Viktor Lundquist, om hur intern splittring gör Tyskland till en svag aktör i den internationella politiken.
Efter bara ett drygt år som CDU:s partiledare meddelade Annegret Kramp-Karrenbauer (AKK) i förra veckan att hon inte kommer att kandidera till posten som förbundskansler, och att hon avgår som CDU-ledare när nästa kanslerkandidat är utsedd. Därmed fortsätter tysk politik att vara oviss och stundom kaotisk. AKK meddelade dock att hon efter önskemål från kanslern själv, Angela Merkel, kommer att fortsätta som försvarsminister.
I ett nytt memo från FOI redogör Eva Hagström Frisell för hur den tyska säkerhetspolitiken under 2010-talet blivit allt mer spretig och komplex – trots ett omvärldsläge som har ställt allt högre krav på ett land av Tysklands ekonomiska och politiska tyngd. I Tysk säkerhetspolitik i vänteläge beskrivs hur de två partierna i koalitionsregeringen, CDU och socialdemokratiska SPF, har olika uppfattning i en rad säkerhetspolitiska frågor och hur detta gör Tyskland till en otydlig och inkonsekvent aktör.
Den bristande förmågan att visa internationellt ledarskap grundar sig främst i de senaste årens stora förändringar inom den tyska inrikespolitiken i allmänhet, och de traditionella partiernas ställning i synnerhet. De två traditionellt dominerande partierna CDU och SPD har upplevt ett kraftigt minskat väljarstöd och därpå följande interna kriser. Att SPD inte längre är Tysklands näst största parti har orsakat flera partiledarbyten. Näst största parti är nu istället miljöpartiet Die Grünen.
Det minskade stödet innebär att andra partier får ett allt större inflytande – även i säkerhetspolitiken. I FOI:s memo beskrivs hur två ytterkantspartier tydligt särskiljer sig gentemot förbundsdagens övriga partier i syn på säkerhetspolitik. Vänsterradikala Die Linke är uttalat anti-militaristiskt, och vill bland annat att Tyskland ska lämna Nato. Die Grünen förespråkar kärnvapennedrustning och begränsningar i tysk vapenexport. Båda kan komma att ingå i framtida koalitionsregeringar, och därmed påverka den tyska säkerhetspolitiken.
På den andra ytterkanten finns högernationalistiska AfD, som vill att Tyskland satsar mer på den egna nationella försvarsförmågan. Det som både AfD och Die Linke har gemensamt är att de vill normalisera Tysklands förbindelser till och relation med Ryssland.
Det tyska förhållningssättet till Ryssland är något som vittnar om den diskrepans och motsägelsefullhet som råder inom säkerhetspolitiken. Å ena sidan förespråkar den tyska regeringen både avskräckning och dialog med Ryssland, och står bakom de ekonomiska sanktioner som grundar sig i Rysslands brott mot internationell rätt i och med annekteringen av Krim. Ledande tyska politiker anses inte heller visa något större intresse för Macrons tankar om ett närmande till Ryssland. Å andra sidan ger Merkel och flera andra ledande politiker sitt stöd till Nord Stream 2, ett projekt som många menar kan komma att ge Putin stor makt och i förlängningen hota den nationella säkerheten.
En annan fråga som på ett tydligt sätt illustrerar motsättningarna rör inställningen till försvaret. Regeringen är splittrad i fråga om försvarsbudgeten. Hösten 2019 förklarade AKK att försvarsutgifterna ska uppgå till 1,5 procent av BNP till år 2024, och att man år 2031 ska ha uppnått Nato:s mål om 2 procent. Det stod dock i bjärt kontrast till vad SPD vill, som under valkampanjen 2017 gjorde en valfråga av att motsätta sig kravet om 2 procent av BNP till försvaret.
Eva Hagström Frisell beskriver vidare hur Tysklands oförmåga att visa internationellt ledarskap inte endast beror på etablerade partiers sviktande väljarstöd och olika säkerhetspolitiska perspektiv, utan problematiken också har en historisk kontext. Bedömare menar bland annat att Tyskland på grund av landets historia kan ha svårt att agera kraftfullt i en tid vars utmaningar kräver ställningstagande grundade i hård säkerhet. En annan konsekvens är att den tyska utrikespolitiska debatten tenderar att fokusera på vad som uppfattas som moraliskt rätt, och därmed begränsar handlingsutrymmet i frågor som kräver moraliska kompromisser och avvägningar.
Slutsatserna i FOI:s memo är att det även framgent kommer vara svårt för Tyskland att ta sig an en ledande roll inom den internationella säkerhetspolitiken. Högst troligt kommer även nästa regering efter valet 2021 att bestå av en koalition av partier med olika säkerhetspolitiska perspektiv, och det mest troliga är därför att Tyskland fortsatt främst kommer arbeta kortsiktigt och fokusera på aktuella frågor – snarare än på långsiktiga strategier för ledarskap i den internationella politiken. Vad detta innebär för Europas och EU:s ambitioner att spela en allt viktigare roll i en osäkrare omvärld återstår att se.
VIKTOR LUNDQUIST är biträdande redaktör för Säkerhetsrådet.
