Med ett ansvar att intervenera i Ukraina

Att den samlade demokratiska världen har slutit upp bakom Ukrainas kamp för deras självständighet, och att västvärlden dessutom bistår med avgörande materiel och vapen, är viktigt. Men det räcker inte. Västvärlden har ett ansvar att militärt intervenera i Ukraina för att hjälpa dem att kasta ut angriparen och att återta ockuperat land skriver Gustaf Reinfeldt. Endast så kan friheten för Ukraina, och i förlängningen för Europa, vinnas.

Ukraina står i brand. By Dsns.gov.ua, CC BY 4.0,

När en fullskalig intervention, eller ett mer begränsat ingrepp som en flygförbudszon över Ukraina, från Nato eller en koalition av villiga har diskuterats har det främsta motargumentet varit risken för ett kärnvapenkrig. Den risken ska så klart tas på allvar och den finns otvivelaktigt, men det är samtidigt något av ett skenargument. Nato har i enlighet med dess existensberättigande uttalat ett otvetydigt stöd för varje medlems territoriella gränser och att alliansen som helhet och med dess samlade kraft kommer att möta varje aggression. En rysk överträdelse i exempelvis Baltikum eller Polen skulle alltså mötas med en intervention från Nato – med svensk inblandning – för att trycka tillbaka aggressorn och återta eventuellt ockuperat territorium. Kring det finns det ingen tvekan trots att det givetvis även då finns risk för ett kärnvapenkrig. Men försvarsalliansens avvägning är att en sådan överträdelse måste besvaras för att inte ge implicit tillåtelse för territoriella utmaningar gentemot andra Natoländer.

Ukraina är förvisso inte medlem i Nato och erhåller därav inte samma traktatsbundna skydd som Natomedlemmarna, men utmaningen mot internationell säkerhet är trots allt densamma. En rysk framgång i Ukraina hotar inte bara det landet och dess befolkning, det höjer också avsevärt riskerna för andra icke-Natoländer med revanschistiska och imperialistiska grannar. Moldavien och Georgien får större anledning att oroa sig för Ryssland, Taiwan för Kina, Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kosovo och Montenegro för Serbien. Risken för nya territoriella konflikter i både Mellersta Östern och på den afrikanska kontinenten ökar också om det internationella samfundet misslyckas med att bekämpa detta försök att med våld flytta gränser. Om det uppfattas som att vi är inne i en ny tid av territoriell expansionism är det fler än Vladimir Putin som kommer att vilja ta tillfället i akt att försöka skriva in sig i de nationella historieböckerna som en framgångsrik imperiebyggare.

Europas hjärta är hotat. Ukraina är attackerat för dess demokratiska och frihetliga strävan. Befolkningens längtan efter Europa bestraffas på det enda sätt tyrannen kan: med terror. Och despotens hot om användning av kärnvapen får inte bli det carte blanche för förstörelse, våld och död som Putin och hans gelikar måste uppfatta det vara efter västs oförmåga att agera mer resolut i Ukraina.

Många ryggar tillbaka vid tanken på ”militär intervention,” tankarna förs till president George W. Bush, neokonservativas krigshetsande och amerikansk imperialism. Men det är vår rätt att intervenera. Till och med vårt moraliska ansvar gentemot det ukrainska folket. Den brittiske filosofen John Locke (1632–1704) menade att när det uppstår ett krigstillstånd mellan människor har den utsatte rätt att, ensam eller tillsammans med de som ansluter för att hjälpa henne, möta aggressorns våld med våld tillbaka för att avvärja hotet mot hennes frihet och liv.

Ukrainsk Himars beskjuter ryska ställningar. By Mil.gov.ua, CC BY 4.0, 

Den mer sentida brittiske filosofen John Stuart Mill (1806–1873) argumenterar inte bara för rätten att intervenera på den svagare militärmaktens sida, utan för att vi ska hållas moraliskt ansvariga för den förstörelse och död Ryssland har tillfogat Ukraina eftersom vi är fullt medvetna om händelserna på plats och ändå väljer att inte intervenera militärt för att stoppa lidandet. Mills maxim ekar även den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyjs uttalande om att det är den demokratiska världens moraliska plikt att komma till Ukrainas undsättning.

Historien visar även att interventionen är nödvändig. Det går inte att förhandla med tyranner. Vid varje överträdelse, varje konflikt, varje folkmord har de visat sig opålitliga och att deras handslag eller ord inte är värt de papper de skrivit under. Att dessa överenskommelser stolt visats upp som tecken på framgång har inte ändrat att misslyckandet blivit faktum. Adolf Hitler, Josef Stalin, Saddam Hussein, Kim Il-sung, Slobodan Milošević och hans hantlangare Ratko Mladić, Bashar al-Assad, och många därtill, är alla vägledande för att det inte går att förhandla med diktatorer. Varje försök till diskussion med Putinregimen har varit fruktlösa och snarare använts av Ryssland för att göra väst till åtlöje. Senast i raden av exempel genom årtalen är det spannmålsavtal som ingicks mellan Ukraina och Ryssland, understödda av FN och Turkiet, där Ryssland inte ens 24 timmar efter penna på papper bombade den för veteexporten avgörande hamnen i Odesa.

Åtminstone i teorin skulle det gå att agera inom det multilaterala systemet och FN. Rätten till en intervention stipuleras i den internationella folkrätten genom bland annat FN:s princip om ”Responsibility to protect” (R2P). Där en del av förpliktelsen anger att om en enskild stat inte har möjlighet att beskydda den egna befolkningen från exempelvis folkmord och krigsförbrytelser har det internationella samfundet en plikt att agera. Dessvärre är den vägen en from dröm eftersom ett R2P-beslut måste fattas i FN:s Säkerhetsråd och där skulle med all säkerhet minst Ryssland och Kina blockera det genom sina respektive veton.

Alltså måste västvärlden agera unilateralt. Det vore dock inte något större problem. Vi får inte relativisera de olika värdena i denna civilisationernas kamp. Vi har rätt och de har fel.

Västvärlden måste intervenera i Ukraina, även om det är farligt. Att agera är vad det innebär att vara en moralisk stormakt, snarare än fina ord. Om vi avstår i denna Ukrainas stund av nöd kommer historien att döma ut oss som små lortar.

Gustaf Reinfeldt

Redaktör Svensk Linje och masterstudent vid Columbia University