Tiden inne för svenskt Nato-medlemskap

Med en ny amerikansk president är tiden inne för Sverige att göra Norge och Danmark sällskap i Nato. Ett svenskt medlemskap är avgörande för att bromsa den ryska aggressionen och ett viktigt steg för att vårt försvar ska utvecklas på en säker och realistisk grund, skriver Annicka Engblom ordförande i Svenska Atlantkommittén, Frank Belfrage ledamot, m.fl.

Generalsekreteraren i Nato Jens Stoltenberg. Foto: Nato.

En enorm lättnad. Så kan man på det hela taget sammanfatta de europeiska reaktionerna på Joe Bidens seger i det amerikanska presidentvalet. Något annat vore konstigt. USA:s moraliska ställning i världen återupprättas. Joe Biden kan med stor sannolikhet bli den mest Europavänliga amerikanska presidenten på flera decennier. Allierade och partners kommer återigen att kunna spela en central roll i USA:s utrikespolitik, och betoningen av samarbete mellan världens demokratier förstärks.

Det säkerhetspolitiska utgångsläget för Europa ser därmed bättre ut än på länge. Samtidigt får vi inte glömma bort att det amerikanska samhället under lång tid visat tecken på krigströtthet och en vilja att sluta sig inåt. I takt med att Kinas geopolitiska anspråk ökar kommer USA också att tvingas förlägga mer militära resurser i Asien. Dessutom bör vi vara vaksamma på att budskap om ”America first” sannolikt har lämnat ett betydande avtryck. Det vore ett strategiskt misstag att ta Bidens seger som en intäkt för en återgång till de åren som föregick Trump. Nu gäller det istället för Europa att höja ambitionsnivån för det transatlantiska engagemanget. USA:s förväntningar på att Europa också levererar kommer att ligga fast.

Nato kommer fortsatt att vara den viktigaste institutionen och en central utgångspunkt för Biden-administrationens samarbete med Europa. Alliansen måste därför fullfölja den process av ökade försvarsresurser som utlöstes av Trump-administrationens chockterapi.

Det gäller dock inte bara försvarsutgifter. Än viktigare är att själva inse och till USA förmedla insikten om att alliansens ursprungliga uppgift, avskräckning av det ryska hotet, nu åter är högaktuell. Här har Norden och Sverige en nyckelroll. Startimpulsen för Atlantpakten var den sovjetiska framstöten om ett biståndsavtal med Finland, och det nordatlantiska området har alltid spelat stor roll i det amerikanska strategiska tänkandet. Idag är de baltiska staterna de länder som har störst anledning att frukta rysk aggression. Den svenske försvarsministern har i skarpare ordalag än de flesta europeiska politiker fördömt Rysslands krig i Ukraina och annektering av Krim, och han talar klartext om det ryska hotet som motiv för svensk upprustning.

Obama-administrationen, och i synnerhet vicepresident Biden, markerade sitt intresse för säkerheten i Östersjöområdet. Det bådar gott för ett stärkande av den transatlantiska länken ledd av de nordiska staterna. Sverige har i det avseendet redan tagit viktiga steg i den riktningen. Värdlandsavtal med Nato har ingåtts, flera övningar på operativ nivå har genomförts, och försvarsutgifter har ökats. Regementen återuppstår och lokaliseras bland annat med motivet om att säkra tillförseln av Nato-förstärkningar via Trondheim.

Men mer kan och bör göras. Förstärkningen av det svenska försvaret måste fortsätta. Det bör ske grundat på den strategiska syn om samverkan med andra som vi gett uttryck för med vår av riksdagen antagna Solidaritetsförklaring och vår fördjupade samverkan med Nato.

Ett avgörande stort steg skulle dock vara ett svenskt Nato-medlemskap. Vårt försvar kan då utvecklas på en säker och realistisk grund. Uppstår en konflikt i vårt närområde måste vi räkna med att oundvikligen dras in, och då gäller det att ha en förberedd operativ planering med våra grannar och allierade. Vi skulle också få fullt inflytande över alliansens beslutsfattande i dessa kris- och krigssituationer.

Det skulle också för ett Nato med splittringstendenser demonstrera dagens säkerhetspolitiska allvar och för USA visa att Europa är en kraft att räkna med och lita på.  Och ytterst – ge en skarp signal till Ryssland om att avstå från militära äventyr.

Annicka Engblom, ordförande Svenska Atlantkommittén

Bo Hugemark, hedersordförande

Frank Belfrage, ledamot

Linnea Hylén, ledamot

Jan Hyllander, ledamot

Alexandra Ivanov, ledamot

Catarina Kärkkäinen, ledamot

Göran Lennmarker, ledamot

Ludvig Lundgren, ordförande Unga Atlantister

Karlis Neretnieks, ledamot

Jonathan Olsson, ledamot

Sven Olof Petersson, ledamot

Carl Johan Skoog, ledamot

Erik Thyselius, ledamot

Amanda Wollstad, ledamot