Gunnar Hökmark, om att Ryssland under Putin kompenserar en krympande ekonomisk makt med att i stället demonstrera och använda det våldskapital som den militära upprustningen har skapat.
Det är denna vår 20 år sedan Vladimir Putin blev vald till Rysslands president. Redan under nyårsnatten hade han av Yeltsin fått den reella makten i sina händer, valdes formellt den 26 mars 2000 och tillträdde som president den 7 maj. Putin tvekade inte att omedelbart utnyttja makten. Med all skicklighet som han kunde uppbåda från sin tid i KGB och som närmaste man till St Petersburgs borgmästare under 1990-talet Anatolij Sobjtak, såg han till att befästa och utveckla den.
Putin såg snabbt till att lägga grunden för att hans vänner – och inte minst de med en bakgrund inom säkerhetstjänsten – skulle besitta viktiga maktcentra. Han såg också till att manövrera ut konkurrerande aktörer och oppositionella. Det är många som under hans år vid makten har förlorat friheten eller livet, samtidigt som många andra flytt utomlands, ständigt utsatta för hot och ibland för död.
Det är en paradox att den man som för 20 år sedan tillträdde som det kraftigt försvagade Rysslands president lyckats bättre i sin maktutövning än sina företrädare i ledningen för den stora och totalitära Sovjetunionen. Putin har klarat av att utöva makt över omvärlden, underminera Väst och inte minst så split hos den stora huvudmotståndaren USA – i politiken och bland medborgarna – på ett sätt som hans företrädare enbart kunnat drömma om. Det Sovjetunionen som Ryssland gav upp dagarna före nyår 1991 har han, för att tala med Esaias Tegnér ord, återvunnit inom Rysslands gränser. Samtidigt har han genom energipolitik, desinformationspolitik, cyberkrigföring och korruption fört rysk påverkansförmåga längre in i Europa än vad hans företrädares pansardivisioner någonsin kunde komma.
Sovjetunionens sönderfall beskrev Vladimir Putin tidigt som en historisk tragedi, och rysk militär upprustning under hans tid vid makten har syftat till att stärka landets förmåga att utöva påverkan gentemot omvärlden.
När det gäller det gamla Sovjetunionens republiker är det i stort sett bara de baltiska staterna som förblir opåverkade av den nya aggressiva maktutövning som präglar Putins ledarskap. Ett genomgående drag i politiken de gångna åren har varit att inte bara upprusta Rysslands militära makt utan dessutom i konkret handling visa att han är beredd att använda den. Ryssland står i dag starkare militärt än under mycket lång tid och är övermäktigt i förhållande till Europa.
Det är detta som i dag ger Putin det våldskapital som riktas mot andra länder. Men om han har lyckats som ”sovjetledare” har han misslyckats grovt som ledare för sitt land.
Samtidigt som Ryssland har blivit starkare genom militär upprustning och genom hybridkrigföring har Putins politik att gynna egna vänner, tillåta korruption på hög nivå och underminera rättsstaten gjort att Ryssland blivit ett allt fattigare land. Det är inget land för företagare, entreprenörer eller nyskapare, bara för redan rika oligarker och vänner till Putin.
I takt med att Putin har ersatt demokrati och marknadsekonomi med plutokratins maktutövning och strukturer har företagandet avtagit och ekonomisk tillväxt blivit helt beroende av det internationella oljepriset. Till skillnad från Kina som blivit en allt mer framträdande ekonomisk makt har Ryssland under Putin blivit en allt mer marginell. Den krympande ekonomin kompenseras genom att i stor omfattning demonstrera och använda det våldskapital som den militära upprustningen gett.
Politiska motståndare har fängslats, mördats eller bara försvunnit. Grov brottslighet har kommit att växa fram i skuggan av den politiska makten, som den rättsvidriga processen mot Sergej Magnitskij efter att han avslöjat ryska myndighetschefers avancerade bedrägerier. Ett avslöjande som ledde till att han misshandlades till döds i ett ryskt fängelse.
Journalister som varit obekväma för den korrumperade makten har mördats genom mer eller minde regelrätta avrättningar, som den undersökande journalisten Anna Politkovskaja. För fem år sedan avrättades oppositionsledaren Boris Nemtsov utanför Kreml under former som gör det svårt att se annat än att ledande beslutsfattare var en del i komplotten. På motsvarande sätt har ryssar som gjort sig misshagliga och flytt landet, drabbats av mord och mordförsök på utländsk mark.
Ryssland har potentiellt många vänner, men Putin har få. Man kan finna hans vänner bland andra despoter som i honom ser en ledare eller föredöme, men mer än så är det inte. En fortsatt ekonomisk nedgång i Ryssland kommer att fortsätta underminera hans makt och han kommer att känna av det allt mer. Risken för att det leder till ökad repression, växande aggressivitet och hotfullhet mot omvärlden är betydande.
Putinregimens oförmåga att hantera Coronakrisen är avslöjande för hur det ryska samhället försvagats under hans ledning. Precis som i Kina undertrycker man sanningen om virusets utspridning samtidigt som man genom propaganda försöker framställa sig som mer rustad än andra.
De befintliga förutsättningarna för sjukvård i Ryssland är inte bara begränsade till sin omfattning utan än mer till sin kvalitet. De propagandagåvor av sjukvårdsutrustning som flögs till Italien har till 80 procent visat sig sakna den kvalitet som gör den användbar och lett till reaktioner om att det som utmålades som ett stöd var propaganda för att skapa rysk närvaro. Ryssland under Putin fungerar inte. Och den egna oförmågan inåt vänds utåt i destruktiv aggression mot andra.
Det är därför viktigt att uppmärksamma Putins 20 år vid makten. Det är år som varken har gynnat Ryssland och dess folk eller Europa. Det finns inget som säger att de kommande åren kommer att följa en bättre bana än den vi sett de senaste 20. Snarare tvärtom.
Det är därför viktigt att dels klargöra att Rysslands utveckling kunde ha varit en annan, dels att ett Ryssland under Putins fortsatta ledning är ett hot mot rättsstater, demokratier och grannar – och att de som främst drabbas är Rysslands folk.
Nu genomför Putin konstitutionella förändringar som kan ge honom 20 år till vid makten. De är nödvändiga för hans egen del. Diktatorer har sällan en tryggad pension. För Putin är makten en fråga om överlevnad och bevarad förmögenhet. Det innebär att de nästa decennierna inte kommer att leda till mer demokrati utan allt mörkare förhållanden i Ryssland och när världen är osäker kan man vara säker på att Putin kommer att vilja utnyttja detta. Det gäller inte minst i dessa tider då det fria fallet i världens ekonomier stöper om de geopolitiska förhållandena på ett sätt som riskerar att försvaga demokratierna.
I skenet av den europeiska Coronakrisen får vi i den ryska propagandan och desinformationen en föraning om hur de kommande 20 åren med Putin kommer att utveckla sig. Det ser hotfullt ut. En klok sak för svensk del är därför att nu bygga den beredskap som Coronakrisen visar att vi har försummat. Den heter bland annat ett starkare försvar, ett starkare EU och en stark försvarsgemenskap med andra med andra demokratier.
Annars riskerar vi att hamna i kommande kriser som är än djupare och farligare än den vi nu är i.
GUNNAR HÖKMARK är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare ledamot av Europaparlamentet (M).
