Finland står än en gång vid ett vägskäl. Den historiska balansgången mellan att inte bli lämnad ensam i händelse av en militär konflikt i Europa och att förbli på god fot med grannen i öster har inte försvunnit någonstans konstaterar Yrsa Grüne-Luoma efter att Natos generalsekretare Jens Stoltenberg och det Nordatlantiska Rådet varit på ett historiskt besök i Helsingfors.
Jens Stoltenberg och Nordatlantiska rådet på möte med president Niinistö. Foto: Matti Porre/Tasavallan presidentin kanslia
NATO har precis inlett arbetet med att uppdatera sin strategi – den förra gjordes 2010 – och EU vill utveckla en försvarspolitisk kompass som innehåller också militära förmågor.
För Finland är bägge två av stor betydelse. Enklast skulle Finland komma undan om EU kunde garantera militärt stöd i fall av krig. Men eftersom största delen av EU-länderna också är medlemmar i NATO och överlappning ska undvikas är ekvationen besvärlig, kanske rentav omöjlig.
Varken NATO eller EU har någon egen armé, resurserna ska tas ur nationella förmågor.
Att NATO står inför ett byte av generalsekreterare nästa år ökar kanske spänningen. Jens Stoltenberg är norrman och har på grund av sina tidigare uppdrag en god kunskap om både Arktis och Östersjöområdet samt de politiska spänningarna i norra delen av Europa. Det är inte sagt att hans efterträdare har en liknande bakgrund.
NATO:s högsta beslutande organ, Nordatlantiska rådet (NAC) och rådets ordförande Stoltenberg inledde i går ett besök – det första någonsin av NAC – i Finland. Besöket avslutas i dag tisdag med ett besök i det Europeiska kompetenscentret för hybridhot i Helsingfors. Stoltenberg och NAC har också träffat hela Finlands högsta politiska ledning.
Under president Sauli Niinistös och generalsekreterare Jens Stoltenbergs gemensamma presskonferens i måndags underströk båda en önskan om ett ökat samarbete mellan Finland och NATO – i praktiken en fortsatt stark roll för speciella NATO-partners som Finland och Sverige – när NATO lägger fram sin nya strategi vid toppmötet i Madrid nästa år.
Som man kunde vänta sig uttalade sig Niinistö och Stoltenberg genomgående i artiga ordalag i sina inledningsanföranden och när det blev dags för frågor och svar. Ända tills tidningen Iltalehtis reporter ställde en direkt fråga: kommer NATO till undsättning om Finland utsätts för en militär attack?
Stoltenberg inledde med att understryka Finlands betydelse som partner till NATO, det goda samarbetet och de militära övningarna. En mjuk inledning, så att säga.
Men så kom ett direkt svar på den direkta frågan:
”Det är skillnad mellan att vara medlem och att inte vara medlem. Frågan är om det kollektiva försvaret omfattar Finland, det vill säga artikel fem och hela Washington-fördraget, vår grundfördrag där det slås fast att en attack på en (av alliansens medlemmar) uppfattas som en attack på alla. Finland omfattas inte av det kollektiva försvaret.”
Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg och statsminister Sanna Marin. Foto: Laura Kotila | valtioneuvoston kanslia
Stoltenberg fortsatte med att upprepa att NATO:s dörr står öppen för alla länder som uppfyller alliansens kriterier. Men Finland är en suverän och självständig stat som fattar sina beslut självständigt. Men:
”Om man är medlem av NATO gäller artikel fem, och om man inte är medlem så gäller inte artikel fem”, sade Stoltenberg.
Det var en viktig och välkommen påminnelse om hur läget är, skriver den politiske journalisten Lauri Nurmi i en analys i Iltalehti (IL).
I övrigt har de ledande medierna i Finland – Yle, Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet – i sina rubriker betonat att NATO:s dörr står öppen. Varför betonar man något som egentligen borde vara en självklarhet?
Den egentliga frågan är om Finland kommer att stiga in genom den öppna dörren och när i så fall?
Lauri Nurmi återknyter i sin analys av mötet mellan Niinistö och Stoltenberg till en intervju med president Niinistö som ingick i IL i september.
