Viktor Lundquist, om hur den kinesiska regimen i syfte att inte riskera den egna makten försöker få omvärlden att förkasta de mänskliga rättigheterna.
Coronavirusets framfart har nu inte längre kunnat undgå någon – detta trots den kinesiska regimens försök att tysta ner utbrottets uppkomst och omfattning. Det har uppdagats att kinesiska läkare som tidigt skrev om viruset i sociala medier har tvingats be om ursäkt för detta, och ett narrativt byggt på desinformation har spridits för att landets politiska ledning inte skall kunna kritiseras.
Att den kinesiska regimen på detta sätt ägnar stor möda åt att försöka påverka narrativ och den generella uppfattningen kring känsliga händelser, som i förlängningen kan komma att resultera i kritik av densamme, syns allt tydligare nuförtiden.
Allra tydligast blir det troligen i dess idoga attacker på de globala mänskliga rättigheterna.
I 30 år har människorättsorganisationen Human Rights Watch publicerat en årligt återkommande granskning av mänskliga rättigheter runt om i världen. Här beskrivs hur väl eller illa de respekteras i enskilda stater – och fångar därmed även den globala statusen för de mänskliga rättigheterna. I World report 2020, som lanserades för några veckor sedan, redogörs för läget i fler än 100 länder.
Rapporten inleds också med ett tematiskt kapitel, som denna gång helt fokuserar på det som beskrivs som det just nu största hotet mot mänskliga rättigheter. Kinas kommunistiska parti, med president Xi Jinping i spetsen, bedriver i praktiken ett flerfrontskrig mot alla som värnar och kämpar för de mänskliga rättigheterna – både i Kina och i världen.
Strategierna är många och diversifierade. Alla har dock det gemensamt att representanter för Kina alltid i största möjliga utsträckning försöker avlegitimera de mänskliga rättigheternas värde och alla dess förespråkare.
Att Kina är auktoritär enpartistat gör att detta på ett nationellt plan gått relativt enkelt. Människorättsorganisationer eller någon etablerad politisk opposition är i princip obefintligt. Oberoende och kritiskt granskande journalism är i praktiken omöjligt att bedriva, likaså fri akademisk forskning. Internet och sociala medier är statligt kontrollerade, reglerade och censurerade.
Kina har etablerat ett kontrollerande övervakningssamhälle som gör de flesta andra auktoritära ledare avundsjuka. Avancerad teknologi i form av ansiktsigenkänning, enormt utbredd övervakning, och onlinebevakning gör att landets politiska ledning kan kartlägga, identifiera och bestraffa minsta tendenser till regimkritik och politiskt missnöje. I kombination med detta har man också upprättat ett så kallat socialt kreditsystem, som ska ge ”incitament” till folk att bete sig ”rätt”.
Länge ägnades nästan all kraft på att säkerställa att omvärldens kritik av kommunistregimen inte skulle nå den kinesiska befolkningen, och där med påverka det narrativ som regimen systematiskt fört ut. Ansträngningarna kan liknas vid byggandet av en nationell brandvägg, som filtrerar och sorterar omvärldens information, kritik och diskussion på ett sådant sätt att den sittande regimen inte riskerar att förlora nationellt anseende och i förlängningen makten.
På senare år har regimens åtgärder för att motverka kritik expanderat, och är nu en global angelägenhet. Inte minst i Sverige har vi sett hur officiella representanter för regimen tillsammans fungerar som en slags megafon vars primära uppgift verkar vara att kritisera och försöka misskreditera saklig journalistik, oberoende akademisk forskning och rättmätig kritik.
I Human Rights Watchs rapport framgår att liknande tendenser har börjat synas på en del universitet i bland annat USA, Kanada och Storbritannien, där utbytesstudenter ägnar stor möda åt att protestera mot dem som på sakliga grunder diskuterar den kinesiska regimens människorättsbrott. Samtidigt riskerar kinesiska utbytesstudenter som istället vill sprida kunskap om regimens övergrepp att bli rapporterade till kinesiska myndigheter. I värsta fall kan det leda till att anhöriga i Kina utsätts för trakasserier och förföljelse.
