I helgen firar Nato 72 år. Idén om ett kollektivt försvar har förhindrat förödande krig och inneburit trygghet för mindre stater som tidigare stått chanslösa mot maktlystna stormakter. Samtidigt har Socialdemokraterna valt att aktivt undvika frågan om ett svenskt medlemskap. Nu är det även dags för Sverige att kollektivt vara beredd att försvara fred och frihet, skriver Anton Roos (KDU) i Säkerhetsrådet.
Trots 1900-talets neutralitetsillusioner är sanningen den att vi varken kunde eller kan försvara oss på egen hand, skriver Anton Roos (KDU). Foto: Wikimedia Commons/U.S. Departement of State.
Grattis Nato! Den 4 april 2021 har alliansen försvarat fred, frihet och västvärlden i 72 år. Idén om ett kollektivt försvar genom artikel 5, där en attack mot en medlemsstat skall betraktas som en attack mot alla, har sedan dess bildande bibehållit den maktbalans som krävts för att förhindra att ett stort och förödande krig återigen blossar upp. Det har också inneburit, och innebär allt vidare, att mindre stater som tidigare i historien stått chanslösa mot maktlystna stormakter nu kan pusta ut i vetskapen om att man är en del av något stort och starkt. Precis som nästan samtliga av våra grannländer borde även Sverige bli en del av denna gemenskap.
I februari markerades sjuårsdagen sedan det ryska anfallskriget mot Ukraina påbörjades. Med den olagliga och folkrättsvidriga annekteringen av Krim samt ryska trupper i östra Ukraina, vilka finns där även idag, så visar Vladimir Putin att han menar allvar med Rysslands stormaktsambitioner. Situationen i Ukraina är förvisso unik och komplicerad. Likväl kvarstår faktum att ovannämnt inte hade kunnat ske om Ukraina hade varit medlem i Nato. Det är också förklaringen till varför de baltiska länderna idag kan andas ut och leva i trygghet, trots Rysslands offensiva intressen. Nato är för balterna vad Nato hade kunnat vara för Ukraina – en försäkring för frihet och oberoende.
Motståndarna till ett svenskt Natomedlemskap, med Socialdemokraterna i spetsen, påtalar gärna att det redan idag satsas stora belopp på försvarsförmågan. Risken finns därför att de ekonomiska tillskotten används som en förevändning för att tysta ner den avgörande debatten om Sveriges säkerhetspolitiska vägval. Men höjda anslag skall och kommer aldrig att ses som en ersättning till Nato. Vårt land är i akut behov av både och.
Andra exempel på hur S aktivt valt att undvika Natofrågan fick vi redan när regeringen presenterade sin utrikesdeklaration. Trots att en klar majoritet av riksdagen ställde sig bakom en Natooption valde utrikesminister Ann Linde att inte ta med det som en del av Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Det är såväl principiellt orimligt som demokratiskt tveksamt.
Trots 1900-talets neutralitetsillusioner är sanningen den att vi varken kunde eller kan försvara oss på egen hand. Ett starkt försvar syftar inte enbart till att höja tröskeln utan även till att kunna köpa tid till dess att hjälp utifrån kan anlända. Sverige är idag så nära man kan komma ett medlemskap utan att vara medlem. Men det innebär också, gemensamma övningar och samarbeten tills trots, att försvarsgarantier saknas. Inte heller får vi sitta med vid det bord där besluten tas som med största sannolikhet kommer påverka oss. Säkerhetspolitiska bedömare och experter menar att Sverige inte kommer kunna hålla sig utanför en eventuell konflikt i Östersjöområdet.
Den naturliga följden av ett starkare nationellt försvar är att ansluta sig till den försvarsallians som nästan alla övriga västländer redan är en del av. Behovet av ett svenskt Natomedlemskap har inte varit så här stort sedan kalla krigets dagar.
Så grattis på födelsedagen, Nato. Det är dags även för Sverige att kollektivt vara beredd att försvara fred och frihet.
Anton Roos (KDU)
Försvars- och säkerhetspolitisk talesperson för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet.