I intervjun avvisade Niinistö bestämt alla påståenden om att han skulle arbeta för att ”i hemlighet” föra in Finland i Nato. Centerpolitikern Paavo Väyrynen hör till dem som har spekulerat i detta.
Men i Finlands försvarspolitiska redogörelse, också i den färskaste från i år, har redan länge funnits inskrivet en så kallad NATO-option, möjligheten att ansöka om medlemskap.
”Inte vore det någon dramatisk vändning ur vår synvinkel sett. Åtminstone jag har länge tänkt att frågan kan bli aktuell”, sade presidenten till IL i höstas.
Även om frågan om ett finländskt NATO-medlemskap inte är dramatisk enligt president Sauli Niinistö, så har Ryssland i mer eller mindre förtäckta ordalag visat sitt ogillande för sådana planer.
Ryssland följer uppmärksamt med skeendena västerut och har garanterat noterat också det historiska NAC-besöket. Var det alltså avsiktligt att kombinera detta med ett meddelande från presidentens kansli om att president Sauli Niinistö på fredag avlägger ett tjänstebesök hos ryske presidenten Vladimir Putin?
Niinistö och Putin träffas nu för första gången på ett par år. Per telefon har de kommunicerat regelbundet, senast i september.
På agendan står enligt uppgift bilaterala frågor – kanske en lättnad i coronarestriktionerna vid gränsen, enligt forskaren Arkady Moshes vid Utrikespolitiska institutet i Helsingfors. Men också regionala och internationella frågor står på agendan enligt presidentens kansli.
Stoltenbergs och NAC:s besök kommer säkert upp på mötet.
President Niinistö har konsekvent betonat behovet av dialog mellan alla parter, i synnerhet när relationerna är spända, som mellan väst och Ryssland efter Rysslands olagliga annektering av Krim 2014.
Kristi Raik, direktör för Estlands Utrikespolitiska institut, sade i går i Yles aktualitetssändning att man inte kan räkna med något töväder i relationerna så länge väst inte accepterar Rysslands annektering av Krim och Rysslands intressen att säkra sitt inflytande i till exempel Ukraina. På den punkten är positionerna alltså låsta.
NATO-besöket står också på agendan när utrikesminister Pekka Haavisto i dag möter sin ryske kollega Sergej Lavrov i Tromsø. Finland inleder i dag sitt tvååriga ordförandeskap för Barentsrådet (Barents Euro-Arctic Council, BEAC) efter Norge. Lavrov har länge stått för de mest spydiga kommentarerna om NATO och väst.
Den arktiska regionens strategiska betydelse har ökat i betydelse. Flera länder, i synnerhet Ryssland, har ökat sin militära närvaro i området. För Norge har Arktis alltid varit viktigt, men också länder som USA och Kanada har ökat sin militära närvaro i området. Att området är ekonomiskt och militärstrategiskt livsviktigt för Ryssland gör det inte lätt att dämpa oron för säkerheten i området.
Finlands samarbete med NATO sägs nu vara det närmaste någonsin. Enligt en rapport som Näringslivets delegation EVA publicerade i går har också finländarnas stöd för ett NATO-medlemskap ökat samtidigt som allt fler ställer sig kritiskt till Ryssland. Mest skeptiska till den östra grannen är unga och välutbildade.
President Sauli Niinistö har konsekvent betonat vikten av att upprätthålla dialogen med Ryssland och också NATO:s generalsekreterare Jens Stoltenberg sade på presskonferensen att NATO uppskattar Finlands linje.
Men någon medlare mellan NATO och Ryssland kan Finland knappast agera.
NATO:s arbete med en ny strategi och EU:s arbete med en försvarspolitisk kompass ska bidra till en klarare arbetsfördelning mellan de två. Men kan man i längden undvika en duplicering av ansvarstagandet för ett militärt trovärdigt och heltäckande europeiskt försvar om EU-länder som Finland och Sverige vill fortsätta som militärt icke-allierade?
En sådan möjlighet är svår att se och tro på.
Yrsa Grüne-Luoma
Frilansjournalist och tidigare utrikes- och säkerhetspolitisk kommentator i Hufvudstadsbladet i Helsingfors.
