17 experter svarar på Frivärlds enkät

Rikskonferensen 2019, på den tiden det gick att mötas. Foto Ulf Palm, Folk och Försvar.

Frivärld har inför Folk och Försvars Rikskonferens ställt fem frågor till en rad experter och debattörer under jul- och nyårshelgerna. Vi fick 17 svar och har utifrån dessa svar publicerat tre artiklar:

17 experter – Försvarsbeslutet räcker inte!

Experterna om Sverige förmår förmår att fatta besluten som krävs

En ny säkerhetspolitisk formulering efterlyses

Idag publicerar vi samtliga svar i sin helhet. Viss språklig redigering har förekommit:

Sverker Göransson, General (RO) och Styresman KKrVA

1) Räcker försvarsbeslutet från december 2020 för det säkerhetsläge som Sverige står inför på 20-talet?

Det korta svaret är nej utifrån genomförda utredningar. Lite utförligare men likväl kort kan sägas att den utveckling vi sett och ser i vår närmaste omvärld de senaste 10-15 åren kan sammanfattas i orden försämring, instabilare, komplexare, mer oförutsägbar och sammantaget mer aggressiv. Ledartröjan i denna utveckling har Ryssland som konsekvent upprustat, ifrågasätter och bryter gällande säkerhetsordning också med våld när de så anser krävs.

För att hantera denna miljö krävs i Sverige ett robust och trovärdigt nytt totalt samhällsförsvar med både fungerande militära och civila delar. Dessa behov har ganska väl beskrivits i Motståndskraft och Värnkraft. Likväl accepteras att förmågornas tillkomst tillåts dröja minst 10 år eller till 2030 minst.

Så svaret är det räcker inte, vi borde agera snabbare med mer resurser inklusive ekonomi.

2) Om nej, vad vill du se för tillskott före nästa försvarsbeslutsperiod som börjar 2025?

Jag anser att de av försvarsberedningen uppsatta ambitionerna för ett nytt totalt samhällsförsvar borde säkras redan i perioden 2021-2025 vilket torde kräva ytterligare ökningar i perioden med ca 5 miljarder per år.

3) Vad tror du att det skulle kosta?

Jag bedömer ca ytterligare 5 miljarder per år för att säkerställa såväl materiella behov som fortsatt personell tillväxt och förbandsutbildning.

4) Tror du svensk politik kommer att fatta ett beslut om ytterligare satsningar, utöver det som anges i försvarsbeslutet 2020, före nästa försvarsbeslut?

Jag bedömer att så kommer att ske av två skäl:

Dels krävs det för att snabbare nå de av beredningen uppsatta målen (både för nuvarande förband och tillväxt av nya förband och dess materiel) och dels kommer fortsatt omvärldsutveckling och den pågående pandemin understryka de behov av utveckling som krävs för att få ett robust och säkert samhälle med fungerande ledningsprocesser i olika former av kris.

5) Nato-optionen har seglat upp som en debattfråga efter riksdagens tillkännagivande, samtidigt saknar dagens formulering om ”Militär alliansfrihet” som ”tjänar oss väl” riksdagsmajoritet. Hur bör Sveriges säkerhetspolitiska doktrin i nästa utrikesdeklaration vara utformad?

Sverige har sedan länge fastslagit att de utmaningar världen och vi står inför inte kan lösas av enskilda länder utan tillsamman ska var ledstjärnan. Då bör vår doktrin ta sin utgångspunkt i solidaritet och tillsammans i såväl proaktivt agerande som i lösning av kriser med både civila och militära ingredienser. Tillsammans innebär att vi redan valt allianser som lösning endera bilaterala eller multilaterala. I samma perspektiv som vi förstärker vikten av EU och dessa allianser borde vi fullt ut också välja det militära samarbetet i Europa genom NATO – vid det bordet kan vi få en starkare röst för att påverka en fredlig utveckling i Europa och världen.

Oscar Jonsson är chef för Center for the Governance of Change vid IE University i Madrid och fil dr i krigsvetenskap.

1) Räcker försvarsbeslutet från december 2020 för det säkerhetsläge som som Sverige står inför på 20-talet?

Nope

2) Om nej, vad vill du se för tillskott före nästa försvarsbeslutsperiod som börjar 2025?

Framförallt skulle jag vilja se en engångssumma som står FM fritt att disponera inom 5 år för att komma tillrätta med bristerna i bassplattan och motverka årsbudgetslogiken. Varje försvarsbeslut ökar obalanserna när nya mål skjuts till men finansieras bara till hälften och sedan får man skala ned på kritiska saker som ex. övningar eller delar av system. Därtill behövs det: kryssningsrobotar, flera och billigare plattformar (inkl. UAV, UNV) som är svåra för en motståndare att bekämpa och kan leverera m.m.

3) Vad tror du att det skulle kosta?

~15 miljarder extra/år

4) Tror du svensk politik kommer att fatta ett beslut om ytterligare satsningar, utöver det som anges i försvarsbeslutet 2020, före nästa försvarsbeslut?

Jupp, flera successiva småskaliga höjningar.

Att vi är beroende av hjälp från andra och måste säkerställa deras stöd genom att vara en ansvarstagande och aktiv partner

Anders Lindberg, politisk chefredaktör Aftonbladet.

1) Räcker försvarsbeslutet från december 2020 för det säkerhetsläge som som Sverige står inför på 20-talet?

Nej, försvarsbeslutet är ett led i en pågående upprustning som kommer att behöva fortsätta under hela 20-talet, minst. Hotbilden från Ryssland är ett rörligt mål och Sverige kommer att behöva dimensionera vår militära förmåga efter Kremls agerande.

2) Om nej, vad vill du se för tillskott före nästa försvarsbeslutsperiod som börjar 2025?

Det beror på säkerhetsläget, men inget talar för att det skulle bli bättre. Särskilda satsningar på Marinen behöver tidigareläggas, även om en prislapp är svår att sätta.

3) Vad tror du att det skulle kosta?

Målet på längre sikt bör vara 2 procent av BNP och en successiv anpassning till det är rimligt.

4) Tror du svensk politik kommer att fatta ett beslut om ytterligare satsningar, utöver det som anges i försvarsbeslutet 2020, före nästa försvarsbeslut?

Ja, min gissning är att säkerhetsläget längs EU:s östra gräns kommer att fortsätta vara oförutsägbart och att händelser i vårt närområde kommer att ändra debatten. Lite som det varit under de senaste åren.

Vår säkerhetspolitiska doktrin ska vara fri från plakatpolitik, som “natooptioner” och liknande. Mitt förslag:

“Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Den militära alliansfriheten tjänar vårt land väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp drabbar ett annat land i Norden eller i EU. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Daniel K Jonsson, docent, forskningsledare och forskningsområdeskoordinator för Civil beredskap på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

1) Räcker försvarsbeslutet från december 2020 för det säkerhetsläge som Sverige står inför på 20-talet?

Nej. Visserligen hänger försvarsinriktningen på det hela taget ihop men det finns inga marginaler för varken verksamhetsmässiga eller ekonomiska avvikelser. Det finns en påtaglig risk för underfinansiering inom en rad områden – somliga har redan påtalats i den försvarspolitiska debatten men man måste också räkna med uppkomsten av hittills okända problem och det har det inte tagits någon höjd för. Dessutom kan ju säkerhetsläget försämras ytterligare.

Vad ska då bortprioriteras om någonting går snett? Min bedömning är att riskerna förknippade med detta är störst för verksamheter och planering kopplade till den civila delen av totalförsvaret, som i praktiken befinner sig i sin linda och där grundläggande kunskaper om förmåge- och resursbehov, ansvarsförhållanden, personalförsörjning, folkförankring och försvarsviljekultur idag saknas.

2) Om nej, vad vill du se för tillskott före nästa försvarsbeslutsperiod som börjar 2025? & 3) Vad tror du att det skulle kosta?

Ett sammanhängande totalförsvar kräver en sammanhängande kunskapsutveckling. Eftersom ett fungerande civilt försvar är en förutsättning för att överhuvudtaget kunna sätta det militära försvarets operativa förmågor i spel så är forskning och kunskapsutveckling för det civila försvaret en nödvändighet för hela totalförsvaret. Regeringen har framhävt samstämmigheten mellan den brett parlamentariskt förankrade Försvarsberedningens olika förslag och inriktningspropositionen – men medan Försvarsberedningens bedömning av behovet av forskning för civilt försvar var 100 Mkr/år så landade försvarsbeslutet i explicit noll kronor för 2021-2023, 10 miljoner kr för 2024 och 20 miljoner kr för 2025. Denna avvikelse har inte rönt särskilt mycket uppmärksamhet (som jämförelse, lek med tanken: ”det blev inte fem ubåtar, det bidde bara en”.)

