Sverige och Finland måste komma närmare varandra

Hain Rebas, tidigare bland annat försvarsminister i Estland, återvänder till de viktiga svensk-finländska relationerna. Förutom svensk militär upprustning krävs ett närmare samarbete på alla plan behövs ifall Sverige och Finland ska kunna skapa ett hållbart försvarsförbund. 

BIld av Pexels från Pixabay

Den nya svenska försvarssatsningen gläder alla frihetsvänner. Den går också ut på att utöka samarbetet med Finland. Det är lätt att förstå varför, en blick på kartan räcker. Tillsammans skulle Sverige och Finland kunna säkerställa större delen av östersjöområdet, under förutsättning att Sveriges försvarsmakt tillförs robusta resurser, vilket är på gång. Som vi vet avlöser de finsk-svenska manövrarna, också med internationellt deltagande, varann. Även ministrarna träffas, nu senast den 17 november. De diskuterar en gemensam marin stridsgrupp, äter middag, ger presskonferenser och undertecknar framåtsyftande avtal. 

Det senaste kallas Lagen om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland (SFS 2020:782, 10 september 2020). Den består av 6 paragrafer, varav merparten, hela 5 av 6, handlar om finskt stöd till Sverige i krig eller krigsfara. Märkligt nog berör endast en paragraf Sveriges eventuella stöd till Finland. Sveriges regering, står det, får stödja Finland med väpnade styrkor, men endast under förutsättning 1) att Sverige själv inte är i krig, och 2) att det inte råder en väpnad konflikt på finskt territorium.  

Det är ett märkligt dokument. Här kringgås för det första folkens valda representanter i både Riksdag och Eduskunta. För det andra garanterar regeringarna ingenting, de åläggs nada. Sverige får stödja Finland med trupp, måste alltså inte, och endast under fredstid. Men så fort det eventuellt bränner till vid finsk-ryska gränsen eller i luftrummet däröver, kan Sverige alltså lugnt återgå till att ägna sig åt sig själv.

Faktum är, att mer kan man just nu inte heller förvänta sig, vare sig i Helsingfors eller Stockholm. Och det är just det som är det allvarliga i sammanhanget. Nämligen har Sverige ännu inte militära resurser nog för att också backa upp ett eventuellt angripet Finland. Likaså vore det orealistiskt att tro, att dagens tämligen handlingsförlamade  svenska regering skulle vilja, och för den delen kunna, övertyga Riksdagen att med svensk trupp stötta ett angripet Finland. 

Jovisst, politiskt skulle stats- och utrikesministern i ett krisläge givetvis uttala sig om det oerhört allvarliga i situationen, tala i brösttoner om broderfolken och ödesgemenskapen, kanske t.o.m. citera Runeberg, torrsimma häftigt fram och tillbaka i såväl EU som i FN. 

Ty redan dessförinnan – kan man lugnt föreställa sig – har Sveriges ambassadör i Moskva blivit uppkallad till det ryska utrikesministeriet. Eller får Sverige detta diskreta “offer not to be refused” någon annanstans. Hursom. Varefter, och det lär bli det obönhörliga resultatet, Sverige lägger sig lågt i alla ärenden som berör Finland.

– Varför?

För att man i Stockholm inte kan, inte har resurser att stå emot. Man är synad, vägd och befunnen lätt. Här hjälper varken blå ögon eller i övrigt hög svansföring. 

Alla bekymras vi över att dagens storpolitiska säkerhetssituation inte går mot en ljusning. Det är mot denna tilltagande skymning som den svenska upprustningen och det ökande svensk-finska försvarssamarbetet är så viktigt. För att med marginal orka stå emot trycket från öst, ett livsvillkor för både Finland och Sverige, måste det svensk-finska försvarssamarbetet framöver i själva verket högprioriteras. 

Subventionera resorna mellan Sverige och Finland är ett förslag från Rebas. Bild av falco från Pixabay

Först och främst måste betydligt mer civila resurser tillföras på båda sidor. Svensk-finskt kulturellt, ekonomiskt, politiskt, och inte minst mediesamarbete måste intensifieras och utökas. Omfattande subventioner av svensk-finska kommunikationer (flyg- och båtresor) i båda riktningarna kommer att föra de båda folken, det räcker tyvärr inte med finlandssvenskarna och sverigefinnarna, närmare varann. 

Först när ännu bredare folklager på båda håll känner det naturligt och närmast hemvant att ta sig fram och tillbaka över Östersjön, först då har ett försvarsförbund en chans att lyckas. Men det är just dit vi måste sträva, mot att ge folkliga och politiska förutsättningar för ett betydligt konkretare dokument än den nu gällande “Lagen om operativt militärt stöd”.  

”Den som är försatt i skuld, är inte fri”, sa en gång statsminister Göran Persson. Detsamma gäller den svage. Hans rörelsefrihet är hämmad, hans initiativförmåga beskuren. Svensk utrikespolitik är fortfarande begränsad av alltför mycket nedrustning. I själva verket är man ännu så länge mer eller mindre beroende av omgivningen, av utlevande storgrannars möjliga nycker och fobier. Men med ökande resurser och med stöd av Finland kommer Sverige att ta sig, bli starkare, effektivare, självständigare. Svensk-finsk synergi  kommer att öppna oanade möjligheter.  

I stället för att som hittills utgöra ett “säkerhetshål”, som Estlands förra president Toomas Hendrik Ilves kallade Sverige, bör svenska och finska politiker aktivt sträva mot att skapa ett gemensamt stabiliserande nav, en hub för demokrati, fred och frihet i hela regionen. 

Med tillförsikt kan man då i Stockholm och Helsingfors, med det fortfarande ospelade NATO-kortet i bakfickan, utveckla gemensamma nationella intressen och lugnt avvisa vilka provokationer och aggressioner som helst, när som fjärran.  

Hain Rebas

Professor emeritus, Estlands försvarsminister 1992-1993.

Hain Rebas har tidigare bland annat skrivit på Säkerhetsrådet “Om att skratta åt tyhmä routsalainen” och “Sveriges säkerhetspolitiska brytpunkt”.