Försvarsminister Peter Hultqvist vill arbeta tillsammans med våra nordiska grannar för att stärka den regionala säkerheten. Det är bra, men enbart ord är inte tillräckligt i ett läge med ett ökat säkerhetshot och underfinansierat försvar.
Har vi råd att försvara Östersjön? Foto: Anton Thorstensson/Combat Camera/Försvarsmakten
I en intervju i DN säger Peter Hultqvist (S) många av de rätta sakerna om hur det säkerhetspolitiska läget har försämrats i Östersjöområdet och i Arktis. Han noterar den ryska regimens växande aggressivitet och dess fundamentala brist på respekt för den europeiska freds- och säkerhetsordningen som den satts på pränt i Helsingforsavtalet (1975) och Parisstadgan (1990).
Veckan innan hade försvarsministrarna i Finland, Norge och Sverige skrivit under ännu ett militärt samarbetsavtal som en fortsättning på det samarbete som inleddes efter Stoltenbergrapporten som presenterades 2009. I en gemensam debattartikel hette det: ”Tillsammans har vi ett ansvar att upprätthålla fred och stabilitet i vår region. För att möta detta ansvar behöver vår förmåga att agera militärt tillsammans stärkas. … Ett möjligt resultat av detta fördjupade samarbete är koordinerad operationsplanering. … Detta samarbete syftar i förlängningen till att tillsammans kunna möta säkerhetsutmaningar också bortom fredstid. Vi har gemensamma intressen att försvara.”
Detta är gott och väl, men ord räcker inte. Samarbetet måste också fyllas med innehåll och för detta krävs det långsiktiga och uthålliga försvarssatsningar. Det krävs också en fast och konsekvent säkerhets- och utrikespolitik som tillsammans med andra rider spärr mot de återkommande ryska försöken att undergräva den existerande europeiska freds- och säkerhetsordningen. Detta politiska försvar för den europeiska freden sker inom ramen för OSSE-samarbetet, EU:s gemensamma utrikespolitik och den politiska samverkan som kan etableras i mellan likasinnade stater i Östersjöregionen.
Sverige tar ordförandeskapet i OSSE vid årsskiftet och det sker alltså i en period då Ryssland blir en alltmer problematisk granne genom sina operationer för att destabilisera närområdet för att de facto etablera en rysk intressesfär i strid med det regelverk som nu gäller. Ytterst handlar det om Kremls strävan att undergräva alla staters lika rätt till oberoende och frihet att välja säkerhetspolitisk inriktning och på den grunden säkra friheten och freden i Europa.
Utmaningarna just nu handlar om demokratiseringens möjligheter i Belarus och hela landets oberoende, Ukrainas territoriella integritet, en uppblossande konflikt i Nagorno-Karabach, där Ryssland stöder Armenien i konflikten med Azerbajdzjan som stöds av Turkiet. Till detta kommer det eskalerande triangeldramat mellan Grekland, Turkiet och Cypern om gränsdragningarna i östra Medelhavet.
I den multilaterala kontexten är Ryssland och Turkiet betydande problem både för OSSE i Wien och för EU i Bryssel och därmed också för en hel rad huvudstäder, inklusive Stockholm. För Sveriges del handlar uppgiften dels om att sköta ordförandeskapet i OSSE med skicklighet och fast hand, dels om att bygga allianser i EU för en politik som sätter stopp för Moskvas aggressioner liksom i förekommande fall även Ankaras. Dessutom måste regeringens politik skapa trovärdighet till vår egen förmåga att försvara våra intressen i regionen. Här är det viktigaste det försvarsbeslut som ska fattas i höst.
Regeringens budgetproposition och den föreslagna förstärkningen av försvaret räcker inte för att möta den försämrade säkerhetssituationen. Förslagen når inte ens upp till försvarsberedningens förslag som är i underkant av den förmåga som krävs och tidsplanen för att realisera beredningen borde snarast påskyndas istället för att, som regeringen vill, försena upprustningen. Som det nu är försämras hotbilderna snabbare än försvarsförmågan byggs ut. Utvecklingen riskerar att försämras ytterligare om Trump blir omvald i november och undergräver Nato-samarbetets trovärdighet eller om Biden blir vald men inte har den styrka som krävs av en amerikansk president i dagens alltmer instabila värld.
I bägge dessa tyvärr sannolika scenarierna ställs större anspråk på Europas såväl politiska som militära förmåga att möta de nya hotbilderna. EU kan inte ersätta USA i dess globala roll för att upprätthålla en lagstyrd världsordning, men måste, när USA sviktar, kunna ta ansvar fullt ut för sin egen del i en sådan världsordning. Och i den europeiska kontexten har också Sverige sina uppgifter som måste lösas med skicklighet och ansvar.
Olof Ehrenkrona
Tf redaktör