Regeringen poängterar behovet av utveckling av faktiska förmågor och konkreta steg framåt för det civila försvaret under perioden 2021-2025. Detta kräver skarpa och väl underbyggda beslut som leder till substantiella investeringar. Att i det läget skjuta sammanhängande kunskapsutveckling och forskning på framtiden riskerar att bidra till att viktiga beslut fattas på ofullständiga eller i värsta fall felaktiga beslutsunderlag. Detta bäddar för att totalförsvaret byggs i stuprör snarare än på ett sammanhängande sätt, då olika civila myndigheter efter bästa förmåga får tillgodose sina egna kunskapsbehov. – Och man bör fråga sig vilka sektorsmyndigheter som på ett naturligt sätt kommer att känna det som just sitt ansvar att bejaka kunskapsutveckling för övergripande frågor såsom försvarsvilja och totalförsvarskultur, nationella koncept för försörjningsberedskap och befolkningsskydd, övergripande hotbildsutveckling för det civila samhället i gråzon och krig samt civilt försvar som säkerhetspolitisk strategi, tröskel för angrepp och avskräckningsmekanism.

Bortprioriteringen av kunskapsutveckling måste betraktas som ett medvetet risktagande – avseende såväl svensk säkerhet som att få bästa effekt av varje skattekrona. Beslut som fattas utan tillräcklig kunskapsunderbyggnad kan visa sig bli kostsamma felinvesteringar – där särskilt kapitalintensiv infrastruktur med lång livslängd och inrättandet av nya stora byråkratiska strukturer inte bara kostar mycket pengar utan också kan leda till inlåsningseffekter som gör det framtida civila försvaret mindre ändamålsenligt, såvida inte detta misstag korrigeras.

4) Tror du svensk politik kommer att fatta ett beslut om ytterligare satsningar, utöver det som anges i försvarsbeslutet 2020, före nästa försvarsbeslut?

Nej, jag tror inte det. Såvida inte det säkerhetspolitiska omvärldsläget, och då i synnerhet i närområdet, försämras ytterligare.

För det första måste en säkerhetspolitisk doktrin bejaka svenskt självbestämmande och valfrihet över tid. Att implicit exkludera Nato-optionen blir en slags egenvald självstympning av rätten att själva välja vår väg, vilket är kontraproduktivt för svensk säkerhet. För det andra måste ord och handling hänga ihop. Vi är i praktiken inte alliansfria och beter oss heller inte som så heller. För det tredje måste doktrinen formuleras så att den är anpassad till, och trovärdig gentemot, helt andra målgrupper jämfört med idag (dvs. inte gentemot 1900-talets socialdemokrati). Det handlar om att etablera ett tydligt budskap som samspelar med Sveriges faktiska handlingar och avsikter gentemot 1) potentiella antagonister, 2) våra säkerhetspartners (Finland, USA, Nato, EU), 3) Sveriges befolkning – där inte minst myndighetstjänstemän också ingår. Svenska myndighetsrepresentanter ska inte på egen hand behöva ”läsa mellan raderna” och göra egna halvpolitiska avvägningar i internationella säkerhetsrelaterade samarbetsforum. Det är långt ifrån oproblematiskt att tjänstemän måste fundera över hur långt man kan gå inom ramen för ”att bygga säkerhet tillsammans med andra” och samtidigt bejaka ”alliansfrihet”. Detta bäddar för ett icke önskvärt personligt godtycke.

Lars Nicander, Pol Dr.

1) Räcker försvarsbeslutet från december 2020 för det säkerhetsläge som som Sverige står inför på 20-talet?

Nej!

2) Om nej, vad vill du se för tillskott före nästa försvarsbeslutsperiod som börjar 2025?

Enligt FöBer långsiktiga förslag med inriktning även på 2026-27

3) Vad tror du att det skulle kosta?

2% av BNP.

4) Tror du svensk politik kommer att fatta ett beslut om ytterligare satsningar, utöver det som anges i försvarsbeslutet 2020, före nästa försvarsbeslut?

Om säkerhetsläget försämras och/eller vid ett regeringsskifte 2022

Optionen ett minimikrav. Sedan är anslutningsfrågan ett mål i sig men där måste det ändå till en blocköverskridande samsyn.

Ann-Sofie Dahl. docent i internationell politik, Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council (US)

1) Räcker försvarsbeslutet från december 2020 för det säkerhetsläge som som Sverige står inför på 20-talet?

Nej, de svenska försvarssatsningarna är och förblir otillräckliga. Sverige är även efter ökningarna det land i Östersjöregionen som har lägst försvarskostnader av BNP – trots ett ytterligare försämrat säkerhetsläge i vårt närområde (Östersjön + Arktis).

2) Om nej, vad vill du se för tillskott före nästa försvarsbeslutsperiod som börjar 2025?

Det bästa tillskottet vore politiskt: medlemskap i NATO. Ett sådant steg skulle kraftfullt öka såväl försvarets output som den avskräckande effekten.

Det rent militära behovet överlåter jag åt mina militära kolleger att bedöma.

3) Vad tror du att det skulle kosta?

2 % av BNP, dvs det mål för 2024 som NATO-länderna antog vid toppmötet i Wales 2014. Av dessa 2 % ska 20 % gå till försvarsmateriel och forskning.

4) Tror du svensk politik kommer att fatta ett beslut om ytterligare satsningar, utöver det som anges i försvarsbeslutet 2020, före nästa försvarsbeslut?

Nej, sannolikt inte – tyvärr.

NATO-optionen är ett mycket positivt första steg – nästa vore en svensk ansökan om medlemskap i NATO, alltså en ny säkerhetspolitisk doktrin. Snarast möjligt.

Niklas Granholm, forskningsledare FOI samt ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet (KÖMS) samt Kungl. Krigsvetenskapsakademien (KKrVA).

1) Räcker försvarsbeslutet från december 2020 för det säkerhetsläge som Sverige står inför på 20-talet?

De satsningar som görs i försvarsbeslutet är mycket välkomna. De bygger vidare på den kursändring i svensk försvars- och säkerhetspolitik som kom efter Rysslands angrepp på Ukraina 2014. Sannolikt räcker inte de medel som anslagits fullt ut för den uppbyggnad av både det militära försvaret liksom övrigt totalförsvaret som föreslås. Med de stora summor som tagits ut ur systemet under 15-20 år, den snabba teknologiska utvecklingen och de relativt dyra (och sannolikt nödvändiga) satsningarna på armén, finns stora luckor både i volym och i kvalitet.

Varför ser det ut såhär? För det svenska konsensusorienterade systemet är det svårt att ändra kurs, särskilt när det innebär att kostnaderna för säkerhetskontot går upp. Den strategiska omvärldsbilden har haft svårt att få genomslag, vilket bl.a. illustreras av den politiskt plågsamma processen fram mot försvarsbeslutet i december 2020.

En läsning av försvarsberedningens rapport, som ju i hög grad blev försvarspropositionen, visar att marinen och flygvapnet fungerar som system, men är mycket tunna i volym och har stora brister i förmåga. Beskrivningen av armén ger att den idag inte är ett sammanhängande system, men med ”öar” av hög kompetens utspridda över landet. Det är, som jag ser det, i huvudsak vad som motiverat prioriteringarna för att få armén i acceptabelt skick. Samtidigt har Försvarsmaktens råd under pågående process med försvarsbeslutet pekat på att man önskade en något annorlunda tyngdpunkt: mer till marinen och flygvapnet relativt armén. Det verkar ha fått visst genomslag i utfallet. T.ex. tidigareläggs den nya klassen av ytstridsfartyg jämfört med vad som tidigare var tänkt. Arméns utbyggnadstakt blir därför något långsammare. Problemet är på inget vis nytt och har alltid präglat avvägningsdiskussionerna. Ska vi satsa på ett djupförsvar med en stor armé, eller en skalförsvarsmodell med tyngdpunkt på marin- och flygstridskrafter? Med otillräckliga resurser för att återuppbygga både militärt försvar och övrigt totalförsvar i Försvarsbeslutet är det inte förvånande att det blir en dragkamp om knappa resurser. Jag vill också understryka att vare sig marin- eller flygstridskrafter är billiga att anskaffa.

Samtidigt fortsätter det globala säkerhetsläget att försämras och blir i mindre grad förutsägbart. Många av de antaganden vi har gjort för svensk försvars- och säkerhetspolitik, kan komma att ifrågasättas. De regionala följderna, för Europa och Norden, är svåra att förutse. Men sannolikt kan vi räkna med mer av stormaktskonkurrens där för svensk säkerhet avgörande grundbultar ifrågasätts. Multilaterala lösningar, med en högre grad av regelbaserad världsordning, som små stater som Sverige strävar efter, får svårare att göra sig gällande, eller domineras av inriktningar vi kanske inte ser som önskvärda.

Den vapenteknologiska utvecklingen pekar bl.a. på en trend mot ökad precision, kortare förvarningstider och betydligt snabbare stridsförlopp. Sannolikt finns också ett antal ”kvanthopp” av teknologier runt hörnet som kan ge kraftig påverkan på system, deras antal och utformning. Kortfattat kan man säga att rumsdimensionen sträcks ut och tidsdimensionen trycks ihop. Vi får alltså både kortare förvarning och hoten kan komma från oförutsedda riktningar. Innebörden är också att den nordisk-baltiska regionen i än högre grad måste ses som en sammanhängande strategisk region. Accepterar man det, får det långtgående följder för hur samarbete, beredskap och volym för det försvars- och säkerhetspolitiska området borde utvecklas.

Se också FOI:s i december 2020 publicerade studie Militärteknik 2045 för en bra översikt på det tekniska området.

