Med ett underfinansierat försvarsbeslut hamnar det svenska försvaret i en prekär situation, där man tvingas till att uppnå mål med medel som man inte har.
Militärövning i Härnösand. Foto: Svante Rinalder/Försvarsmakten
Det politiska budgetkriget om försvaret befinner sig allt vidare i ett stillestånd. Konfrontationen är utebliven men parterna har ingen dialog, och en lösning är inte i sikte. Ett avslut närmar sig dock ofrånkomligen, och den kan enbart bestå av en segrare. Antingen går ett fullfinansierat försvarsbeslut vinnande ur striden eller så vinner den underfinansierade motsatsen. Det sistnämnda alternativet utgör en obalans mellan politiska mål och ekonomiska medel. Försvaret kommer således förväntas att göra omöjliga underverk.
Under sommaren gav regeringen i uppdrag till Försvarsmakten att inkomma med kompletterande budgetunderlag inför det kommande försvarsbeslutet. Höjda ambitioner kan endast förverkligas inom gällande ekonomiska ramar och får inte överstigas. Konsekvenserna går att sammanfatta med att regeringen vill att försvaret ska göra väldigt mycket för tämligen lite. Regementen i Östersund och Villingsberg ska etableras, samtidigt som reduktioner eller förskjutningar sker av nya fordon och eldhandvapen. Ett nytt amfibieregemente ska upprättas, samtidigt som nyanskaffningen av ytstridsfartyg skjuts upp. Antalet värnpliktiga ska inte tidigare än år 2025 uppgå till 8000 när det idag enbart utbildas 5000. Officers- och befälsbristen är redan påtaglig, vilket påverkar möjligheterna att bedriva såväl utbildning som operativ verksamhet. Exemplen likt dessa är axplock på hur högre ambitioner omöjligen kan gå ihop med verkligheten när förutsättningar inte är tillräckliga.
Inte heller är detta första gången som det har rått en obalans mellan mål och medel. Förhöjda ambitioner kombinerat med mångmiljardgap ledde för innevarande år till att regeringen reducerade antalet heltidsanställda soldater med 1000 tjänster, strikt emot försvarets egna önskemål. Anställningsstopp för officerare och civila följde även kort därefter. Konsekvensen blir, som alltid, att den operativa förmågan får stå tillbaka för icke-levererade ambitioner. När försvaret måste göra allt, men endast tilldelas verktyg för att göra en del, tvingas man till tuffa prioriteringar. Detta leder till oproportionerliga förväntningar om att både kunna bedriva kvalificerad verksamhet idag, samtidigt som man bygger framtidens verksamhet.
Att utveckla nya förband och förmågor är avgörande på lång sikt, och att politiker koncentrerat sitt fokus kring framtiden är givetvis naturligt och nödvändigt. Men frågan kvarstår likväl hur trovärdig försvarsförmågan blir när detta sker på bekostnad av förmåga här och nu. Ett hot i närtid kommer inte att kunna mötas av en orutinerad värnpliktsarmé. Den förutsätter en basplatta av erfarna och kompetenta soldater med kvalificerad materiel. Det är en sådan kombination som är essensen i det hybrida personalförsörjningssystem som Sverige avser att skapa, vilket förutsätter två tankar i huvudet samtidigt. Allt fler exempel uppkommer där nuvarande organisation och verksamhet får lida till förmån för det nya. Det håller inte. Konsekvenserna blir en starkare försvarsmakt på pappret, men som inte lever upp till detsamma i praktiken. Vi är många som vill se ett upprustat försvar, men ett sådant försvar måste till syvende och sist också kunna försvara Sverige på riktigt.
Hädanefter är det av yttersta vikt att politiker slutar att förvänta sig underverk. Försvarsmakten är, precis som alla andra myndigheter, en organisation i behov av balans mellan mål och medel för att kunna uppnå de förstnämnda. Förhöjda ambitioner kräver också höjda resurser. Alternativet är ännu ett ofinansierat försvarsbeslut i en tid när Sverige absolut inte har råd med det.
Anton Roos
Försvars- och säkerhetspolitisk talesperson för KDU samt deltagare i årets Utrikesakademi
