Mycket står på spel för Netanyahu

Sittande premiärminister Benjamin Netanyahu står i blickfånget när Israel går till val för fjärde gången på två år. Pressad av korruptionsanklagelser, men stärkt av framgångsrik coronavaccinering, gör “Bibi” ett nytt försök till att skapa en stabil koalition. I slutändan kan utrikespolitiken bli avgörande, skriver Frivärlds Margareta Barabash.

Benjamin Netanyahu hade en god relation med Donald Trump. Med Joe Biden i Vita huset är många israeler oroliga över en mjukare amerikansk inställning till Palestina och Iran. Foto: Wikimedia Commons/Vita huset.

Idag flockas israelerna coronadistanserat vid vallokalerna för att rösta i landets parlamentsval. Valet är i mångt och mycket spektakulärt, inte minst då det är det fjärde valet på två år.

Hur blev det så här? Kort och gott är det en konsekvens av gång på gång misslyckade regeringsförhandlingar. Den regeringen som man nu ska försöka forma skulle egentligen ha blivit till efter valet i april 2019. Men Benjamin Netanyahu och hans parti Likud lyckades aldrig bilda regering inom utsatt tid och ett nyval utlystes i september 2019.

Efter det valet lyckades ingen bilda regering igen och ett andra nyval utlystes i mars 2020. Vid det här laget var Netanyahu och Likud, som återigen blivit största parti, hårt pressade eftersom medborgarnas frustration började kännas av på allvar. Efter många om och men lyckas han komma fram till en kompromiss tillsammans med rivalen Benny Gantz som kort och gott innebar att de skulle turas om på premiärministerposten under en mandatperiod – en så kallad rotationsregering. Kompromissen höll inte, vilket bland annat berodde på att man hade olika syn på Trumps fredsplan för Mellanöstern. Knesset – det israeliska parlamentet – upplöstes i slutet av december 2020 och det fjärde valet på två år var ett faktum.

Irritationen är förvisso hög bland landets medborgare. Samtidigt rapporteras det runt om i landet att valdeltagandet tycks vara ovanligt högt. Redan klockan tio på morgonen rapporterade Israel centrala valkommitté att valdeltagandet låg på 14,8%, en ökning från förra valets 14,5% vid samma tidpunkt. Pandemin sägs vara en orsak, eftersom många, framför allt unga, som annars skulle ha befunnit sig på resande fot under valdagen befinner sig hemmavid.

I det stora hela tycks inte hela nyval-på-nyval-faktumet avskräcka israelerna från vallokalerna. I aprilvalet 2019 låg valdeltagandet på 68,41%, i septembervalet 2019 på 69,8% och i marsvalet 2020 på 71,5%.

De flesta väljarundersökningar tyder på att högerpartiet Likud, med sittande premiärminister Benjamin Netanyahu i spetsen blir störst. Det är förväntat. Likud har sedan valvinsten 1977 varit det parti som oftast innehaft premiärministerposten. Valomgångens store utmanare Yair Lapid som leder det centristiska Yesh Atid är visserligen sugen på posten själv, men ligger en bra bit under Netanyahu.

Förtroendet för Netanyahu är för tillfället gott. Det har inte minst att göra med den framgångsrika coronavaccineringen. Över hälften av alla israeler har blivit fullt vaccinerade och samhället öppnar sakta med säkert upp.

Lapids potentiella samarbetspartners tycks vara en blandad kompott. Han har bland annat fört samtal med den arabiska partikoalitionen, vänstern samt högersionisterna. Han tycks vara beredd på de kompromisser som krävs för att besegra Netanyahu.

Valets knäckfråga är med vilka partier Netanyahu – eftersom det mesta tyder på att Likud blir största parti igen – ska kunna bilda en stabil koalition med. Mycket står på spel eftersom de senaste två årens regeringar har fallit på oförmågan att bilda just sådana. Under tidigare mandatperioder har han framför allt sökt stöd från partier på högra ytterkanten. Återkommande samarbetspartners har bland annat varit de ultraortodoxa, samt radikala religiösa sionister och bosättarpartier.

Här är det viktigt att påpeka att den israeliska höger-vänster-skalan är unik i sitt slag. Ett partis politiska färg avgörs nämligen inte genom dess ekonomiska plattform, utan vilken hållning man har i Israel-Palestina-konflikten. Ett parti som förespråkar marknadsekonomi skulle således kunna klassas som vänster ifall man även stöttar en tvåstatslösning. Det har lett till intressanta regeringskonstellationer genom åren.

En av de största frågorna i valet har – inte helt oväntat – varit pandemin. Israel har visserligen visat sig vara världsbäst på vaccinering. Samtidigt har det riktats kritik mot makthavarna för att man öppnar upp samhället för snabbt. Vidare har Israel genomlidit en påfrestande lockdown – bland de längsta i världen – och trots det ändå haft en hög smittspridning med över 6000 döda som följd.

Netanyahu anklagas dessutom för att inte ha varit tillräckligt hård mot den ultraortodoxa befolkningen som ofta inte följt restriktionerna för exempelvis firande av religiösa högtider, fester, begravningar och liknande.

En annan fråga som dyker upp är huruvida valet egentligen är en folkomröstning om Netanyahus ställning i den israeliska politiken. Han den premiärminister som suttit längst på sin post i landets historia. Många hävdar nu att han har svårt att lämna ifrån sig makten.

Netanyahu är dessutom anklagad för korruption och det pågår en rättsprocess mot honom. Han påstås ha tagit emot mutor samt betalat ett telekombolag att publicera positiva nyheter om Likud på bolagets nyhetssida som är väldigt stor i Israel. Netanyahu nekar till anklagelserna.

Trots detta har han fortsatt stort stöd i landet, inte minst på grund av att många högerut ser hans utrikespolitik som en säkerhetsgaranti för landet. Netanyahu har en historia av att vara hårdför mot Israels fiender. Dessutom har de goda relationerna med Vita huset, och i synnerhet Trump, varit viktiga att förvalta. Med Biden och Demokraternas mjukare inställning till Palestina samt Irans tilltagande aggressioner är många oroade för ett försämrat regionalt säkerhetsläge. I slutändan kan dessa faktorer komma att avgöra.

Margareta Barabash

Verksamhetskoordinator på Frivärld och tidigare student i Israel- och Mellanösternpolitik vid Tel Aviv University