Så svaret på frågan är nej. Trots de välkomna satsningar som nu görs är försvarsbeslutet 2020 otillräckligt.

2) Om nej, vad vill du se för tillskott före nästa försvarsbeslutsperiod som börjar 2025?

Då ledtiderna för anskaffning av vissa system är lång – upp till tio år – behövs förutsägbarhet i vilka projekt som ska utvecklas och i vilken takt de ska utvecklas. Samtidigt går vårt långsiktigt inriktade försvarsadministrativa system i viss mån i otakt med den snabba omvärldsutvecklingen. Uppbyggnaden behöver därför gå snabbare än de flesta föreställer sig – allt får inte ta tio år och behöver inte heller ta tio år. En sortering av olika projekt behövs med tidsfaktorn som en viktig del.

För att hantera den i Sverige rätt stora och inflytelserika försvarsindustrin behöver staten bli en tydligare och starkare part i dialogen. Under flera årtionden har en slags laissez-faire-politik gällt med följden att vi i högre grad tenderar att köpa det industrin vill sälja än det vi kanske behöver.

I tillägg skulle jag bl.a. vilja se satsningar som adresserar den ”fåtalighetsproblematik” som Försvarsmakten nu lider av. Försvarsmakten har också behov av en rad system som inte verkar ha rymts i försvarsbeslutet (det tar för lång tid att utveckla i detta sammanhang). En satsning på en uppbyggnad av en modern version av övrigt totalförsvar behöver omgående komma igång. Den delen behöver stödjas av försvarsforskning – teknisk liksom försvars- och säkerhetspolitisk dito samt implementering ute i samhället. Här måste långsiktigt syftande satsningar till. För att kunna svara på snabbt uppkommande – och därmed oväntade – frågor behövs just långsiktigt syftande forskning och analys.

För att hantera de återkommande ekonomiska svarta hålen görs nu satsningar på en bättre uppföljning av försvarsekonomin. Det kan hjälpa till viss del, men en del av problemet uppstår då prisökningarna på försvarsmateriel är högre än konsumentprisindex. Ett uppräkningsindex för försvarsutgifterna som kompenserar för denna skulle långsiktigt kunna lösa problemet. Ekonomin för större projekt kunde läggas i ”särskild bevillning” så att det inte som idag stör eller stjälper hela försvarsbeslutsprocessen.

3) Vad tror du att det skulle kosta?

Mycket svårt att säga – men en målbild på c:a 2 % av BNP till andra hälften av 20-talet vore lämpligt och har fördelen av ”metodens enkelhet” och kunde göra det lättare att komma överens. Det är behoven som behöver styra, och här måste den säkerhetspolitiska omvärldsanalysen bör bli en tyngre komponent i beslutsunderlagen, då den i många fall hittills lagts in som en slags eftertanke. Även här behövs en löpande iterativ process med strategisk omvärldsanalys, behovsanalys, teknisk analys och kostnadsberäkningar. FOI:s nyligen utkomna Defence Economic Outlook rekommenderas till läsning.

4) Tror du svensk politik kommer att fatta ett beslut om ytterligare satsningar, utöver det som anges i Försvarsbeslutet 2020, före nästa försvarsbeslut.

Svårt att säga. I försvarsbeslutet 2023 finns inlagd en s.k. Kontrollstation, där implementeringen ska utvärderas. Där kan finnas en möjlighet att göra olika slags tillägg, om det skulle visa sig att det inte går ihop. Hur denna kontrollstation ska arbeta och vilka mandat den får verkar inte vara klart.

5) Nato-optionen har seglat upp som en debattfråga efter riksdagens tillkännagivande, samtidigt saknar formuleringen om ”militär alliansfrihet” som ” tjänar oss väl” riksdagsmajoritet. Hur bör Sveriges säkerhetspolitiska doktrin i nästa utrikesdeklaration vara utformad?

Även detta är svårt att säga, men den bör präglas av analysen av den snabba omvärldsutvecklingen. Viss varning för önsketänkande utfärdas och en högre grad av förutsättningslöshet och mindre av dogmatism bör prägla processen. Vilka av de säkerhetspolitiska ”grundbultar” vi utgår ifrån påverkas eller förändras?

Att Nato-optionen införts speglar för Sveriges del den inrikespolitiska motsättningen om synen på Nato-medlemskap eller inte. Samtidigt har samarbetet på de hårda säkerhetspolitiska områdena i allt högre grad präglats av allt djupare bi- och multilateralt samarbete. Det är idag både djupare och bredare än under kalla kriget och samtidigt är vi öppnare med vad vi gör. En Nato-option kan också ses som ett element i något som länge varit en stark grund i svensk säkerhetspolitisk: bevarandet av säkerhetspolitisk handlingsfrihet, vilket en Nato-option, rätt skött, kan bidra till.

Nato-optionen är också intressant i perspektivet av svensk-finskt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete. Finland har haft denna option som en ingrediens länge och varje finsk ”vitbok” och statlig säkerhetspolitisk analys har till syfte att bibehålla optionen. Det är bl.a. också en signalering gentemot Ryssland: Låter ni oss inte vara ifred kan optionen komma att aktualiseras. Sverige är nu på väg att införa en sådan, men en svensk ansökan måste av en rad skäl behöva ske samtidigt och samverkan med Finland – Norden hänger ihop enligt resonemanget ovan. En svensk – eller finsk – alleingang re Nato-medlemskap skulle inte fungera. Här är Sveriges ansökan till EU en fråga man fortfarande minns i Helsingfors: ingen förvarning eller konsultation skedde. Paralleller finns också rörande Host Nation Support (HSN). Även här låg Finland några år före Sverige. Jfr också Sverige och Finland vid inträdet i Partnerskap för fred, PfP, 1994.)

Tommy Jeppsson, redaktör KKrVA.

1) Räcker försvarsbeslutet från december 2020 för det säkerhetsläge som Sverige står inför på 20-talet?

Historiskt kan jag inte komma på något litet land som vari berett ”för den stund det gäller” i full omfattning förutom i viss mån Finland inför vinterkriget 1939. Mycket tveksam avseende FB 2020 där dels uppbyggnaden, inte minst avseende civilt försvar, går sakta, finansieringen efter 2020 är ett frågetecken samtidigt som vår säkerhetspolitiska ”alleingang” högst sannolikt inte har någon närtida lösning.

2) Om nej, vad vill du se för tillskott före nästa försvarsbeslutsperiod som börjar 2025?

FM volym för liten och rejäla satsningar behöver ske avseende civilt försvar, inte minst försörjningssäkerheten i vid bemärkelse, cyberförmåga liksom en satsning på psykologiskt försvar.

3) Vad tror du att det skulle kosta?

Mer än 100 miljarder som en ren hypotes.

4) Tror du svensk politik kommer att fatta ett beslut om ytterligare satsningar, utöver det som anges i försvarsbeslutet 2020, före nästa försvarsbeslut?

Sannolikt, givet en prolongering av nuvarande osäkerhetsnivå eller ökad dito. Tveksamt om vi ser ett säkerhetspolitiskt töväder i sikte.

Givet småstatens säkerhetsutmaningar är det idealt sett och utgående från statens kärnuppgifter dags att visa statsmannaskap och tydligt skriva in Natooptionen i en säkerhetspolitisk doktrin. Således en formulering i likhet med Finlands. Detta följt av en omgfattande folkupplysning om vad Nato är respektive inte är.

Kristina Syk, strategisk rådgivare och expert totalförsvar

1) Räcker försvarsbeslutet från december 2020 för det säkerhetsläge som Sverige står inför på 20-talet?

Generellt sett är jag positiv till utvecklingen vi sett från beslutet 2015 till nu; det har gått åt rätt håll. Vad gäller det civila försvaret så skulle jag dock svara lite otydligt att det både ”beror på”, och ”definitivt nej”.

Jag börjar med ”det beror på”. Ett försvarsbeslut som enskilt underlag räcker enbart till i det fall alla berörda aktörer i Sverige tar till sig det som framgår, och omsätter det i den egna verksamheten på ett tillfyllest sätt. Det innebär bland annat att egna interna styrningar arbetas fram (att man helt enkelt skapar plats för arbetet internt, för kärnverksamheten), och en systematisk förberedelseverksamhet igångsätts. Min uppfattning är att det finns en överhängande risk för att så inte kommer vara fallet, eftersom det inte varit fallet tidigare. Om något försvarsbeslut ska kunna räcka krävs ett utvecklat arbetssätt på civil sida. Här tror jag att en tillsynsmyndighet blir en viktig komponent, inte enbart för att kontrollera, utan också för att stödja och utveckla vår systematik, d.v.s. hur vi planerar, genomför och följer upp verksamheten.

Jag fortsätter med ”definitivt nej”: oaktat arbetssätt har vi mycket stora sårbarheter i vår civila beredskap och säkerhet. Det varierar naturligtvis mellan sektorer och aktörer, men i stort krävs det omfattande investeringar får att komma tillrätta med den brist på beredskapshänsyn som förevarit under många år. Att tekniken och hotbilderna dessutom blivit än mer komplexa och svårhanterliga gör att vi har halkat efter otroligt mycket. Vi lever på lånad tid, och på att vi i stor utsträckning (fram till nu) lyckats undvika nationella kriser som varit långvariga. Krigsfara har vi överhuvudtaget inte diskuterat, och i många kritiska samhällsverksamheter – framför allt utanför myndighetssfären – gör vi fortsatt inte det trots försvarsbeslutet 2015.

