Nya attackplan och omtvistade försvarsbeslut

Finland bestämmer sig för nya attackplan och Sverige stakar ut sitt framtida värde som säkerhetspolitisk aktör. Vad betyder detta för den regionala försvarsförmågan?

Svenskt JAS 39 Gripen. Foto: Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten

I höst tas två viktiga försvarsbeslut på båda sidor om Bottniska viken. Det finländska HX-jaktplansprojektet beslutar om vilken plantyp som ska ersätta de åldrande amerikanska F18. Vill Finland fokusera på en USA-relation eller skapa förutsättningar för ett djupare försvarssamarbete med Sverige?

I Sverige tas det omtalade försvarsbeslutet. Tillskotten beskrivna i regeringens budgetproposition är inte nog för att försvaret ska nå upp till försvarsberedningens förslag. Vill Sverige således ses som en seriös säkerhetspolitisk aktör och partner? Dessa två beslut utgör tillsammans en viktig del i att diktera framtiden av försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland.

Vi behöver en tydlig gemensam värdering av det faktum att vi är en del av det som ligger mellan Nato och Ryssland. Så länge detta är sant är den viktigaste uppgiften för det svenska försvaret att se till att Finland kan försvara sig. Finlands sak är vår, helt enkelt.

Sverige och Finland tillhör den kategori länder mellan Nato och Ryssland som av Kreml uppfattas som nödvändiga buffertstater. Andra i vår division har redan farit illa. Ukrainas vilja att som självständigt land närma sig väst var anledning nog för Vladimir Putin att stänga av gasledningar, annektera Krim och invadera sin brödranation. Belarus står fortfarande och väger, men Putin gör vad han kan för att stötta den våldsbenägne sykofanten i Minsk.

Läget i Belarus har höjt spänningarna i Östersjöområdet. Den 16 september pågick minst 15 militära övningar runt Sverige. En rysk korvett kolliderade med ett danskt handelsfartyg i Öresund. Samma fartyg ska bara dagar innan ha kränkt svenska vatten utanför Göteborg. Ryska jaktplan utför farliga manövrar nära övande amerikanska B-52:or. Ett felsteg kan vara nog för läget att eskalera bortom kontroll.

De ryska stormaktsreflexerna är alltjämt det största problemet för långvarig fred i Europa. Det nordiska samarbetet som undertecknades mellan de tre försvarsministrarna förra veckan understryker detta.

Sverige och Finland behöver operativt djup för att verka avskräckande mot ett potentiellt angrepp. Finländska insatser kan inte på egen hand agera tröskelhöjande och avskräckande, lika lite som att Sverige kan försvara sig självt. Ryskt luftvärn har räckvidd över hela Finland. Ett attackplan kan inte lyfta ovanför trädtopparna utan att vara hotat. Således är finländarna ute efter ett plan med elektronisk attackförmåga, något som kan slå ut eller på annat sätt verka utan att hotas av luftvärn. Men med ett utökat försvarssamarbete som inkluderar finländska flygbaser i Sverige kringgås denna akilleshäl helt och hållet och operativt djup uppnås. Om då Sverige och Finland opererar samma flygplanstyp blir det mycket lättare att hålla dessa operativa i en kris- och krigsmiljö.

Om våra politiker menar allvar med det försvarspolitiska samarbetet mellan våra länder skulle ett bas-system för de finländska flygstridskrafterna i Sverige troligtvis vara den mest förmågehöjande insatsen vi kan ge Finland. I kontexten av ett utökat försvarssamarbete mellan Sverige och Finland underlättar det om vi använder oss av, till exempel, samma flygsystem. 

Ta Norge som exempel. Landet valde, förväntat av en Nato-medlem, det amerikanska planet F35 som grunden till sitt uppdaterade flygvapen. Landets köp av 52 stycken F35 beräknas över en livscykel på 30 år kosta norska staten 268 miljarder kronor. Motsvarande affär av Gripen E till Sverige handlade om 60 plan för 90 miljarder kronor över en beräknad livscykel på 30 år. 

Flygvapen är högst politiska och det är inte prislappen som fäller det sista avgörandet. Valet av flygsystem kokar å ena sidan ner till utrikespolitiska avvägningar – mellan det operativa djup ett utökat försvarssamarbete med Sverige och de fördelar liknande flygsystem kan skapa och å andra sidan till värdet av en USA-relation. Från svensk sida krävs en perspektivförskjutning och insikt i att våra gemensamma säkerhetsintressen måste tas i seriös beaktning. När allt kommer omkring bidrar ett säkert Finland i allra högsta grad till ett säkert Sverige.

Nödvändigheten av ett gemensamt nordiskt operativt djup ökar i takt med försämringen av säkerhetsläget i Belarus och Ukraina. Orden ”Finlands sak är vår” har klingat falskt sedan 1939, men det borde ändras. Det behövs ett djupare försvarssamarbete med Finland som är mer än bara ord.

Dino Ekdal

Praktikant, Frivärld