Värnplikten borde aldrig ha avskaffats – men att låta pendeln svänga hela vägen tillbaka vore ett stort misstag. Under försvarets historiska tillväxt måste politiken värna de stående förband som bidrar med operativ effekt här och nu. Det borde även en regering som vurmar för ”handlingsfrihet” vara angelägen om. Frivärlds Jesper Lehto kommenterar artikelserien Värnpliktens återkomst i samband med lanseringen av Säkerhetsrådet Special.
Det får inte finnas en konflikt mellan tillväxten och de stående förbanden. För att Sverige ska kunna hantera dagens och morgondagens hot, i gråzonen mellan krig och fred, spelar de stående förbanden en avgörande roll, skriver Frivärlds Jesper Lehto. Foto: Bezav Mahmod/Försvarsmakten.
VÄRNPLIKTENS ÅTERKOMST: Kommentar.
Ta del av hela artikelserien i nylanserade Säkerhetsrådet Special.
Under våren har försvarsminister Peter Hultqvist (S) genomfört flera förbandsbesök runt om i landet. Digitalt förstås, med anledning av rådande pandemi. Noterbart är att försvarsministern vid samtliga fall i huvudsak verkar intresserad av att prata med värnpliktiga.
Från Försvarsdepartementets sociala mediekonton basuneras det återkommande ut videoklipp på samtal med värnpliktiga om hur ”rolig” utbildningen är. De anställda soldaterna i de stående förbanden lyser med sin frånvaro, till förmån för värnpliktiga och högre officerare.
Signalvärdet i det ska inte underskattas.
Det må uppfattas som en petitess i sammanhanget, men agerandet är symptomatisk för den stora omställning som Försvarsmakten går igenom.
När försvaret ska växa utgörs tillväxten i huvudsak av värnpliktiga i mobiliseringsförband. Samtidigt sker bara en marginell ökning av antalet anställda soldater och officerare. Till år 2025 ska krigsplacerade med värnplikt mer än fördubblas – antalet kontinuerligt anställda soldater och officerare ökar med endast sju procent. Arméchef Karl Engelbrektson beskrev ”spänningen” som detta innebär med beundransvärd tydlighet i min intervju med honom tidigare i vår.
Med det senaste försvarsbeslutet är det tydligt att politiken har prioriterat tillväxt i form av värnpliktiga i mobiliseringsförband. Vad innebär då detta för de stående förband som har i uppgift att balansera skarp tjänst med att hantera en årligen ökande andel värnpliktiga? Det har artikelserien Värnpliktens återkomst syftat till att belysa.
En försvarsmakts personalförsörjning ska vara anpassad för uppgiften den har att lösa. Det är välkommet att vi ser ut att ha vaknat upp från vår naiva dröm om den eviga freden och återigen insett att försvaret av det svenska territoriet ska vara högst prioriterat. Det ska vi aldrig tumma på.
För att lösa denna uppgift krävs uthållighet och volym som säkerställer en trovärdig svensk försvarsförmåga över hela vårt avlånga land. Här spelar värnplikten en naturlig roll. Men en utökad krigsorganisation i form av mobiliseringsförband har även sina uppenbara begränsningar.
Den senaste försvarspolitiska prioriteringen skapar visserligen bredd – men inte särskilt mycket spets.
De stående förbanden ger ÖB handlingsfrihet att militärt agera utan krav på politiskt beslut om mobilisering. I händelse av en väpnad konflikt i vårt närområde, som sannolikt inte kommer åtföljas av större betänketid, är detta en avgörande förmåga. Regeringens senfärdiga och återhållsamma agerande under inledningen av coronapandemin skänker inte direkt tilltro till politikens förmåga att agera snabbt och resolut. Och att mobilisera tusentals unga värnpliktiga kräver sannolikt betydligt mer politiskt mod och handlingskraft än att vidta en rad smittskyddsåtgärder. I ett gråzonsscenario kan det vara särskilt svårt att motivera en mobilisering.
Den militära kompetensen finns hos Högkvarteret och det är de stående förbanden som är ÖB:s vassaste vapen i verktygslådan. För att Sverige ska kunna hantera dagens och morgondagens hot, i gråzonen mellan krig och fred, spelar de stående förbanden en avgörande roll.