Slutligen hade jag hoppats se mer inriktning rörande de civila ledningsfrågorna, på vilket mycket utveckling hänger. Att ingenting alls kom med från Barbro Holmbergs utredning förvånade mig faktiskt. Kommunernas tyngd i totalförsvaret är fullkomligt frånvarande i beslutet. Vi står också fortfarande utan inriktning för privata aktörer, trots att en utredning tillsattes för det. Försvarsbeslutet saknar i stort alltså två avgörande aktörstyper, där den stora merparten av samhällsviktig verksamhet bedrivs. Så nej, ur det perspektivet räcker försvarsbeslutet inte alls.

2) Om nej, vad vill du se för tillskott före nästa försvarsbeslutsperiod som börjar 2025?

Jag förutsätter att ledningsfrågorna på civil sida löses ut under innevarande beslutsperiod, och lämnar därför de frågorna därhän. Privata aktörers varande i totalförsvaret måste hanteras. Inför 2026-2030 hoppas jag att det har hänt mycket i det spåret, utöver att näringslivsråd för samtal inrättas. Till det måste kommunernas verksamheter beskrivas och fördjupas; så länge den kommunala nivåns medverkan i totalförsvarsverksamheten inte fungerar, så kommer utvecklingen i praktiken ute i samhället heller inte igång på riktigt.

Jag skulle också vilja se både ett fördjupat och ett breddat perspektiv i nästa underlag. Till exempel skulle jag vilja att man börjar använda uttrycket ”beredskapshänsyn i samhällsplaneringen”, eftersom det påvisar frågornas dignitet. Inte förrän vi får med dessa perspektiv i samhällsplaneringen, t.ex. projektering och nybyggnation osv, så tvingas vi tänka långsiktigt och i hela kedjor. Då får vi med oss andra delar av samhället. Precis som med miljöhållbarhetsfrågorna så borde hållbarhet ur perspektivet kontinuitet i kris/krig utgöra en del av beslut kring långsiktiga investeringar i samhällsplaneringen.

Jag skulle också vilja att man i beslutet synliggjorde vårt utvecklingsbehov kring ledarskap i krigsfara och krig, och vad det betyder för totalförsvarets chefer och ledningsgrupper. Det är något jag ser som närmast en bortglöm diskussion, eller som ofta blir till en fråga om fungerande kriskommunikation vilket är en annan fråga.

3) Vad tror du att det skulle kosta?

Jag kan inte svara på det, av flera skäl, men skulle jag börja prata om siffror vore de skrämmande höga eftersom det rör förstärkning av samhällets fundament på samtliga nivåer. Min uppfattning att civila aktörer (t.ex. regioner och kommuner) behöver börja arbeta mer konkret med förberedelser för att mer specifikt kunna bedöma resursbehovet på ett trovärdigt sätt. Det blir lite av ett moment 22. ”Du får bara de pengar som du har förmåga att begära” sa jag en gång, och det kanske är lite väl hårt – men det ligger något i det, orättvist eller inte.

Och dels går mina tankar och idéer, eller förslag, något bortom hur vi nu förstår budgeten för utgiftsområde 6. De samhällsviktiga verksamheterna och kritiska funktionerna – oavsett var de bedrivs – måste kopplas på i förberedelsearbetet; vi behöver se beredskapsarbete som del av kärnverksamhet. Det innebär att budgeten för så kallat ordinarie verksamhet också dras in i verksamheten; jag tror att det är oundvikligt om vi på riktigt har för avsikt att utveckla ett robust och resilient – och förberett – samhälle. Att särskilja beredskap och kontinuitet från så kallat ”ordinarie” (kärn)verksamhet – också med hjälp av en särskild budget – är en situation vi lever med och behöver beakta, men verkligheten är mer komplex än så.

4) Tror du svensk politik kommer att fatta ett beslut om ytterligare satsningar, utöver det som anges i försvarsbeslutet 2020, före nästa försvarsbeslut?

Jag ser det som oundvikligt om de civila ledningsfrågorna ska hanteras. Det finns resurser avsatta för organisation och ledning från 2022 och framförallt 2023; jag tror att det kommer behöva handla om mer än vad som framgår där. Det bedömer jag också kommer att framgå av erfarenheter kring ledning och samordning kopplat till covid-19. Jag hoppas att kommunerna och regionerna kommer att få rejäla tillskott för att arbeta med beredskap, och då också totalförsvaret.

Som sagt så är min uppfattning att det i slutändan kommer att bli svårt att se beredskapsfrågan som enbart ett ”utgiftsområde 6-problem”, eftersom vi talar om behovet av kontinuitet i samhällets grundförmågor överlag. Ska satsningarna ge effekt krävs att de förvaltas väl i ordinarie linjeverksamhet – och det betyder att ordinarie linjeverksamhet och kostnader för den kommer att behöva bli berörda i avsevärt ökad omfattning.

Här finns två delar. Dels frågan om vi kan försvara oss utan stöd utifrån (inte alltid uttalat med likväl underförstått, med hjälp av Nato). Dels frågan om vår övriga doktrin egentligen funkar utan ett medlemskap.

Svaret på fråga ett är solklart: nej, vi kan inte försvara oss utan stöd utifrån. Är då Natomedlemskap lösningen? Anser vi oss kunna vara solidariska och agera tillsammans utan ett faktiskt medlemskap? Som ett litet land är det kanske svårt. Å andra sidan, vi har ett mycket långtgående samarbete och partnerskap, och det är i slutändan med förmåga – inte ett medlemskap – man kan agera. Och utan ett utvecklat beredskapsarbete på samhällsnivå anser inte jag att ett Natomedlemskap talar för varken ökad egen förmåga att agera tillsammans eller ökad förmåga att de facto kunna vara solidarisk när det krävs. Dessa delar börjar och slutar med egen förmåga, med egna resurser. Det finns ingen snabb lösning. En av de tyngsta komponenterna i den svenska linjen är att vi ska kunna agera tillsammans med andra. Den andra är vår solidaritetsförklaring. Jag har inga synpunkter på någon av dessa punkter. Om linjen ska hålla ihop så har vi dock en lång väg att gå för att vara trovärdiga. Utöver detta finns frågan om Finland och den oundvikligt sammanflätade historik och nuvarande situation som Sverige och Finland har, på en myriad olika vis.

Sett till allt ovanstående, är min uppfattning att förändringar i gällande doktrin i dagsläget primärt får stora politiska följdverkningar, snarare än stora förmågeverkningar. I bästa fall får diskussionen om Natofrågan oss att skärpa till oss; i värsta fall riskerar den att flytta fokus från vad jag anser är det mest akuta i arbetet med vårt totalförsvar. Man bör kunna prata om flera saker samtidigt. Jag är bara inte säker på att vi är på den nivån säkerhets- och försvarspolitiskt. Än. Tyvärr.

Stefan Forss, professor och pensionerad docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors.

Professor Forss har valt att svara i en text.

Av förståeliga skäl skulle det vara fel av mig som finländare att ge detaljerade synpunkter på den svenska försvarsbudgetens storlek. Men däremot kan jag nog lyfta fram vilken typ av förmågor som skulle bidra till att försvarets trovärdighet stärks markant.

På det övergripande planet måste vi kunna kunna stå på oss uppe i norr (Arktis). Det betyder större och slagkraftigare markstyrkor. Om Sverige skulle få säg 2-3 välutrustade markbrigader till, skulle vi tillsammans ha betydligt större gemensam förmåga att avvärja försök att ta kontroll över flygplatser i norra Finland och norra Sverige.

Vi har 3-4 brigader vars uppgift är att slå en motståndare som våra lokala förband först försökt bekämpa efter förmåga. 1-2 brigader till skulle betyda en hel del. Norrmännen ska också få lov att bidra. Vi kan inte ensamma klara försvaret i norr om amerikansk och brittisk närvaro minskar.

Huvudstadsregionerna är kritiskt viktiga för både Finland och Sverige, men det är områden som nog främst måste kunna hanteras med nationella resurser. Men en förutsättning för att det ska lyckas är att motståndarens flotta hålls instängd i sina hemmabaser. Hur lyckas det? Jo, om Sverige hade säg ett halvdussin av ubåtar så skulle det i praktiken neutralisera hotet. En sådan aggressivt effektiv strategi är möjlig endast med en tillräckligt stor ubåtsflotta. Här är synergieffekterna av marinens, kustartilleriets och flygvapnets joint operations helt avgörande.

Sea Lines Of Communication (SLOC) är något som bara måste fungera. Det betyder att era hamnar i söder måste fungera och Botniska viken måste vi ha kontroll över. Betyder förstås också att Åland måste hållas. Om det inte lyckas blir Finlands försörjningssituation snabbt ohållbar. Men Finland behöver större redundans än så och därför är en eller flera försörjningsvägar uppe i norr från Norge, kanske via Sverige till Finland nödvändiga.

