Mikael Juul Sörensen och Stefan Ring, om att beredskapspolisen bör återbildas för att avlasta polisen i en eskalerande gråzonsproblematik. Försvarsmakten behöver i första hand stärka försvarsförmågan.
Rikspolischefen Anders Thornberg vill krigsplacera ordningsvakter samt öppna för att begära bistånd från Försvarsmakten. Foto: Lars Hedelin/Polisen.
Med tanke på den rad av förslag om vad Försvarsmakten ska kunna användas till förutom rikets försvar, skulle man kunna tro att Sveriges försvar är stort. Det är t ex inte länge sedan först Jimmie Åkesson (SD) och sedan Stefan Löfven (S) flaggade för militär insats mot gängkriminalitet. Vid sidan av alla andra invändningar mot det förslaget, kan man ju konstatera att Sveriges försvar – även under tillväxt – faktiskt är väldigt litet.
Samtidigt som hotbilden mörknar, inte minst i gråzonen.
Rikspolischefen Anders Thornberg har sällat sig till dem som vill ta försvarets resurser i anspråk (dock inte i kampen mot gängen). Propåerna har välkomnats av inrikesminister Damberg (S) och även från företrädare från flera andra partier. Moderaternas försvarspolitiske talesperson Pål Jonson har betonat att: ”Det är mycket viktigt att regeringen agerar skyndsamt, det berör nationell säkerhet och då kan vi inte lägga saker i långbänk.”
Men det är bättre att tänka efter före.
Thornbergs förslag tar sikte på att möta en eskalerande gråzonsproblematik som kan innehålla allt från ökade ordningsstörningar, svårförklarliga olyckor, fysiska sabotage till cyberangrepp. Allt innebärande en stor belastning på polisen. Den föreslagna lösningen är att krigsplacera ordningsvakter samt öppna för att begära bistånd från Försvarsmakten.
Det finns redan förslag om en bättre lösning.
Låt oss backa bandet: I september 2003 (POL-134-3891/03) fick dåvarande regeringen en framställan från Rikspolisstyrelsen om en ny förordning för beredskapspolisen. Man föreslog bland annat att Rikspolisstyrelsen skulle få mandat att nyttja beredskapspolisen under fredstid och vid allvarliga eller omfattande störningar på samhället från ordnings- eller säkerhetssynpunkt eller vid risk för sådana störningar. I förslaget nämner man behovet att stärka polismyndighetens förmåga vid risken för terroristattentat där det behövs personal för bevakning av tänkbara angreppsmål som prioriterade skyddsobjekt (kärnkraftverk, skolor, ambassader med mera) som då måste hårdbevakas.
I propositionen 2005/06:111 om Försvarsmaktens stöd vid terrorismbekämpning skriver man bland annat att detta först kan komma i fråga om polisen inte har tillgång till sådana särskilda resurser som behövs för att förhindra eller på annat sätt ingripa. Synen på militär medverkan i polisiär verksamhet var fortsatt restriktiv. Utgångspunkten var att Försvarsmakten inte utför uppgifter som innebär användande av våld eller tvång mot den egna befolkningen.
Stödet skulle dessutom bara kunna utgå under förutsättning att lämpliga resurser stod till förfogande och det inte medförde synnerliga hinder i Försvarsmaktens ordinarie verksamhet. I propositionen pekade man på vilka resurser polisen hade nationellt. En av dessa var Nationella insatsstyrkan. Den enheten man nämnde som nummer två var beredskapspolisen.
På Rikspolisstyrelsens begäran lades dock beredskapspolisen ned hösten 2012. Skälet som då angavs var att polisen inte behövde någon förstärkningsresurs.
Thornbergs förslag innebär att polisen ska kunna få utökat stöd från Försvarsmakten med bevakning, men att det är upp till myndigheten att besluta huruvida man har resurser att bistå med. Det ska inte heller få påverka ordinarie verksamhet som t ex att bistå inom ramen för lagen om skydd mot olyckor eller, för den delen, möta ett förestående militärt angrepp mot landet.
Stödet får begäras endast om ingripandet kräver resurser av särskilt slag som polisen inte har tillgång till. Det handlar främst om luft- och sjöstridskrafter samt vapensystem i övrigt av ett slag som polisen inte förfogar över. Stödet kan omfatta såväl materiella som personella resurser. Om användningen av viss materiel förutsätter att personal från Försvarsmakten hanterar det, omfattar stödet alltså även personal från Försvarsmakten.
Bestämmelsen är dock inte avsedd att öppna för att begära stöd vid resursbrist i största allmänhet hos polisen.
Försvarsmaktens personal kan alltså inte utnyttjas som en extra personalresurs. I vissa mycket speciella situationer får dock polisen begära stöd från Försvarsmakten, trots att polisorganisationen i och för sig rymmer resurser av det aktuella slaget. Så är fallet om det är fråga om en speciell typ av resurser, som polisen har viss begränsad tillgång till men som i en extraordinär situation inte räcker till.
Inträffar det exempelvis flera samtidiga terroristattacker på olika håll i landet och har polisens nationella insatsstyrka redan tagits i anspråk, ska det vara möjligt för polisen att begära stöd från Försvarsmakten i den händelse insatser från den lokala polismyndigheten inte anses tillräckliga. Bedömningen av om polisen saknar tillgång till resurser av sådant särskilt slag som ingripandet kräver, ankommer på Rikspolisstyrelsen att göra.
Resursen som man anser vara lämplig som förstärkning till nationella insatsstyrka var och är Försvarsmaktens specialenhet den Särskilda operationsgruppen.
Det innebär att det stöd som kan komma i fråga från Försvarsmaktens sida är synnerligen begränsat och knappast bidra till att lösa uppgifter i den eskalerande gråzonsproblematiken. Till saken hör ju också att Försvarsmakten att har att fokusera på den egna kärnverksamheten. Vågar man bistå polisen med resurser? Inom gråzonen kan det bli aktuellt att behöva stödja samhället inom ramen för stödet till civil verksamhet och lagen skydd mot olyckor.
Som sagt. Försvarsmakten är synnerligen begränsad. Det innebär att om förslaget riskerar att skapa mer osäkerhet än säkerhet.
Samtidigt är det förstås korrekt att i samband med en eskalerande gråzonsproblematik kommer behovet av att skydda viktiga objekt, förstärka gränsövervakningen samt bistå i befolkningsskyddet, att öka avsevärt. Som en konsekvens därav har Försvarsberedningen betonat att polisen behöver en förstärkningsresurs och föreslagit att beredskapspolisen återbildas. Faktum är att även den tyngre särskilda beredskapspolisen borde återupprättas.
Försvarspolitikerna har missat att polisen även måste bistå med de uppgifterna som den särskilda beredskapspolisen hade, det vill säga fungera som en antisabotageresurs. Det vill nu polisen lösa genom att i stället låta Försvarsmakten bistå med personal vid omfattande terrorangrepp. Men det är alltså inte någon lösning.
Försvarsmakten bör i första hand fokusera på att stärka Sveriges försvarsförmåga – inte att bistå polisen. Ordningsvakter (och den påbörjade utbildningen av dem till skyddsvakter) i all ära, men det ersätter inte behovet av beredskapspolis. Trots att politiken lagt om kurs och vill återskapa den, har rikspolischefen dock inte förmått lägga prestigen åt sidan. Som om polisen inte redan har nog med bekymmer i vardagen.
MIKAEL JUUL SÖRENSEN är sakkunnig i polisens krisberedskap samt beredskapspolisen.
STEFAN RING är tidigare ordförande i Allmänna försvarsföreningen.
