Claes Arvidsson, om att Katarina Engbergs studie av nedmonteringen av totalförsvaret 1999–2005 nu kan läsas på nätet. Och att försvarseländet bara fortsätter.
Sveriges riksdag. Foto: Ingemar Edfalk.
I Visionära koncept i stället för beredskapslager tog jag upp Katarina Engbergs studie När totalförsvaret föll samman som belyser nedmonteringen 1999–2005. Naturligtvis finns det väldigt mycket att ta till sig i studien utöver det som jag tog upp i min ledarartikel. Som att det inte var Sverige som tog hem en ekonomisk ”fredsvinst” eller ställde om mot internationell insats, men som Engberg krasst konstaterar att Sverige gjorde det som militärt alliansfritt land (alltså utan skyddsnät). Hon påminner också om drag som svensk trendkänslighet och en tendens att låta pendeln svänga fullt ut. Ja, det handlar om det nätverksbaserade försvaret.
Nu har Kungliga Krigsvetenskapsakademien öppnat upp för läsning Engbergs studie Bihäftet till Handlingar och Tidskrift.
Forskningen bör gå vidare – både djupare och längre fram i tiden. Här en ögonblicksbild i form av en ledare i SvD från inriktningsdebatten i juni 2009 (Fritt fall – Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige) med rubriken Det räcker inte med svensk guldkant:
”Under våren har det avslöjats att Sverige under några år kommer att sakna förmågan till nationell krypterad stridsledning av Jas. Det är en riktig skandal. I alla stater utom i Sverige skulle det leda till att försvarsministern fick gå eller åtminstone tvinga någon höjdare på Högkvarteret att avgå. Så inte hos oss.
Försvarsmakten hävdar att det var ett olyckligt förbiseende. Nu ska det rättas till, men läget verkar kaotiskt.
Samma sak gäller etableringen av en gemensam stridsledningscentral baserad på det nätverksbaserade försvar som politikern sagt nej till. I en nu (delvis) frisläppt hemligstämplad analys sågas beslutsunderlaget totalt. Det brister i nyttoanalys och kostnadsberäkning. Slutsatsen är att det är bättre att satsa på befintliga anläggningar än att bygga nytt.
Det är utmärkt att försvarsutskottet i sitt betänkande över inriktningspropositionen försöker säkerställa att Högkvarteret både täpper till förmågeglappet och att en omorganisation av stridsledningen sker på säker och ekonomiskt klok grund. Mindre bra är att den borgerliga majoriteten i försvarsutskottet ställer sig bakom propositionen som helhet. Värnet om rikets säkerhet kräver en time out.
Är det rimligt att underlaget till inriktningspropositionen hastades fram på några månader? Är det klokt att beslut ska fattas på tisdag trots att Stödutredningen lämnade sitt betänkande efter att proppen var klar, att Pliktutredningen ännu inte är färdig och att regeringen aviserat en ny personalutredning. Återstår dessutom att tillsätta en luftförsvarsutredning.
Utgångspunkten för försvarspolitiken är alltför ofta besparingsstyrd och så har även varit fallet under Alliansregeringen. Ander Borg trollade bort miljarder i Almedalen 2007. Samma magi präglar den politiska utgångspunkten för inriktningspropositionen. Högkvarterets underlagsarbete hade inte att utgå från frågan vad behöver vi? utan vad räcker pengarna till?
En konsekvens är att man redan kan ana sig till ännu ett underfinansierat försvarsbeslut. Ändå är materialanslaget så knappt tilltaget att de inte blir möjligt att investera i framtidens säkerhet.
Det talas vackert om Sverige men styrkestrukturen talar ett annat språk; även post Georgien är det långt-borti-stan-doktrinen som gäller.
Mot försvarsministerns vilja framtvingade Folkpartiledaren Jan Björklund en nationell guldkant på försvaret, men räcker det? Nej, det kan bara vara början på en mer balanserad inriktning och därför leder också propositionen fel väg.”
***
Kom så Ukraina 2014 och därefter ett för klent men ändå underfinansierat försvarsbeslut 2015.
Och nu råder fortsatt politisk oförmåga att inför nästa försvarsbeslut prioritera det viktigaste vi har – Sveriges frihet och ett demokratiskt statskick.
Så ja, det behövs mer forskning för att svara på frågan Voffor gör di på detta viset?
CLAES ARVIDSSON är författare, mångårig ledarskribent i SvD och Säkerhetsrådets redaktör.