Om vi, d v s Finland, Sverige och Norge, får ihop en gemensam strategi om detta skulle den gemensamma tröskeleffekten bli betydligt högre än den är i dag.

Vad tidtabellerna och notan blir om svenska försvaret skulle utformas så som jag här skisserat, kan och vill jag inte säga något om. Men samtidigt tror jag ju nog att det skulle vara rätt långt den Plan B som många talat om ifall Natos roll urholkas. Mycket tyder ju på att det är vad som sker trots att Trump försvinner. Vi måste helt enkelt ta ett större ansvar för oss själva och bäst är om vi gör det tillsammans.

Michael Sahlin, ambassadör, fil dr., ledamot av KKrVA

1) Räcker försvarsbeslutet från december 2020 för det säkerhetsläge som som Sverige står inför på 20-talet?

Nej, nettosvaret måste bli nej, försvarsbeslutet nu innebär väsentligen att SE har ”betalat” av den säkerhetspolitiska ”skuld” som byggts upp under åren (1996-2016) av försvarspolitiska försummelser, med 2015 års FB som första avbetalning. En grund har därmed lagts för att ta itu med 20-talets breda och ovissa utmaningar, en nödvändig investering i nationell handlingsfrihet har gjorts. Gott så, men då handlade det om 10-talets olika hotbilder, nu handlar det om 20-talets. Och då handlar det om hela den säkerhetspolitiska matrisen, på ena axeln militärt och civilt försvar, på den andra försvarspolitik och utrikespolitik, och att rätt och framsynt navigera i den matrisen, med hela bredden av säkerhetspolitiska medel. Vad detta innebär i den snävare frågan om försvarsbudget går inte att nu meningsfullt besvara. Utvecklandet av våra säkerhetspolitiska samarbeten, nordiskt, europeiskt och transatlantiskt utgör en viktig delmängd.

2) Om nej, vad vill du se för tillskott före nästa försvarsbeslutsperiod som börjar 2025?

Se ovan.

3) Vad tror du att det skulle kosta?

Se ovan, men både av transatlantiska och europeiska skäl (en i sig omfattande och komplicerad diskurs) framstår det nu som sannolikt att Sverige kommer att behöva anpassa sig till en europeisk trend mot försvarskostnader i storleksordningen 2% av BNP som realitet, inte bara mål eller vision. Men detta förutsätter kompletterande rörelser i hela matrisen.

4) Tror du svensk politik kommer att fatta ett beslut om ytterligare satsningar, utöver det som anges i försvarsbeslutet 2020, före nästa försvarsbeslut?

Med tanke på den snabba utvecklingen och det fortsatt osäkra säkerhetsläget lär det bli nödvändigt med beslut om ytterligare satsningar före ett nästa försvarsbeslut, också givet alla fortsatta osäkerheter som vidlåder försvarsekonomin och de satsningar som inte minst av Covid-19 skäl troligen kommer att behövas på civila områden av totalförsvaret/säkerhetspolitiken.

Nato-optionen har seglat upp som en debattfråga efter riksdagens tillkännagivande, samtidigt saknar dagens formulering om ”Militär alliansfrihet” som ”tjänar oss väl” riksdagsmajoritet. Hur bör Sveriges säkerhetspolitiska doktrin i nästa utrikesdeklaration vara utformad?

Det framstår som utomordentligt angeläget att Sverige förmår ta sig ur det läge – och den bild utomskärs – av säkerhetspolitisk oklarhet som vi hamnat i och är föremål för. Vår säkerhetspollitiska linje kan – efter senaste riksdagsdebatt om NATO-optionen ifrågasättas från diametralt olika utgångspunkter utgående från begreppet trovärdighet. Den stora frågan är – och förblir – hur man i västliga huvudstäder respektive i Moskva (och Beijing) värderar vår (och Finlands) nuvarande balansgång: avståendet från ett alliansmedlemskaps uppenbara fördelar i fråga om avskräckning och medinflytande och anspråken på att detta avstående skall uppskattas, av ”båda sidor” som en fredsbevarande tillgång och förtroendeskapande gest i vårt närområde, samtidigt som vi bomberderas av rapporter om allehanda samövningsprojekt med NATO/enskilda NATO-länder. Om det på sikt hållbara i denna balansgång (föremål för två statliga utredningar, som vi minns) på numera rätt slak lina borde förtroliga samtal hållas både med bl a Finland (och det sker säkert) och mellan de statsbärande partierna på partiledarnivå (och det sker, kanske)

Jan Mörtberg, ledamot KKrVA, ordförande Avdelningen för lantkrigskonst (Avd I).

1) Räcker försvarsbeslutet från december 2020 för det säkerhetsläge som som Sverige står inför på 20-talet?

Nej, men det är en god början. För att nå den eftersträvansvärda grundläggande försvarsförmågan som den skissas i Värnkraft kommer det att krävas mer redan i denna perioden, och i ett nästa steg i försvarsbeslutsperioden 2026-2030.

2) Om nej, vad vill du se för tillskott före nästa försvarsbeslutsperiod som börjar 2025?

Jag nämner bara markstridsfunktionen, men det torde finnas motsvarande luckor i de övriga försvarsgrenarna, inte minst på bassidan, både en marinbas på Västkusten och flygbaser med grund i flottiljerna. För arméns del handlar det om att fatta beslut som skyndar på tillväxten och bäddar för ytterligare förstärkningar tidigt i nästa period, behoven är fortsatt stora. Bland annat behövs beslut fattas av fler understöds- och funktionsbataljoner till divisionen, förstärkning av det materiella och personella innehållet i skyttebataljonerna och peka ut målet att det på sikt ska bli en infanteribrigad i både Falun och Sollefteå. Vidare finns det även behov av att skynda på uppbyggnaden av logistikfunktionen i hela landet och att sprida utbildningen av lednings-, ingenjör-, luftvärns- och logistikförband till fler garnisoner. Så behöver tillförsel ske av UAV till olika organisatoriskt nivåer påskyndas. Slutligen behöver utvecklingen av nästa generations stridsfordon påskyndas.

3) Vad tror du att det skulle kosta?

Den sk kontrollstationen bör resultera i en höjning till 2% av BNP och sedan bör målet i nästa period vara att successivt nå 2,5% av BNP (dvs den ekonomi försvaret hade 1990/91).

4) Tror du svensk politik kommer att fatta ett beslut om ytterligare satsningar, utöver det som anges i försvarsbeslutet 2020, före nästa försvarsbeslut?

Ja, jag är optimist och bedömer som sagt att den sk kontrollstationen kommer att innebära ytterligare satsningar, inte minst ekonomiska. Detta för att skapa goda förutsättningar enligt ovan för fortsatt tillväxt i nästa försvarsbeslutsperiod.

Den bör vara utformad med grund i hur säkerhetspolitiken beskrivs i försvarsbeslutet och den bör nämna Nato-optionen. Redan när Finland införde den borde vi övervägt att göra sammanlunda. Indirekt har den i praktiken funnits med i bakgrunden ända sedan vi 2009 började tala om solidaritetsklausulen.

Björn Anderson, ständig sekreterare KKrVA

1) Räcker försvarsbeslutet från december 2020 för det säkerhetsläge som som Sverige står inför på 20-talet?

Det enkla svaret är ja om säkerhetsläget inte förvärras under minst ett decennium. Skulle det på något sätt förvärras och ytterst leda till en militär konflikt i vårt närområde är det mycket tveksamt om vårt militära försvar är tillräckligt starkt för att hålla oss utanför konflikten. Skulle konflikten dessutom leda till att vi blir indragna i den och till och med blir angripna är svaret entydigt nej. Jag förutsätter härvid Ryssland som antagonisten.

2) Om nej, vad vill du se för tillskott före nästa försvarsbeslutsperiod som börjar 2025?

Det får inte vara några som helst ekonomiska begränsningar för att FM ska nå de mål som är satta för det nyss fattade försvarsbeslutet. Jag tänker då på kompensationer för fördyringar eller andra svårigheter som uppstår för att genomföra försvarsbeslutet. Dessutom måste en ekonomisk grund läggas för fortsatt utveckling (kvantitativt och kvalitativt) efter 2025. Enligt min mening och många andras bör armén på sikt ha 6 brig mm (se dp mark delrapport i SES) och marinens enheter fördubblas (se dp marin i SES). Skulle säkerhetsläget under de närmaste 5 åren ytterligare försämras borde utvecklingen påskyndas och målen förändras. Problemet är förmodligen dock FM förmåga att öka takten mht personalläget.

3) Vad tror du att det skulle kosta?

Har jag inget underlag för att säga. Det torde dock röra sig om stora belopp!

4) Tror du svensk politik kommer att fatta ett beslut om ytterligare satsningar, utöver det som anges i försvarsbeslutet 2020, före nästa försvarsbeslut?

Har jag svårt att tro om inte säkerhetsläget allvarligt försämras. Fokus torde ligga på konsekvenserna av Covid-19. Tyvärr är våra politiker mycket kortsiktiga vad gäller riskhantering och har svårt att ta helhetsgrepp.

