Viktor Lundquist, om Rysslands ekonomiska och militära incitament att dominera Arktis, och Kinas allt starkare närvaro.
Arktis snabba issmältning leder till en allt större mänsklig närvaro.
Ryssland är det land som traditionellt kanske är mest förknippat med Arktis, på grund av dess långa historia av närvaro utmed sibiriska kusten. Både nationella och internationella faktorer har gjort att Ryssland på senare år börjat föra en allt mer aktiv Arktispolitik.
I FOI:s studie Utvecklingen i Arktis – påverkan på och implikationer för Sverige beskriver Niklas Granholm, forskningsledare på FOI:s avdelning för försvarsanalys, tydligt Rysslands strategiska mål och ambitioner – strävan efter en Arktisk stormaktsroll.
Efter Sovjetunionens fall blev den ryska arktispolitiken mindre framträdande, men på senare år har trenden vänt och man har bland annat återöppnat tidigare nedstängda baser och det byggs även nya med en rad funktioner.
Rysslands ambition är att uppnå kontroll över hela sträckningen av Nordostpassagen, samt luftrummet så långt ut som är praktiskt och tekniskt möjligt. Den ryska strategin präglas av en vilja till möjlig strategisk avskildhet från väst, och en strävan att kunna avskärma ryskt territorium från omvärlden. Att kontrollera möjlig tillgång till det närbelägna territoriet är därför ett centralt mål för Ryssland, både i tider av krig och kris men även fred.
Och ur ett militärt perspektiv är Arktis av stor vikt för Ryssland, och man bygger upp och expanderar sina militära resurser i Arktis. Syftet är dels att skydda och behålla kontroll över det egna territoriet, men också att skapa förutsättningar till maktprojektion med utgångspunkt i detta område.
Stora resurser används också för att säkerställa ubåtsbaserad andraslagsförmåga med kärnvapen, något som för Ryssland ses som existentiellt. Denna förmåga är en viktig komponent i den ryska relationen till USA, och skulle den upplevas hotad kan det komma att få synnerligen skarpa konsekvenser.
Den senaste tidens militära upprustning och utveckling tycks ha nått en sådan nivå att Ryssland betraktar Nordostpassagen och Kolabaskomplexet som ett sammanhängande basområde, från vilket man kan operera militärt gentemot grannländerna. Det har bland annat lett till att man försökt störa GPS-system för svensk, finsk och norsk luftfart, vilket skapar risker för civil flygverksamhet i området.
Förutom det militära intresset finns det även ekonomiska incitament för Rysslands att föra en allt mer aktiv arktispolitik. I takt med att isarna smälter blir det allt lättare att få tillgång till de naturresurser som finns i Arktis. Och för Ryssland är energiutvinning en central del i upprätthållandet av den ryska ekonomin, som bland annat ska täcka upp för den pågående militära upprustningen.
Detta görs bland annat genom utvinning av naturgas, något som sker via finansiellt stöd och samarbete med Kina, som också är i stort behov av naturgas.
Militärstrategiskt försöker Ryssland skapa en avregleringszon, i syfte att de strategiska kärnvapenubåtarna inom denna zon skall kunna hållas fria från all yttre påverkan.
Den slutsats som är möjlig att dra är Ryssland vill bli den dominerande stormakten i regionen. Man försöker skapa kontroll över farlederna i Nordostpassagen för att sedan kunna använda dessa i sina egna syften, vilka främst är energiexport. Men som tidigare nämnt är en central aspekt också möjligheten att avskärma sig från västvärlden, en metod som Ryssland bland annat också försökt applicera på landets internet.
Det är ännu oklart huruvida Ryssland fullt ut kommer att kunna finansiera alla planer för Arkits. Resultatet är i mångt och mycket avhängigt framtidens energipriser, då Ryssland är i fortsatt behov av inkomster om det ska lyckas. Det får dessutom inte glömmas bort att även andra aktörer, både nya och bekanta, nu börjat bli allt mer intresserade av Arktis.
Inte minst handlar det om att Kina har blivit en allt mer etablerad och offensiv aktör i och omkring Arktis.
Då Arktis saknar naturlig avgränsning mot söder har regionen under historien definierats på olika sätt. Förr användes ofta den norra polcirkeln som definition, men avgränsningar har även gjorts utifrån den norra trädgränsen.
På senare år har definitionen dock utvidgats, och står idag snarare på en politisk grund, mer oberoende av klimat och växtlighet. Enligt denna definition omfattar Arktis område i åtta länder: hela Island, hela Grönland (alltså Danmark) och hela Alaska (alltså USA). Det omfattar även delar av Kanada, Sverige, Norge, Finland och Ryssland.
Ett land som varken enligt en klimatmässig eller en politisk definition (förutom möjligtvis landets egna) omfattas av Arktis är Kina. Kinas ambitioner att återigen bli en globalt dominerande stormakt är kända, och utvecklingen i och omkring Arktis är inget undantag. I FOI:s studie beskrivs hur det tidigare var svårt att tydligt urskilja vad Kina egentligen hade för ambitioner och avsikter i Arktis, mycket på grund av att tydliga handlingslinjer eller dokumenterade strategier saknades.
Så är inte längre fallet, utan sedan några år tillbaka finns ju tydligt deklarerade vitpapper på Kinas handelslinjer i regionen, i vilka det explicit uttrycks att Kina ser sig som ”A Near Arctic Power”.
Det huvudsakliga kinesiska argumentet är att det faktum att landet gjort och fortfarande gör så mycket i Arktis innebär att man även har rättigheter där.
I sitt omtalade sidenvägsprojekt (Belt and Road Initiative) har Kina också på ryskt initiativ lagt till en arktisk del, som syftar till att få tillgång till centrala handelsleder mellan Asien, Europa och Amerika, och därmed säkra energitillgången.
För Kina är det uppenbart så att intresset för Arktis grundar sig i ekonomiska incitament. Genom tillträde och kunskap kring regionen, men också via samarbeten och uppköp av mark och infrastruktur, hoppas man kunna säkra möjligheter till utvinning av naturresurser.
I praktiken har denna ambition redan tagit sig flera uttryck. Bland annat har man öppnat en järnmalmsgruva och försökt köpa en nerlagd marinbas på Grönland, och försökt köpa mark med oklart syfte på Island. I flera fall initieras dessa försök av privata affärsmän, men som Säkerhetsrådet tidigare skrivit om är dessa likt alla andra kinesiska medborgare vid önskemål enligt lag tvungna att samarbeta med den kinesiska staten.
Agerandet i och omkring Arktis påminner i mångt och mycket också om hur Kina agerar i andra delar av världen, främst Afrika. I utbyte mot löften om stora ekonomiska satsningar i infrastruktur och nya arbetstillfällen får Kina tillträde till svagare länder och dessas infrastruktur. På sikt kommer detta göra Kina till en maktfaktor i stora delar av världen, långt bortom landets egna gränser. Och beroendet av kinesiska pengar är knappast heller kopplat endast till utvecklingsländer, något både NBA och Premier League fått erfara.
Den kinesiska politiken och strategin i Arktis hänger samman med den generella linje som drivs från Peking. Det är en auktoritär regim på uppgång som använder sina enorma resurser för att påverka omvärlden och vinna inflytande. Ambitioner om större inflytande sträcker sig över alla jordens kontinenter, såväl som i yttre rymden och djuphaven.
Det är ännu oklart om det kinesisk-ryska samarbetet kring energiutvinning i Arktis är början på ett långtgående samarbete, men oavsett bör det noteras att det stärks och utvecklas.
VIKTOR LUNDQUIST är biträdande redaktör för Säkerhetsrådet.
