Säkerhetspolitiskt paradigmskifte hotar, var är regeringen?

Frivärlds senior fellow Diana Janse efterlyser att regeringen prioriterar att hantera konsekvenserna av paradigmskiftet istället för att sitta på läktaren och repetera gamla talepunkter kring checkhäftesdiplomatin. 

Bilden på statsministern är fotad av Magnus Liljegren/Regeringskansliet.

I en stor intervju från New York i SvD (20/9) ger statsminister Stefan Löfven sin bild av världspolitiken. Löfven är i staden för att delta i den traditionella öppningen av FN:s generalförsamling –  en vecka späckad av möten, tal och bilaterala träffar. Statsministern konstaterar att kaffedrickandet och minglet med världsledarna ”har en väldigt stor betydelse” och det är bara att instämma. Det personliga mötet spelar roll, inte minst inom diplomatin. Efter ett och ett halvt år av hundratals inställda personliga möten är behoven desto större.

Statsministern konstaterar vidare, närmast i en bisats, att världen står inför ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte. AUKUS är, efter den illa konsulterade och genomförda Afghanistansortin, det senaste uttrycket för ett amerikanskt globalt strategiskt skifte, där USA:s fokus är det växande hotet från Kina. 

Signalen är klar: Den alltjämt utsträckta handen till Europa innebär förväntningar om en motprestation: att också Europa behöver utvecklas, ha förmåga att se de nya globala hoten och tillsammans med USA vara beredd att möta dem.  

Men det är uppenbart att regeringen inte så här långt förmår dra några slutsatser för egen del av detta. Statsministern viger istället åtskilligt av sin tid i New York åt att försöka reparera de såriga relationerna efter det ogenomtänkta, och okonsulterade, Palestinaerkännandet vid dess tillträde för sju år sedan.  De alltjämt frostiga relationerna med olika judiska aktörer riskerar att solka ”Malmöforum”, det internationella mötet mot antisemitism som står på schemat inför hösten. Statsministern behöver personligen, får man anta, säkra deltagande på rätt nivå för att få detta möte till den PR-seger man hoppas på, inte minst för att tysta kritiken om antisemitism inom de egna socialdemokratiska leden, inte minst i just Skåne.

Det är påfallande hur oförmögen regeringen är att dra slutsatser och agera utifrån dagens snabbt förändrade säkerhetspolitiska omvärldsläge, eller att kraftsamla tiden i New York på att i alla fall skaffa sig ingångsvärden för att göra det i nästa led. Istället bröstar sig statsministern åt vår checkhäftesdiplomati; att vi är ”stormakt” vad gäller klimatbistånd och covax-bidrag, och att vi häller opropotionellt mycket pengar över det i stora delar dysfunktionella FN-systemet. 

Regeringen behöver ta hotande paradigmskifte på allvar. Foto: Magnus Liljegren/Regeringskansliet

Det regeringen behöver göra, snarare att deppa över att president Biden inte var exakt den världspolitikens frälsare som regeringen så mycket hoppats på, är att dra sina egna slutsatser av det nya läget. 

Vi behöver en diplomati, en säkerhetspolitik, en försvars-, bistånds- och handelpolitik som primärt fokuserar på svenska intressen.

Det duger inte att missionera våra värderingar och vår förmenta feministiska utrikespolitik för de som eventuellt orkar lyssna. Våra nationella intressen måste tydliggöras och vi måste finna sätt, mod och kraft att driva dem även i denna nya era. Och vi måste göra det nu. Vi kan inte vänta på att Paris använder detta för att med än större kraft ta EU-samarbetet sin väg, för Frankrikes koncept av europeisk ”strategisk autonomi” och ”europeisk suveränitet” sammanfaller inte med svenska intressen.

Det ligger inte i vårt intresse att den transatlantiska länken försvagas eller att Nato marginaliseras ytterligare när nu president Macron, utifrån sina franska intressen, eskalerar konflikten när den istället borde tonas ned. Sverige behöver fokusera på att göra vad vi kan för att minska skadorna och återbygga förtroendet, både transatlantiskt och inom EU.

Det USA också, sedan länge, försökt kommunicera är att intresset i Washington för att försvara partners som inte ser om sitt eget hus är i avtagande.

Även av detta måste vi dra våra slutsatser. En snabb ökning till två procent i försvarsanslag, ökade satsningar på motståndskraft i hela samhället och ett svenskt Nato-medlemskap är alla sätt att från vår sida att stärka den transatlantiska relationen och signalera till USA att vi är beredda både att göra vår del och att bidra till en större helhet.  

Den mest expansiva lånebudgeten i mannaminne hade med fördel kunnat slaska ut några miljarder också på att stärka Sverige säkerhetspolitiskt. Till försvaret, till totalförsvaret – eller varför inte till utrikesförvaltningen? Här finns mycket jobb att göra för att, med socialdemokratins egna ord, bygga Sverige starkare. 

Diana Janse

Senior fellow, Frivärld, riksdagskandidat (M)