Solskensstrategin är rätt väg för Sverige i Natoprocessen

Unsplash. Ammunition and Nato flag. By Marek Studzinski.

Den var ju så enkel, Sveriges NATO-ansökan. Inte från ett svenskt perspektiv kanske, men desto mer ur NATO:s perspektiv. Sverige har ju allt: en välorganiserad och respekterad försvarsmakt, gediget demokratiskt styre, försvarsmateriel som gagnar alliansen och expertis som likaledes är en tillgång. Och här är vi nu, med alla dessa positiva attribut men utanför alliansen ändå. President Erdogans meddelande den 23 oktober att han nu skickar Sveriges ansökan till turkiska parlamentet är visserligen ett mycket positivt steg, men det gör inte Sverige till medlem.

Att Turkiet och Ungern så länge har blockerat Sverige av skäl som inte har något med NATO att göra är en varning om hur de påfrestningar ”Väst” kan komma att utsättas för när geopolitisk osämja sprider sig. All frustration till trots måste Sverige nu göra det vi gör bäst: samarbeta med andra länder utan ilskeutbrott och andra konstigheter. Turkiet och Ungern vinner visserligen ögonblickssegrar, och deras taktik kommer att fortsätta ända tills Sverige har blivit medlem. Genom att visa samarbetsvilja kan Sverige dock förkorta väntandet och upptas i NATO som en ännu starkare medlem.

Att gå med i NATO är förknippat med en viss risk, särskilt om man är Sverige och Finland och vet att Ryssland skulle ta illa upp om man ändrade sin politik i alliansfrågan. Därför var våren 2022 ett sådant unikt ögonblick i våra två länders historia: folket meddelade via opinionsmätningar att de nu stödde NATO-medlemskap och Ryssland kunde knappast genomföra de ”konsekvenser” Kreml aviserat. Det var såklart tragiskt att det var överfallet på Ukraina som skapade detta oväntade läge, men där var det, och till och med Magdalena Andersson insåg att det var en möjlighet som inte fick missas.

Vi vet hur det har gått. Turkiets och Ungerns agerande är naturligtvis extremt frustrerande, och dessutom har de överhanden och kan fortsätta presentera nya krav. Det gäller trots att Recep Tayyid Erdogan den 23 oktober skickade Sveriges medlemskapsansökan till ratifierung i turkiska parlamentet. Kommer parlamentet att ratifiera med detsamma? Fördröja saken? Vi vet inte. Och Ungern måste naturligtvis också ratifiera. Att länderas krav inte (längre) har något med Sveriges NATO-medlemskap att göra utan är ett uttryck för de två regeringarnas allmänna ilska mot Väst hjälper inte saken. Att upprepa att Sverige är en tillgång för alliansen får dem inte att ändra sig. Turkiet och Ungern kommer att fortsätta med sin protest tills de tycker att deras vänner i Väst visar dem respekt.

Men en annan utveckling har också ägt rum under de senaste månaderna. Turkiet och Ungern blir utfrysta. För tio år sedan var de precis som vilka andra länder som helst inom väst-alliansen: deras företrädare var med på möten och blev ständigt inbjudna att tala på konferenser anordnade av tankesmedjor. Idag är deras ministrar naturligtvis med på ministermöten, men de andra ministrarna är trötta på deras bristande samarbetsvilja. Och i andra sammanhang syns de knappt alls, för det kommer inte många inbjudningar.

Sverige å andra sidan är känt för sin samarbetsvilja. Det finns inte ett nordiskt, europeiskt eller globalt samarbetsorgan Sverige inte är med i. En sådan inställning skapar goodwill. En dag kommer Ungerns premiärminister Viktor Orban att bestämma att han de är färdiga med konstigheterna, precis som Erdogan nu verkar ha gjort (fast man aldrig kan veta när det gäller Erdogan), och Sverige kommer att bli medlem. Men de båda länderna kommer då att vara försvagade inom NATO, medan Sverige kommer att anlända som en medlem som inte bara medför fantastiska militära attribut utan också popularitet. Särskilt i dessa dagar, när osämjan sprider sig världen runt, uppskattar länder och deras ledare en samarbetsvillig nation. Så, Ulf Kristersson, satsa så mycket du bara kan på samarbete. Joint Expeditionary Force-ledarmötet på Gotland i mitten av oktober var ytterligare ett konstruktivt steg. Utöver det extremt djupa samarbete Sverige redan har med NATO skulle regeringen kunna erbjuda sig att upprätta ett Center of Excellence när det blir medlem, för det finns säkerhetsfrågor som alliansens Centers of Excellence inte specialiserar sig på: militär vidareutbildning; framtidens matförsörjning; undervattensaktivitet och undervattenskrigföring; säkerhet för havsbaserad infrastruktur.

Genom att visa ännu mer samarbetsvilja kan Sverige alltså stärka sin ställning. Och det vet Turkiet och Ungern. De vet också att deras ställning inom NATO försvagas ju längre deras blockad fortsätter och ju populärare Sverige blir. I detta fall är det inte bara moraliskt rätt att vända andra kinden till men det är också en smart strategi. Kalla det solskensstrategin.

Elisabeth Braw
Säkerhetspolitisk expert och skribent. Senior fellow vid tankesmedjan American Enterprise Institute.