Självklart ska NATO-optionen läggas fast i vår nästa säkerhetspolitiska doktrin. Något annat vore märkligt! Däremot anser jag inte svenska folket fortfarande inte är moget för ett medlemskap, vilket borde vara den logiska följden av vår starka knytning till demokratiska länder och västerländskt tänkande.

Bo Rask, sekreterare i KÖMS, fd kommendör i marinen.

1) Räcker försvarsbeslutet från december 2020 för det säkerhetsläge som som Sverige står inför på 20-talet?

Nej! Säkerhetsläget är tydligt försämrat med ett rustande Ryssland önskar återuppnå med status som stormakt. Dessa ambitioner har tydligt visat sig i Georgien, Ukraina, Krim, Azovska sjön samt i Abchazien och i konflikten i Nagorno-Karabach. Det är välkänt att president Putin anser att upplösningen av Sovjetunionen var en geopolitisk katastrof. Det borde innebära att det finns ryska planer för återtagande av Baltikum för att skapa ett operativt djup. Kanske inte omgående, men när läget är lämpligt med ett tillräckligt försvagat Nato och när den ryska upprustningen har fått full effekt. I den kontexten är tillgången till Svenskt territorium avgörande för att kunna genomföra militära operationer i Baltikum. KÖMS har i förordet till En marin för Sverige angivit att ”Det pågår en omfattande rysk modernisering och upprustning både av konventionella militära förmågor och kärnvapen i vårt närområde. Sverige kan tidigt komma att dras in i en konflikt mellan Nato och Ryssland, rent av före ett agerande mot Nato i förebyggande syfte från rysk sida”. Det påståendet gäller fortfarande.

2) Om nej, vad vill du se för tillskott före nästa försvarsbeslutsperiod som börjar 2025?

Det är naturligtvis glädjande att försvarsbeslutet föreslår en förstärkning av det svenska nationella försvaret. Det är absolut nödvändigt i det rådande säkerhetspolitiska läget som rymmer så många osäkerheter. Men försvarsberedningen kan knappast ha tänkt i strategiska termer, inte heller förstått eller inte vill förstå att det tidigaste, mest sannolika och farligaste som kan inträffa år inte markstridsoperationer inom landet utan snarare angrepp mot andra sårbarheter i vår nationella motståndsförmåga. Angrepp som är nog så allvarliga och som kan få oss att tidigt vika oss för angriparens krav.

Propositionstexten anger att i den utsträckning amerikanska förband inte finns på plats i Europa torde det normalt, av bland annat logistiska och geografiska skäl, ta kortast tid att förstärka med flygstridskrafter, längre tid med marinstridskrafter och längst tid med arméstridskrafter. Det är rimligt, men det borde då innebära ökade krav på att kunna ta emot amerikanska förband i svenska hamnar.

Med den logiken borde även ett väpnat angrepp mot vårt land äga rum efter samma tidsskala – först flyg och sjöstridskrafter och därefter arméstridskrafter. Men hela propositionen andas i uttrycket att möta väpnat angrepp som varande synonymt med att angriparen omedelbart påbörjar markstridsoperationer inom landet. Det är orimligt!

Varför skulle angriparen riskera att bli indragen i långvariga markstridsoperationer med krav på understöd transporterat sjövägen till Sverige, när syftet med operationen kan uppnås med andra medel till exempel med långräckviddig bekämpning av kritisk militär och civil infrastruktur som hamnar samt genom påverkansoperationer för att störa beslutsfattande och folkviljan att försvara landet? En sådan möjlighet att snabbt påverka folkviljan är angrepp på sjövägarna och hamnarna.

Försvarsberedningen skrev i Värnkraft att med begränsade resurser måste behovet av sjöfartsskydd operativt balanseras mot förmågan att kunna möta väpnat angrepp och därmed den sammantagna krigsavhållande förmågan i totalförsvaret. För att i en strategisk kontext lösa bägge uppgifterna, samtidigt och över tid, behövs en väsentlig utökning av marinstridskrafterna. Beredningen menar att hanteringen av sjöförbindelser västerut måste ses i ett internationellt perspektiv.

Det senare är självklart, men framstår som orealistiskt i förhållande till hur våra grannländer uttalat prioriterar sina knappa marina resurser. Sverige är en del av ett större sammanhang. Våra grannars försvar och försörjning är i hög grad beroende av oss, liksom vår säkerhet är också beroende av dem. För att detta ska fungera och för att uppfylla våra internationella utfästelser ställs höga krav på svensk förmåga att skydda sjöfarten – till, inom och från Sverige; liksom till och från våra grannländer.

Beredningen har inte förstått att öppna sjövägar och hamnar är ett strategiskt mål (nämligen att överleva som nation) – inte ett mål i sig självt. Det är förutsättningen för alla andra militära aktiviteter på operativ och taktisk nivå. I korthet utan öppna sjövägar och hamnar skapas varken försvarsvilja, motståndskraft eller värnkraft. Det finns inget motsatsförhållande mellan militär förmåga under Grå Zon och förmåga under Väpnat Angrepp.

Här borde det kommande försvarsbeslutet i stället fokusera på beredningens slutsats För att i en strategisk kontext lösa bägge uppgifterna, samtidigt och över tid, behövs en väsentlig utökning av marinstridskrafterna.

Utöver en satsning på skalförsvaret med marin och flygresurser, så borde luftförsvaret fortsatt vara prioriterat eftersom våra befolkningsområden kan nås med missiler från ryska basområden såväl i Ryssland som i Kaliningrad. Av stor betydelse är även en utveckling av rymdbaserade sensorer och kommunikationssystem.

3) Vad tror du att det skulle kosta?

Mycket svårt att redovisa, men det finns möjligheter att snabbt anskaffa fartygssystem tillsammans med andra länder. De fem nya tyska korvetterna kostar ca 15 mdr kronor dvs ca 3 mdr per styck. Vi skulle behöva 5-6 stycken av den typen av resurser för Västerhavet. Vidare skulle vi kunna bygga nya minjaktsystem tillsammans med Tyskland baserat på befintlig Kosterklass. Det skulle kunna ge en snabb ökning av resurserna. Högt räknat behöver marinen förstärkas med i storleksordningen 25 mdr. Märk att detta är en anskaffningskostnad. Utslaget på en livslängd om ca 30 år, så skulle det kosta i runda slängar 800 miljoner per år. Med det synsättet borde försvarsbudgeten årligen höjas med (utöver redan beslutat) med ca två mdr (1 mdr anskaffning och 1 mdr drift/underhåll). Sen tillkommer ytterligare resurser för fler Lvsystem. Så sammantaget utöver redan beslutad nivå 2025 ytterligare ca 5-6 mdr per år.

4) Tror du svensk politik kommer att fatta ett beslut om ytterligare satsningar, utöver det som anges i försvarsbeslutet 2020, före nästa försvarsbeslut?

Nej tyvärr!

Nato-optionen är mycket viktig och bör i det fortsatta riksdags- och regeringsarbetet utvecklas ytterligare genom att skriva varianter av dagens text t ex:

Diplomatin är vår främsta försvarslinje. Försvarsberedningen understryker vikten av att värna vår suveränitet och svenska intressen. Det innebär att kunna använda alla de säkerhetspolitiska instrument som står till förfogande, politiska, diplomatiska, ekonomiska och militära, på ett samlat sätt. Så bygger vi en gemensam säkerhet.

Sveriges säkerhetspolitiska linje med alliansfrihet har tjänat oss väl, men den linjen tar inte längre höjd för den oroande utveckling i ser i många delar av vårt absoluta närområde som Arktis, Nordkalotten och i Östeuropa. För att fortsatt bidra till stabilitet och säkerhet i norra Europa bör Sverige och Finland som redan har ett nära samarbete med Nato snarast söka formellt medlemskap med syftet att förstärka Nato norra flank. Motiven för den nya linjen är att den svenska försvarsförmågan inte utan betydande resurstillskott under mycket lång tid bedöms kunna nå upp till den förmåga som erfordras för att avskräcka från angrepp mot vårt land. Det andra argumentet för att ansöka om medlemskap i Nato är att EU nu med starkt politiskt stöd av bl a Frankrike går mot skapa ett Europas Förenta Stater. Det är en utveckling som inte stöds av en majoritet av landets befolkning. Nato har inga sådana regionala ambitioner. Den snabba teknikutvecklingen, inte minst inom cybersäkerhet och AI, skapar nya utmaningar i gränslandet mellan konkurrenskraft, handel och säkerhetspolitik. I ljuset av den teknikutvecklingen är det viktigt att Sverige tydligt anger hur vi avser att besluta om vår utrikes- och säkerhetspolitik. Den måste bli tydligare än dagens kanske politik!

Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik bygger på sammanhållning i EU och ökat samarbete på bred front: i Norden och Östersjöområdet, inom FN och OSSE, och genom ett medlemskap i Nato. En stark transatlantisk länk är vital för Europas och Amerikas säkerhet.

Robin Häggblom, fristående finländsk försvarsdebattör, känd från sociala medier som @CorporalFrisk med hemsidan https://corporalfrisk.com/

1) Räcker försvarsbeslutet från december 2020 för det säkerhetsläge som som Sverige står inför på 20-talet?