Handlingsfrihet är något som även regeringen gärna betonar i den säkerhetspolitiska debatten. I sitt avfärdande av en Natooption och till försvar av den militära alliansfriheten påstår regeringen att detta ger ”handlingsfrihet att i varje given situation agera på det sätt som bäst gagnar avspänning och en fredlig utveckling” (DN Debatt 5/4). Ska det överhuvudtaget gå att ta de orden på allvar måste man även ha militära verktyg som möjliggör en sådan handlingsfrihet.
Det förutsätter förstås att regeringen med handlingsfrihet inte bara menar friheten att inte handla.
Vi behöver fler och vassare stående förband som ger oss handlingsfrihet att hantera situationer i gråzon och gemensamt ta ansvar för säkerheten i vårt närområde. Det var till stor del detta som låg till grund för beslutet att övergå till ett insatsförsvar och lägga värnplikten vilande för elva år sedan. Sedan dess har mycket hänt både inom svensk försvarspolitik och i vår omvärld. Det är välkommet att vi återigen satsar på en trovärdig nationell försvarsförmåga och värnplikten spelar en viktig roll i detta.
Men under försvarets kommande tillväxtfas får det inte finnas en konflikt mellan tillväxten och de stående förbanden. Vi behöver både större uthållighet genom värnplikt och stående förband redo att verka med snabb hastighet, såväl nationellt som internationellt.
Svensk spaningsgrupp under Mali 09. Foto: Hampus Hagstedt/Försvarsmakten.
Det är politikens uppgift att under kommande år se till att Försvarsmakten har förutsättningar att tillgodose båda delar. Skulle tillväxten sluka resurser från övrig verksamhet bör politiken se över givna personalramar och tillföra de resurser som krävs. För vi behöver stärkt förmåga i båda led och får inte låta pendeln svänga hela vägen tillbaka till det gamla mobiliserade invasionsförsvaret. Vi får inte glömma det anställda försvar som under det senaste decenniet, genom omfattande övningsverksamhet och internationella insatser, utvecklats till militära enheter av allra högsta klass. Denna förmåga bör vi värna och ytterligare utveckla.
Med ett färskt försvarsbeslut klubbat och historiska miljarder investerade finns det en risk att vi framöver lutar oss tillbaka. Det kan finnas en politisk lockelse att falla tillbaka på värnplikten som garanten för stärkt försvarsförmåga, av både ekonomiska och värderingsmässiga skäl. Efter pandemin kan vi även mycket väl stå inför en situation med sargade statsfinanser och krav på besparingar. I det läget kan det vara särskilt lockande att förlita sig ännu mer på värnplikten som den ”billiga” lösningen.
Men det hade gjort Sverige ännu mer sårbart i en tid som präglas av växande osäkerhet och geopolitiska konflikter som inte respekterar gränser.
Jesper Lehto
Praktikant på Frivärld
…
Om artikelserien: För fyra år sedan återinfördes värnplikten. Beslutet klubbades med bakgrund i en negativ omvärldsutveckling och Försvarsmaktens skriande behov av soldater och officerare. Med det senaste försvarsbeslutet signaleras tydligt att försvaret ska fortsätta växa – och värnplikten spelar fortsatt en central roll. Tankesmedjan Frivärld kommer i en artikelserie att djupdyka i frågan om vad värnplikten inneburit för vår militära förmåga, personalförsörjningen och vad som återstår att göra för att stärka försvaret av Sverige.
Första delen: Arméchefen vill att värnpliktiga ska lösa skarpa uppgifter: “Plikten är helt avgörande”
Andra delen: Försvarets tillväxt är en svår balansgång: “Värnplikten löser inte alla problem”
Tredje delen: Så väljer de ut framtidens svenska försvar
Fjärde delen: Högkvarteret: “Vi kommer behöva skruva på värnplikten ytterligare”
Femte delen: Experterna om värnplikten och försvarets tillväxt: “Kommer bli en dragkamp”
Säkerhetsrådet podcast: Katarina Tracz och Patrik Oksanen diskuterar värnpliktens återkomst med Christina Malm, generaldirektör på Plikt- och prövningsverket, och försvarsexperten Annika Nordgren Christensen.
