Erik Lysén m fl företrädare för fem organisationer, om att akuta och långsiktiga åtgärder inte ska ställas mot varandra i biståndspolitiken. I stället behöver vi diskutera hur den kan göras mer snabbfotad och kombinera det humanitära med det långsiktiga.
Hur kan vi både rädda liv idag och se till att framtida kriser minimeras?
Som Hans Wallmark skriver i artikeln Så bör vi prioritera i en oförutsägbar värld aktualiserar coronakrisen viktiga frågor om hur världen kan möta globala utmaningar tillsammans. Och svaren blir avgörande, inte bara för människors överlevnad idag, utan också för vilken värld vi skapar framöver.
Det som mer än något annat kännetecknar en global pandemi är att den innebär både en internationell utmaning och en utmaning på hemmaplan. Med ens inser vi att världen består av ett oräkneligt antal hemmaplaner som alla hänger ihop. Enskilda länder kan inte övervinna pandemin själva. Samtidigt finns det avgörande skillnader i hur hårt olika hemmaplaner drabbas – både av själva sjukdomen och av de radikala åtgärder som tas för att stoppa den.
Vi står helt enkelt olika rustade. I Sverige kan vi möta situationen med oberoende expertmyndigheter, en sjukvård i världsklass, starka statsfinanser och en stark tillit. I exempelvis Jemen, Haiti och Sydsudan saknas allt detta.
Vi välkomnar Hans Wallmarks betoning av det globala samarbetets betydelse, och vi håller med om att de multilaterala institutionerna spelar en avgörande roll för att värna om internationell folkrätt och global hälsa. Samtidigt är det enskilda länders regeringar, myndigheter, näringsliv och civilsamhällesorganisationer som kommer att göra det mesta av arbetet för att stoppa pandemin.
Pandemin sätter hela samhällets funktioner på spel. Människor i världens svagaste ekonomier förlorar sina försörjningsmöjligheter. Livsnödvändig vård, inte minst till gravida kvinnor och små barn, prioriteras bort när alla resurser fokuseras på covid-19. Skolor, som håller barn från arbete i gruvor och slavliknande tjänstejobb, stänger. Kvinnors och barns utsatthet för våld i hemmet ökar när människor tvingas stanna hemma. Humanitära insatser i flyktingläger dras ner till ett minimum. Och det är bara nulägesbilden. Återhämtningen kommer att bli den stora utmaningen.
Situationen kommer inte lösas av ett aldrig så bra bistånd. Men det kommer inte heller gå att lösa utan ett bra bistånd. När det långsiktiga biståndet fungerar som bäst är det som murbruket i ett stort hus. Det är det nödvändiga kittet som täpper till håligheter och håller ihop alla delar. Att som Wallmark föreslår snävt fokusera på det humanitära biståndet är att ta bort just det murbruk som räddar huset från att rasa ihop – och sedan koncentrera insatserna på att arbeta i rasmassorna.
Vår erfarenhet är att det i slutändan kostar fler liv än det räddar.
För akuta och långsiktiga insatser hänger ihop och stärker varandra. Samhällen som har investerat i förebyggande åtgärder står betydligt bättre rustade för att klara en humanitär kris. Sveriges långsiktiga bistånd ger viktiga bidrag genom att exempelvis bygga upp hälsosystem, stärka institutioner som motverkar korruption och stödja aktörer som arbetar för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Humanitära insatser måste samtidigt genomföras så att de lägger grunden för återhämtning. Gränsen mellan humanitärt och långsiktigt är konstruerad och den försvårar en idag helt nödvändig samverkan mellan olika insatser.
Istället för att ställa de akuta och långsiktiga åtgärderna mot varandra behöver vi diskutera hur vi i denna extrema situation kan göra biståndet mer flexibelt och snabbfotat, och kombinera det humanitära med det långsiktiga. Hur kan vi både rädda liv idag och se till att framtida kriser minimeras? Det är ett arbete vi ser fram emot att bidra till. Vi välkomnar fortsatt diskussion med Hans Wallmark såväl som med hans kollegor i andra partier.
I stor ödmjukhet över att svaren sällan är enkla eller självklara. Men det är bara så vi kan bygga en säkrare och mer motståndskraftig värld. Med ett oräkneligt antal hemmaplaner som alla är bra ställen att leva på.
ERIK LYSÉN är chef för Act Svenska kyrkan (Svenska kyrkans biståndsverksamhet).
SIRI BJERKAN KARLSSON är direktor ADRA (Adventist Development and Relief Agency).
NICLAS LINDGREN är direktor PMU (Pingstmissionens utvecklingssamarbete).
DANIEL GRAHN är generalsekreterare i Erikshjälpen.
ANDERS MALMSTIGEN är generalsekreterare i Svenska missionsrådet.
