Stödet för ett finländskt NATO-medlemskap har skjutit i höjden som en raket sedan Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina den 24 februari. Över tre fjärdedelar av folket vill nu att Finland går med i Nato skriver Yrsa Grüne-Luoma. Men vet man egentligen vad det är man väljer?
Statsminister Sanna Marin och president Sauli Niinistö Foto: Juhani Kandell/Tasavallan presidentin kanslia
Hittills har diskussionen mest handlat om hur lång tiden blir mellan att själva anslutningsprotokollet undertecknats och de nuvarande NATO-medlemmarna ha ratificerat det. Och då handlar det självfallet om vilka eventuella hot och påtryckningar som Ryssland kan rikta både mot Finland och mot vissa NATO-medlemmar för att få dem att förhala ett godkännande – eller rentav säga nej.
Finländsk politik, i synnerhet när det gällde Sovjetunionen och senare Ryssland, har varit pragmatisk. Finland är och har alltid varit medvetet om geopolitiska fakta: grannen i öster försvinner inte. Finländsk politik har i viss mån också byggt på ett antagande om att även Kreml insett det positiva med att ha fungerande relationer till ett EU-land som inte utmanar sin granne.
Länge hoppades man i Finland att den så kallade NATO-optionen – och att tidigare försök att infria den inte haft ett brett stöd bland väljarna – skulle vara nog för att balansen skulle bestå.
Att det inte gick så måste ha varit en stor besvikelse för Finlands högsta utrikespolitiska ledning, i synnerhet för president Sauli Niinistö som verkligen vinnlagt sig om att lyssna också på president Vladimir Putin.
Senast på torsdag ska presidenten offentligt tillkännage sin ståndpunkt i NATO-frågan. Ingen tror längre på att vare sig presidenten eller riksdagen kommer att gå emot vad opinionsundersökningarna visar om folkets vilja. Att regeringspartiet Vänstern slog fast att NATO-medlemskapet inte är en regeringsfråga för dem pekar i samma riktning. Inom Socialdemokraterna ska stödet för NATO ha ökat med 30 procentenheter under en kort tid. Den långvarige riksdagsmannen och tidigare utrikesministern Erkki Tuomioja som tidigare motsatt sig ett NATO-medlemskap säger att inte heller han kommer att rösta mot resten av den socialdemokratiska riksdagsgruppen om den förordar ett ja.
Skärmdump från YLE. Läs mer om undersökningen här.
Att de svenska socialdemokraterna redan på söndag ska fatta beslut om sin ståndpunkt hoppas man ska vara en signal om att Finland och Sverige gemensamt ska kunna ansöka om att bli medlemmar i Atlantalliansen. Och att det blir ett beslut.
Men det höjs också oroliga röster. Det vanligaste argumentet under tidigare år har handlat om att avstå från att fatta beslut som Ryssland kunde uppfatta som provokativa. Vissa finländare omfattar fortfarande det argumentet.
Finländarna över lag är fullt medvetna om att en ansökan om ett NATO-medlemskap innebär risker för Finland. Men samtidigt är man på det klara med att det också är riskfyllt att låta bli att ansöka om medlemskap – och den risken bedöms som större vad som kan hända om Finland söker medlemskap i NATO. Man vet också att Ryssland kommer att reagera och att reaktionen kan vara kraftig. Men Ryssland har med sitt beteende i Ukraina visat att respekten för ett grannlands suveränitet är i det närmaste obefintlig.
Så vem säger att Finland skulle behandlas annorlunda?
Ett rätt pragmatiskt tänkande, alltså. För Finland gäller också att minnena från Vinterkriget och Fortsättningskriget envist dröjer kvar och projiceras på det som händer i Ukraina – hur det är att ensam möta ett aggressivt anfall från en presumtivt överlägsen motpart. Finland fick stöd från både Sverige och andra under krigen och västs stöd till Ukraina är massivt. Men ändå.
En militär allians som NATO med artikel fem ger en annan avskräckningseffekt och – ifall av en militär attack – ett annat stöd än lösa avsiktsförklaringar.
Man kan ändå förstå dem som oroar sig över att processen gått så fort. Det är just artikel fem som finländarna nu sätter sin tillit till. Visst finns det kritiska röster som undrar om man verkligen kan räkna med att andra länder kommer till undsättning. Men vad vore NATO:s trovärdighet värd om alliansen inte skulle göra det?
Med detta sagt är det inte alls säkert att finländarna vet särskilt mycket om NATO i övrigt. Det har de senaste månaderna och veckorna visat. Gradvis och långsamt har grundlösa påståenden om NATO nötts bort med sakargument. Medierna har fyllts av frågor och svar på allt från om finska soldater kan skickas för att kriga i andra länder till turerna kring säkerhet och hot under tiden i förmaket till alliansen – saker som kunde ha avhandlats och debatterats i lugn och ro under tidigare år. Utan att nödvändigtvis komma fram till ett beslut men som ett led i demokratisk process där man skulle ha klargjort de grundläggande stegen för en eventuell anslutning – den så kallade NATO-optionen har ju funnits med i mer än tjugo år. För- och nackdelar med ett medlemskap, också ur nordiskt perspektiv, kunde öppet ha diskuterats. Det har funnits försök till detta men tyvärr har de snabbt skjutits åt sidan, främst av politiska orsaker.
Ironiskt nog var skrivningen i en tidigare regerings säkerhetspolitiska redogörelse nådastöten för en diskussion under en lång tid framöver, när man slog fast att en ansökan inte på något sätt kommer att ens utredas under regeringens mandatperiod.
Om man inte tryckt ner locket så envetet hade man kanske redan tidigare kommit lite längre i sak och bort från emotionella laddningar.
Nu står vi här. Inför det kanske viktigaste politiska beslutet i Finlands självständiga historia. För hur det än blir – ett ja eller ett nej till att söka medlemskap i NATO – så vänds ett kapitel i republiken Finlands 104-åriga historia.
Yrsa Grüne-Luoma
Säkerhetspolitisk journalist och återkommande skribent för Säkerhetsrådet.