Rapporten beskriver hur Kina inte minst i FN är en bromskloss för kritik av och åtgärder mot stater som inte respekterar mänskliga rättigheter. För att vara säkra på att omvärldens krav på respekt för mänskliga rättigheter förr eller senare inte ska bli ett problem för de kinesiska partitopparna själva har man i flera fall valt att använda landets inflytande – ibland till och med i form av veto i Säkerhetsrådet – för att säkerställa att kränkningar av de mänskliga rättigheterna inte får utgöra grund för kritik eller sanktioner.
Kina försöker helt enkelt förändra bilden av vikten för mänskliga rättigheter som universell och global norm, för att på så sätt vara säkra på att inte själva behöva begränsas av dessa. Exempel på fall av detta är ryska och syriska flygplansbombningar av civila i det syriska inbördeskriget, den etniska rensningen av rohingyamusilmer i Burma, och situationen för den venezuelanska befolkningen under president Nicolas Maduro.
Kinas agerande, som i praktiken resulterar i ett beskydd av andra auktoritära regimers övergrepp och människorättsbrott, skapar en slags informell koalition mellan dessa ickedemokratiska stater, vars statsföreträdare håller varandra om ryggen.
Detta ”block” inom den internationella politiken blir allt starkare ju mindre uppmärksamhet som de globala mänskliga rättigheterna får, och på senare år har det känt extra stark vind i seglen.
Stater och organisationer som traditionellt sett varit starka förespråkare och beskyddare av mänskliga rättigheter, har under det senaste halvdecenniet gjort så allt mindre. Rapporten illustrerar detta med Donald Trump och USA, som förvisso kritiserat Kina hårdare än många andra, men då främst i ekonomiska frågor. Och parallellt med detta har Trump gång på gång visat en stor vördnad för andra diktatoriska ledare, såsom Kim Jong-un och Vladimir Putin, vilket ju i förlängningen även legitimerar Xi Jinping.
Även EU:s har visat ett mindre intresse för att ha ledartröjan vad gäller globala mänskliga rättigheter. Under de senaste åren har ett allt större fokus istället ägnats åt unionens interna utmaningar, såsom flyktingkrisen och Brexit – och när omvärlden tittar bort tar de auktoritära regimerna tillfället i akt och stramar åt tyglarna ännu hårdare.
Få världsledare tycks dessutom våga kritisera den kinesiska regimen offentligt, trots att alla exempelvis vet vad som sker i Xinjiang.
I juli 2019 valde dock 25 länder att uttrycka sin oro över situationen i Xinjiang inom ramen för FN:s råd för mänskliga rättigheter. Men av rädsla för Kinas reaktion vågade ingen av dessa länders representanter läsa upp anförandet högt, vilket annars är brukligt. Istället lämnades det endast in skriftligt. Reaktionen kom snabbt. Den kinesiska regeringen svarade genom att samla över 50 länder, däribland Ryssland, Nordkorea och Saudiarabien, som förklarade sig stå bakom Xi Jinpings ”åtgärder för kontraterrorism och avradikalisering” i Xinjiang.
Detta förstärker bilden av att det internationella samfundet nu allt tydligare delas in i två läger. Det ena består av stater helt utan respekt för mänskliga rättigheter som håller varandra om ryggen, och det andra av stater som i varierande utsträckning försöker motverka detta.
Tyvärr ser det just nu inte ut att gå så bra för den sistnämnda gruppen.
Kinas ambition om att på sikt underminera de globala mänskliga rättigheternas status drivs även parallellt med en annan långsiktig strategi, som också den skall säkerställa att landet inte kommer kunna kritiseras på grund av bristande mänskliga rättigheter. Denna är tätt sammankopplad med Kinas omtalade Sidenvägsinitiativ, där landet genom enorma ekonomiska bidrag och satsningar i fattiga och inte så fattiga delar av världen syftar till att etablera ett beroende och en goodwill, som skall göra att mottagarländer inte vågar eller har råd att gå i konflikt med Kina.
Vi ser alltså hur Kina på flera olika fronter aktivt arbetar för att underminera ställningen för mänskliga rättigheter. Och motivationen bakom agerandet är detsamma som alltid för auktoritära regimer – en vilja att säkerställa att makten kan behållas.
VIKTOR LUNDQUIST är biträdande redaktör för Säkerhetsrådet.