Det korta svaret är “Nej”.

Det handlar inte (enbart) om bristen på numerär hos vissa enskilda system, utan om ett antal trender som allesammans var för sig stärker bilden av att ytterligare satsningar krävs, och som tillsammans ger en direkt illavarslande bild.

Ett av de grundläggande problemen är det så kallade materielberget. På finska, där den Finska Försvarsmakten står inför motsvarande problem, används den mer beskrivande termen ”massavanheneminen”, direkt översatt ”massföråldrande”. Ett stort antal system inköpta främst under 80- och 90-talet börjar falla för åldersstrecket i rask takt. Fenomenet förstärks av att det hittills har varit möjligt att avhjälpa effekterna genom att de nedskärningar av Försvarsmakten som skett sedan anskaffningarna gjordes tillåtit att materielen roterats in och ut ur lager i högre tempo än planerat, och att sämre exemplar skrotas för att ge reservdelar till de bättre exemplar som kvarstår i tjänst. När Försvarsmakten igen växer är det naturligt att detta inte längre är möjligt, och materielskulden kommer istället som en kompakt stormfront där allt från skjutvapen till bandvagnar behöver nyanskaffas snabbt, samtidigt som frågor kring ersättare för t.ex. Strf 9040 och Strv 122 börjar bli akuta.

Ett annat problem är bristen på personal. Under en lång tid har folk med insyn påpekat att Försvarsmakten har problem genom att ljuset bränns i båda ändarna – det kommer inte in tillräckligt med personal, och den som redan är inne stannar inte kvar i tillräcklig utsträckning. Pengar löser inte allt, men en viktig detalj får nog anses vara pengar till ett ökat antal tjänster – extra viktigt när Försvarsmakten växer – och en högre lönenivå som gör att yrket förblir attraktivt också när det blir aktuellt att bilda familj och man ser hur barndomsvännerna börjat klättra på karriärstegen.

Ett tredje problem är bristen på infrastruktur. Speciellt nyetableringar ställer stora krav på infrastrukturen, och samtidigt är frågan om ifall dagens infrastruktur motsvara morgondagens behov befogad? Höjd för detta finns visserligen i anslagen, men det skulle inte vara första gången som behoven varit optimistiskt beräknade, och dessutom så knyter frågan om tillräcklig och ändamålsenlig infrastruktur tillbaka till frågan om hur man får befintlig personal att stanna kvar.

En fjärde och mer öppen fråga är om nuvarande försvarsbeslut satsar på rätt saker? I annat fall blir det av naturliga orsaker oförutsedda kostnader längre fram.

2) Om nej, vad vill du se för tillskott före nästa försvarsbeslutsperiod som börjar 2025?

Den försvarspolitiska debatten blir ofta reducerad till att handla om numerärer och enskilda system, så vi ska väl inte vara sämre: det finns ett antal ställen där nuvarande planering är för tunn. Bland dessa märks t.ex. luftvärn (där konflikten i Nagorno-Karabach återigen lyft behovet av luftvärn som består av en gedigen blandning av system med olika räckvidd och förmågor), det låga antalet bekräftade beställningar på JAS 39E Gripen (som endast behjälpligt täcks upp av beslutet att vidmakthålla JAS 39C/D), och inte minst artilleriet (där det är värt att notera att i jämförelse med Finland så har den svenska försvarsmakten inte bara klart färre bataljoner, de är också klart svagare med två pjäskompanier om vardera sex pjäser medan Finland verkar vara på väg att gå över till tre kompanier om åtta pjäser per bataljon).

Den som verkligen sitter med Svarte Petter på hand är ändå marinchefen Ewa Skoog Haslum. Marinens modernaste ytstridsfartyg, korvetterna av Visby-klassen, har firat tjugo år under fjolåret. De två övriga korvetterna HMS Sundsvall och HMS Gävle är tio år äldre än det, och patrullfartygen (tidigare kustkorvetterna) HMS Stockholm och HMS Malmö har ytterligare några år på nacken (och är de facto äldre än undertecknad). De svenska ytstridsenheterna är med andra ord både få och ålderstigna, och medan Visby och hennes fyra systrar kan göra god tjänst ännu i ett antal år så är läget tuffare för de äldre och mindre enheterna – på klarspråk borde projekteringsarbetet med fyra ersättande skrov redan vara på slutrakan och skrovtillverkningen ligga i startgroparna. Och här vill jag vara tydlig med att detta gäller enbart för att inte ytterligare minska från nuvarande anorektiska numerär. Om Marinen ska få någon styrketillväxt vad gäller ytstridsfartyg innan 2030 skulle det betyda en order om minst sex skrov mer eller mindre omedelbart (av vilka minst två är korvetter, med de övriga antingen som korvetter eller moderna robotbåtar i minst 250-tons klass). Att det nuvarande försvarsbeslutet endast innehåller att ”förberedelser för anskaffning av två nya ytstridsfartyg inleds” är under all kritik, och tyder på en bristande förståelse för sjöns betydelse som transportled för det svenska samhället hos ledande politiker.

För ubåtarna och Amfibieförbanden är situationen något bättre, men en tredje Blekinge-klass ubåt och ytterligare modernisering av amfibieförbandens materiel, inklusive stridsbåtarna, är nödvändiga för att inte urholka effekten hos två nyckelförmågor inom Försvarsmakten. En viktig indikator blir också hur Marinens nya koncept med mobila basförband kommer att se ut i praktiken. Det handlar om den kanske viktigaste enskilda satsningen på Marinen som faktiskt kom med i Försvarsbeslutet, men mycket lite har framkommit i media om hur, när, och med vilka delsystem detta kommer att genomföras. Om satsningen kommer av sig är det ett tydligt tecken på att Marinen saknar de resurser den behöver för att effektivt ställa om sig mot den typ av hotbild som politikerna indikerat ska vara gränssättande under 2020-talet.

Med det sagt, de riktigt stora frågorna handlar inte om enskilda förband eller system, utan om helheter. Här är det av naturliga orsaker svårare att få grepp om hur landet ligger baserat på öppna källor, men ett antal frågetecken och orosmoln finns. Främst av dessa handlar det om vad Försvarsmakten i sitt kompletterande budgetunderlag i somras beskrev med orden:

”Den operativa risken i perioden 2021–2030 består bl.a. av obalanser mellan verkansförband och stödfunktioner, viss verkansförmåga främst inom ramen för gemensamma operationer samt begränsad uthållighet vilket aktualiserar behov av stöd från totalförsvaret och ställer krav på den fortsatta utvecklingen av totalförsvaret.”

Dessa förmågor och helhetsbedömningar är av naturliga skäl hemligstämplade, varför det är svårt (och olämpligt) att göra en detaljerad analys baserat på öppna källor. Samtidigt måste det sägas att min personliga känsla är att Försvarsbeslutet inte i första hand riktat in sig på att lösa dessa operativa risker som föreligger idag och under det närmaste årtiondet, framförallt då försvarsbeslutet innehåller ytterligare verkansförband inom alla försvarsgrenar. Obalans mellan verkansförband och stödfunktioner och bristande uthållighet är helt enkelt inte mediasexiga på samma sätt som ubåtar och jaktflyg, men kostar trots det stora summor att avhjälpa. Förhoppningsvis görs mer bakom kulisserna än vad som syns, men jag är rädd att det här är ett område som fått stå tillbaka.

En annan viktig fråga som ironiskt nog lyckats hamna i skymundan under pandemiåret 2020 är den om civilt försvar. Det faktum att hela frågan verkar röra sig framåt med farten hos en sengångare i tjära är kanske inte direkt att belasta Försvarsbeslutet för, men prioriteringar i försvarsbeslutet påverkas i allra högsta grad av gränsdragningarna mellan det civila och militära försvaret, t.ex. när det gäller sjukvårdsresurser.

3) Vad tror du att det skulle kosta?

För enskilda system är svaren relativt enkla, men naturligtvis med rejäla felmarginaler beroende på exakt prestanda man vill åt. Man kan exempelvis anta att sex nya ytstridsfartyg ligger på kring 20 miljarder kronor, en tredje Blekinge-syster (HMS Småland?) på cirka 4 miljarder kronor, nya artilleripjäser på mellan 30 och 50 miljoner kronor styck, och så vidare.

Inköpspriset är ju däremot som bekant bara en del av prislappen, då varje system också kräver stödförmågor, för att inte tala om driftskostnader med personal, bränsle, ammunition, underhåll. Det förutsätter med andra ord en satsning längre fram än 2025, då få av de större system som beställs 2021 hinner i tjänst innan 2025. Därför är det en fråga som handlar inte så mycket om 25-30 miljarder ytterligare till Marinen under denna period, som om Marinen i spannet 2025-2030 kan räkna med att ha en budget som inkluderar tillräckliga medel för att bedriva verksamhet med de system som nu borde införskaffas? Motsvarande gäller naturligtvis för Armén och Flygvapnet också, även om det i det specifika fallet med Flygvapnet kan konstateras att åtminstone vissa inbesparingar troligen kunnat göras på sikt om tillräckligt antal nya system beställts istället för att man med våld driver vidare åldrande plattformar som Jas 39C/D, Tp 84 Hercules, och ASC 890 Argus.

