Claes Arvidsson, om att det är svårt att dra någon annan slutsats än att regeringen Löfven har ansvar för senfärdigheten i krishanteringen. Coronakrisen fogas därmed in i raden av ”affärer” och ”skandaler” som rör säkerhet och sårbarhet. Men upprinnelsen ska sökas längre tillbaka i tiden.
Precis som i Sverige ledde utbrottet av covid-19 till brist på sjukvårdsmateriel i Finland. Till skillnad från i Sverige kunde man dock öppna sina hemliga beredskapslager för att möta sjukvårdens behov. I Sverige är den strategiska reserven avvecklad till ett som nu alla inser mycket högt pris.
På frågan ”varför vi inte längre ansågs behöva beredskapen”, svarade socialminister Lena Hallengren att ”vi är i en extraordinär kris och jag vill inte peka finger på någon, för det är många som behöver tänka till över de system som vi har haft och hur vi har rustat oss”.
Kort sagt, skyll inte på regeringen. Men är det så enkelt? Hösten 2018 tillsatte dåvarande socialministern Annika Strandhäll en utredning om hälso- och sjukvårdens kapacitet att hantera allvarliga kriser. Hon poängterade dock att ”utredningen inte handlar om att vården inte har klarat sitt uppdrag utan om att se till att svensk hälso- och sjukvård också i framtiden kan hantera kriser och katastrofer”.
Krisinsikten satt alltså inte särskilt djupt – och detta trots att en rad utredningar och rapporter tidigare pekat på allvarliga brister i beredskapen. Ett exempel är utredningen ”Åtgärder vid allvarliga krissituationer” som kom redan hösten 2013 i vilken en rad problem identifierades, men som i stället för att ha lösts alltså blev föremål för en ny utredning.
Det är svårt att dra någon annan slutsats än att regeringen Löfven har ansvar för den senfärdigheten. Coronakrisen fogas därmed in i raden av ”affärer” och ”skandaler” som rör säkerhet och sårbarhet. Men upprinnelsen ska sökas längre tillbaka i tiden.
I sin memoar ”Min väg, mina val” (Albert Bonniers förlag 2007) skriver en stolt och nöjd Göran Persson om nedmonteringen av totalförsvaret från 2,6 procent av BNP 1994/95 till 1,4 procent budgetåret 2006/07:
”Processen tog tolv år, det vill säga hela min tid som finansminister och statsminister. I grova drag resulterade den i en halvering av försvaret… Gamla strukturer som funnits kvar ända sedan statsminister Tage Erlanders tid under kalla kriget har äntligen kunnat avvecklas.”
I den processen försvann också de hemliga beredskapslagren. Även om det mesta under Perssons tid handlade om försvarsuppgörelser mellan S och C var alla med på inriktningen av försvaret, som också fortsatte under alliansregeringarna. Det var ett kollektivt politiskt misslyckande, format av en tilltro till att den eviga freden brutit ut i Europa och att Sverige därmed kunde välja sina strider. I Finland var det kollektiva minnet ett annat. Totalförsvaret bevarades.
I en ny studie med den talande titeln ”När totalförsvaret föll samman” (Bihäfte till Kungliga krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift) granskar Katarina Engberg försvarspolitiken 1999–2005. Engberg som själv var med som tjänsteman på försvarsdepartementet, är inte lika nöjd som Persson.
Frågan vad att göra med försvaret var tänkt att med början i mitten på 1990-talet besvaras under en så kallad strategisk time-out på tio år under vilka ett väpnat anfall på Sverige ansågs som osannolikt. Det var inte feltänkt. I och med försvarsbeslutet 2004 försvann dock den grundläggande försvarsförmåga som skulle utgöra grund för anpassning till ett sämre säkerhetspolitiskt läge.
In tågade i stället experimentet nätverksförsvar med nyckelord som flexibilitet och kompetenser som byggstenar i ett litet, expeditionärt försvar och med försvarsplanering för internationell insats. Själva idén om ett totalförsvar försvann. Det civila försvaret skildes från det militära och ominriktades från en aktörsstyrd hotbild till funktionella sårbarheter. Hotbilden breddades.
På ett annat plan kan det som sker beskrivas som en banalisering när försvarspolitiken fylls av visionära koncept med svag förankring i verkligheten. Påhejad av utländska och svenska industriintressen blev tänkandet mer teknokratiskt.
Engberg är tydlig med att det är Försvarsmakten som hade (och har) problemformuleringsinitiativet. En lärdom att ta med i den försvarsdebatt som nu förs är alltså att det inte alls är säkert att Försvarsmakten vet bäst.
En annan slutsats är att försvarspolitiken skulle behöva en motsvarighet till det finanspolitiska rådet, eller i alla fall en, som Engberg efterlyser för Försvarsmakten, oberoende granskningsinstans. Hon varnar för särintressen och en generellt inom politikområdet dålig kunskap om försvarsekonomi.
Bra att Försvarsberedningen tog initiativ till ”förstudien”. Visst vill man veta mer.
Gästledare publicerad i SvD 9/4 2020.