Frivärlds ordförande Gunnar Hökmark reflekterar över vilka tider som ska komma under ett besök i Vilnius, bara 35 kilometer från den belarusiska gränsen där det nu finns ryska trupper.
Vad är det för tider som ska komma? Frågan kommer från hon som kör mig till nästa möte i Vilnius. Plötsligt ligger tankarna på vad som nu händer lite längre fram i tiden. Det är inte bara svåra tider nu – det är uppenbart – utan risken är att det blir än svårare tider. Det är det hon tänker på i Vilnius, bara 35 kilometer från det Belarus där ryska trupper nu marscherat in. Vad är det för tider vi är på väg in i?
Här i Vilnius känns de tiderna närmare eftersom geografin är så nära. Bara drygt 35 kilometer bort ligger gränsen till Belarus. Och om några veckor kan denna gräns vara en gräns som formellt är Rysslands, mot Litauen, Polen och mot Europeiska unionen.
Redan nu finns i Belarus stridsberedda ryska förband med 30 000 soldater, beredda att rulla när de får order. Kanske fram i tiden mot den ryska enklaven Kaliningrad som ligger 25 mil längre bort eller nu kanske bara fram till gränsen till Litauen för att där med kanonrören etablera ett nytt maktförhållande i Östersjöregionen.
Det är sagt från Moskva att de ryska förbanden är där för en övning på tio dagar, något som ingen tror på eftersom deras placering där sammanfaller med den omfattande mobiliseringen i Ryssland mot den ukrainska gränsen. I Belarus finns nu förutom de reguljära arméförbanden också robotar beredda att sättas in mot de mål i Östersjöregionen som Moskva kan tänkas bestämma sig för. För klarhets skull ska sägas att de 30 000 soldaterna i Belarus tillsammans med förbanden i Ryssland skapar en samlad styrka på närmare 140 000 soldater i modernt utrustade förband.
De som menar att det är Litauens, eller Estlands och Lettlands militarisering som orsakat de ryska hoten mot Ukraina och mot Europa förstår vare sig vad militarisering är eller skillnaden mellan små länders små försvarsstyrkor och en militär stormakters anfallsarméer.
Sannolikt är det inte bara Ukraina som är målet. De ryska invasionstrupperna i Belarus är där med diktatorn Lukasjenkas medgivande, inte bara för att vara ett slutlig stöd för diktaturen när det gäller att krossa demokratirörelsen eller för att bidra med anfallskraft mot Ukraina utan också för att skärpa maktspråket mot Litauen och Polen, och därmed Europeiska Unionen. Den så kallade övning som är det angivna skälet till att denna anfallsarmé befinner sig i Belarus sträcker sig i tiden precis fram till det skådespel till folkomröstning som Lukasjenka-regimen har anordnat den 27 februari, en folkomröstning som regimen som vanligt vid val i detta land kommer att vinna med 80% – till 90% av rösterna.
Och då ges Lukasjenka den formella ursäkten för att likt en quisling avveckla den självständighet mot Ryssland som gällt för Belarus, ingå en storrysk union med Moskva, öppna upp för ryska truppers stående placering i landet, införa rubeln som valuta och forma en gemensam gräns mot omvärlden.
Så ser Anschluss-processen ut. En annektering som av Krim. Och plötsligt ett Ryssland vid gränsen mot Litauen och Polen. En förändring av balansen i hela vår del av Europa. Ett Ryssland med stridsberedda förband inte bara vid gränsen till Ukraina utan också vid gränserna till de nationer i Europeiska Unionen som enligt Putins revanschism rätteligen ska underordnas Moskva och tillhöra Ryssland.
Då kommer kraven från Ryssland, som då annekterat dagens ofria men självständiga nation Belarus, att få binda samman det utvidgade Ryssland med Kaliningradregionen vid Östersjökusten. Den ryska intressesfär som då växer fram kommer att ställa än större krav på andra med konsekvenser för balansen kring och i Östersjön.
Därför är frågan om vad det är för tider som ska komma relevant inte bara i Vilnius utan också i Stockholm och i Sverige. Det är utifrån våra aningar och farhågor om detta som vi måste forma svensk säkerhetspolitik och försvarspolitik, inte från gammal retorik. Magdalena Andersson borde även hon innan hon utesluter Nato-optionen i strid med Sveriges riksdag och vår suveränitet, som handlar om vår rätt att välja medlemskap om vi så vill, ställa sig frågan vilka tider det är som ska komma.
De kommer nämligen med stor säkerhet kräva den handlingsfrihet som Ryssland vill förneka oss och som hon som Sveriges statsminister självpåtaget försöker begränsa när hon går så långt att hon utesluter till och med optionen av medlemskap. Den optionen har nämligen ingen tidigare regering uteslutit eftersom det vore att inskränka vår rätt att själva besluta om vår säkerhetspolitiska väg. Frågan om vad det är för tider som ska komma är så stor att inget bör uteslutas. Framförallt inte när Ryssland kräver vi ska göra det.
Gunnar Hökmark
Ordförande Frivärld
