Raoul Wallenbergs familj ser allvarligt på de nya forskningsrönen om hur Sverige agerade, eller snarare inte agerade, för att få hem den av Stalin fängslade Budapestdiplomaten. Familjen vill nu se kraftfulla åtgärder från Sverige och en oberoende utredning för att få alla korten på borden, skriver brorsdöttrarna Marie von Dardel-Dupuy och Louise von Dardel.
Raoul Wallenberg delade ut skyddspass till Ungerns judar. Foto: Wikipedia och Judiska Museet.
Vår familj är djupt oroad över nya forskningsresultat som släppts de senaste månaderna i fallet med vår släkting, den svenska diplomaten Raoul G. Wallenberg. Vi är särskilt bekymrade över indikationer på att svenska myndigheter, tydligen redan 1946, fattade ett medvetet beslut att överge Raoul Wallenberg till sitt öde, trots att det fanns information om att han levde och satt fängslad i Sovjetunionen. Vad värre är, det verkar som att vissa svenska tjänstemän i UD inte bara accepterade att Raoul Wallenberg inte skulle kunna lokaliseras eller släppas (om han satt fängslad), men också beslutade att ifall han levde så kunde han inte – och kanske inte heller borde – räddas.
Vår familj har nu levt med denna tragedi i fyra generationer. 76 år efter vår farbrors försvinnande i Budapest i januari 1945 vet vi fortfarande inte varför han blev bortförd, vad som hände med honom och varför han inte fick den beslutsamma hjälp han förtjänade som svensk medborgare och som diplomat från sin egen regering.
Den svenska regeringen har hedrat Raoul Wallenberg för sin humanitära anda och det extraordinära mod han visade i Ungern under andra världskriget, när han – tillsammans med en grupp av assistenter, diplomater och medlemmar av det ungerska motståndet – lyckades rädda tiotusentals liv på ungerska judar. Oavsett detta har hans eget land också allvarligt svikit honom.
Genom åren möttes Raouls föräldrar, Maj och Fredrik von Dardel, våra farföräldrar mestadels av tystnad från de svenska myndigheterna. Redan 1946 visste Maj instinktivt att något var fel med hur svenska tjänstemän hanterade sin sons fall. Hon fördömde upprepade gånger bristen på entusiasm och betraktade deras tillvägagångssätt som ”kallblodigt”. Till slut var hon dock maktlös och hade ingen möjlighet att påvisa sina farhågor.
Efter mer än sju decennier är det dags att till fullo granska de återstående allvarliga frågorna om Raoul Wallenbergs öde, även i Sverige. De nya forskningsresultaten ger anledning att påskynda denna granskning. Nya insikter ger också anledning att ifrågasätta flera tidiga antaganden samt några av slutsatserna som dragits i tidigare utredningar. I synnerhet leder dessa till en omvärdering av flera nyckelpersoners roll i Wallenberg-ärendet, inklusive den kontroversiella svenska ambassadören i Moskva (1944–46) Staffan Söderblom. Detta gäller även Sverker Åström, en av Sveriges toppdiplomater i efterkrigstiden, som misstänks för att har gått Sovjetunionens ärenden under sin långa karriär.
För några veckor sedan framställde vi återigen en begäran till den svenska säkerhetspolisen att offentliggöra all information om Sverker Åström. Hans olika kopplingar måste göras transparanta eftersom han var direkt involverad i Wallenberg-ärendet i mer än 60 år.
76 år efter Raoul Wallenbergs försvinnande i Ungern och nio år efter Åströms bortgång bör svenska myndigheter bekräfta definitivt om anklagelserna mot en av Sveriges ledande diplomater är riktiga eller ej.
Wallenbergs portfölj i brons utanför huset han föddes i på Lidingö. Foto: Wikipedia.
Vår familj och den svenska allmänheten behöver veta vad som låg bakom Sveriges extrema passivitet och hur olika personers förhållningssätt påverkade den officiella hanteringen av vår farbrors försvinnande, dels för året 1946 men även för senare år. I synnerhet behöver vi klarhet i om, och i så fall hur, någon av de nämnda faktorerna kan ha påverkat den officiella utredningen av Raoul Wallenberg-ärendet under 1990- och 2000-talet. Det finns starka indikationer på att man både från svensk och rysk sida avsiktligen lät fokus för Wallenberg-utredningen utformas mycket snävt, att man förvanskat eller utelämnat viktiga detaljer och information i sina respektive officiella rapporter, och att man misslyckats med att ge tillgång till nyckeldokumentation till forskare och vår familj.
Som ett resultat kräver vi en ny, oberoende utredning om de fullständiga orsakerna till att information förvanskats eller utelämnats både i Ryssland och Sverige, och den uteblivna framgången med att lösa Raoul Wallenbergs öde. Mer specifikt avser vi att begära en öppen utfrågning i riksdagen för en opartisk granskning och utvärdering av all ny information och samtliga utestående frågor.
Samtidigt bör det svenska utrikesministeriet göra en tydlig framställan i Ryssland och insistera på transparens kring Sveriges försvunna diplomat. Svenska tjänstemän torde snarast begära att viktiga handlingar, vilka man vet finns i ryska arkiv, släpps.
Svenska tjänstemän bör också begära omedelbar åtkomst till de ännu saknade sidorna i den så kallade Vysjinskij-noten från augusti 1947 som finns i presidentarkivet. Dessa sidor har en central betydelse för Wallenberg-utredningen. Endast själva mötesnoten överlämnades till svenska tjänstemän under 1990-talet men inte de andra fyra medföljande sidorna, vilka möjligen innehåller en sammanfattning av Wallenberg-ärendet som gjordes vid den aktuella tidpunkten.
Utöver detta har vi fortfarande viktiga frågor till den ryska statliga säkerhetstjänsten (FSB) som inte medger en utlämning av viktig dokumentation om vår farbror.
Vi är övertygade om att beslutsamma åtgärder från svenska tjänstemän, i kombination med en oberoende granskning av de nya forskningsresultaten, kommer att resultera i att ett betydelsefullt steg kan tas på den långa vägen till rättvisa för Raoul Wallenberg.
Marie von Dardel-Dupuy
Louise von Dardel
…
Läs fler av Säkerhetsrådets artiklar om Raoul Wallenberg:
Peter Axelsson: Kan miljardkrediten förklara Sveriges passiva agerande i fallet Raoul Wallenberg