Precis som i föregående svar är ju dock den stora öppna frågan om i vilken utsträckning obalansen mellan verkans- och stödförband kvarstår, och om försvaret som helhet har den uthållighet som krävs? Om svaret är det jag fruktar, kommer frågan om ytterligare 100 miljarder i materielinköp tyvärr att framstå som ett lågt bud.

4) Tror du svensk politik kommer att fatta ett beslut om ytterligare satsningar, utöver det som anges i försvarsbeslutet 2020, före nästa försvarsbeslut?

Jag har varit aningen cynisk genom hela processen sedan försvarsberedningen havererade på slutrakan. Det finns en tröghet i det politiska etablissemanget i minst ett nyckelparti som verkar göra det svårt att få skjutet till pengar också till sådana behov där bred politisk samsyn råder. Med det sagt, fem år är en lång tid i dagens säkerhetspolitik, och ytterligare satsningar skulle inte förvåna mig. I sådana fall tror jag personligen att lågt hängande frukt är tydligt avgränsade högprofilsystem, exempelvis en tredje Blekinge-klass ubåt eller en beställning av Saab GlobalEye för att ersätta ASC 890 Argus redan under denna period.

Den typ av rejäla ökningar om jag lyft tidigare i den här enkäten tror jag tyvärr inte på. Det skulle i så fall troligen handla om en kris i vårt gemensamma omedelbara närområde av en storlek vi inte sett sedan 1945, så jag hoppas vi kan undvika det.

Det är en utmärkt fråga. Börjandes från nuvarande utrikesdeklaration kan man konstatera att formuleringen om att ”Diplomatin är vår främsta försvarslinje.” är tvivelaktig. Det må vara Sveriges första försvarslinje, men inte nödvändigtvis den främsta.

”Europa måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet.” är också en klassisk idé som generellt har brett stöd, och medan jag personligen gillar tanken så skulle ett par meningar om hur det ska gå till och vad det innebär i praktiken vara av intresse. Nu blir det lätt en friskrivningsparagraf utan någon egentlig innebörd, då ett större ansvar per definition kostar mera pengar.

Gällande den militära alliansfriheten så finns det ju ett inneboende motsatsförhållande i formuleringar som ”Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl” då stycket i senaste deklaration fortsätter med formuleringar om att “Den förutsätter en aktiv, bred och ansvarsfull utrikes- och säkerhetspolitik i kombination med fördjupade försvarssamarbeten” och ” Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik bygger på sammanhållning i EU och ökat samarbete på bred front: […] och genom partnerskapet med Nato. En stark transatlantisk länk är viktig för Europas och Amerikas säkerhet.”

Då det står klart att Sverige skapar säkerhet tillsammans med andra likasinnade vänner och samarbetspartners, också bortom fredstid, är det svårt att se att formuleringen om att ”militära alliansfrihet tjänar oss väl” har en plats i nästa utrikesdeklaration. Den är inte så mycket elefanten i rummet som en stor ullig mammut – en imponerande varelse som visserligen inger respekt med sin känsla av uråldrig beständighet, men som också fått se världen springa förbi och finner sig dåligt lämpad för ett allt hetare säkerhetspolitiskt klimat.

Vad borde ersätta den? En uttalad Nato-option enligt finsk modell har vissa fördelar, främst kanske just att det tydligare pekar på en gemensam säkerhetspolitisk linje med Finland vilket stärker det finsk-svenska samarbetet och dessutom indirekt stärker Natos möjlighet att försvara Baltikum, vilket får anses verka för ökad stabilitet i Östersjöregionen. Samtidigt ska ett varningens finger höjas – den finska Nato-optionen är inte okontroversiell här i Finland, och har varit föremål för säkerhets- och inrikespolitisk debatt under större delen av sin existens. Det stora problemet är att den, likt den svenska formuleringen om alliansfriheten, till slut blir en etablerad del av de säkerhetspolitiska mantran som officiella styrdokument och politiker förväntas hålla sig till. Ironiskt nog hamnar man i en situation där en uttalad option istället för att öppna för möjligheter riskerar att minska manöverutrymmet då även mindre kursändringar upplevs som avsteg från etablerade doktriner. Ett gott alternativ kunde därför vara ett mer allmängiltigt uttalande i stil med:

”Sverige följer aktivt med omvärldsutvecklingen och förbehåller sig rätten att som suverän stat flexibelt och med kort varsel lägga om sina säkerhetspolitiska utfästelser gentemot andra stater för att bättre svara mot uppkomna utmaningar och hot.”

Martin Hurt, Forskare vid tankesmedjan International Centre for Defence and Security i Tallinn, Estland.

1) Räcker försvarsbeslutet från december 2020 för det säkerhetsläge som Sverige står inför på 20-talet?

Nej. Sett ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är det viktigt att komma ihåg det som svenska politiker ofta understryker, nämligen att Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra. Det förutsätter utöver politisk retorik även reella militära förmågor samt en vilja att finansiera utvecklingen av dessa förmågor. Alldeles oavsett om inriktningen är ett nära samarbete med Finland eller med USA och resten av Nato kommer man inte ifrån frågan om storleken på försvarsanslagen sett till procent av BNP. Sverige hade, likt Finland och Australien, kunnat anamma Natos tvåprocentsmål i syfte att skicka en politisk signal till USA och resten av alliansen att man tar transatlantisk bördefördelning på största allvar, särskilt i en tid då USA blickar mer mot Kina och det borde vara i Europas intresse att öka sin attraktionskraft i Washington. Försvarsbeslutet innebär emellertid att man avstår från den möjligheten och att man därigenom fortsätter att spela i Europas division två vad gäller engagemang och handlingskraft. Varför skulle USA, Nato eller Finland känna sig attraherade av ett land som ofta framhåller sin egen oro för omvärldsutvecklingen men som inte tar konsekvenserna och agerar utifrån den?

2) Om nej, vad vill du se för tillskott före nästa försvarsbeslutsperiod som börjar 2025?

Framförallt militära förmågor som är relevanta sett ur ett regionalt perspektiv: ökad förmåga att övervaka och försvara Östersjöområdet och Nordkalotten med kvalificerade förband.

3) Vad tror du att det skulle kosta?

Konsekvensen av resonemanget under fråga 1 är en försvarsbudget på minst 2% av BNP från och med 2024, därefter det som behövs för att uppnå det mål för totalförsvaret som anges i Försvarsberedningens rapport Värnkraft inom utsatt tid.

4) Tror du svensk politik kommer att fatta ett beslut om ytterligare satsningar, utöver det som anges i försvarsbeslutet 2020, före nästa försvarsbeslut?

Sannolikt kommer mindre tillskott att tilldelas men inte i den utsträckning som krävs för att förverkliga försvarsbeslutet.

Norra Europas säkerhet skulle gagnas av ett starkt svenskt försvar (både militärt och civilt) samt ett integrerat samarbete med andra länder inom Nato. Om den politiska viljan att leverera ett starkt försvar är otillräcklig skulle ett svenskt medlemskap i Nato snarare försvaga alliansen. Således beror den säkerhetspolitiska doktrinen i grund och botten på graden av politisk vilja och handlingskraft.

Stefan Kristiansson, generalmajor och tidigare chef MUST

1) Räcker försvarsbeslutet från december 2020 för det säkerhetsläge som Sverige står inför på 20-talet?

Under Vladimir Putins tid vid makten har det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde påtagligt försämrats. Ryssland har satsat enorma summor på att öka sin militära operativa kapacitet parallellt med att icke-militära förmågor, som t ex cyberoperationer, utvecklats. Det har också visat sig att Ryssland inte tvekat att använda sina militära och icke-militära förmågor för att nå politiska mål.

I öppna redovisningar har svenska och utländska underrättelseorganisationer sedan många år tillbaka framhållit att gränsen mellan fred och krig suddas ut, övningsmönster förändrats, läget blir alltmer komplext och oförutsägbart. Dessutom ändras konfliktmönstret. Amerikanska National Intelligence Council (NIC) skriver i den senaste Global trends att krigföringen kommer allt mindre och mindre att begränsas till slagfältet och kommer istället att inriktas på att underminera samhällen.

Ingenting talar för att den bilden kommer att förändras under kommande år. Därför är svaret på frågan nej och Sverige borde nu ha tagit höjd för ett ytterligare försämrat säkerhetsläge. Det kan inte anses vara ansvarsfullt av regeringen att bara hoppas och tro att läget ska bli bättre.

2) Om nej, vad vill du se för tillskott före nästa försvarsbeslutsperiod som börjar 2025?

Försvarsbeslutet innehåller en ökning av försvarsanslaget vilket naturligtvis är helt nödvändig. Samtidigt finns det en obalans mellan de åtgärder som beslutats för det militära försvaret och den minimala anslagsökning som görs för det civila försvaret. Det saknas kraftfulla åtgärder på exempelvis informationssäkerhetsområdet samt för att säkerställa att de viktigaste samhällskritiska områdena såsom livsmedels- och drivmedelsförsörjning, sjukvård, elförsörjning o s v fungerar under en konflikt. Bristen på åtgärder inom det civila totalförsvaret leder naturligtvis till svåra konsekvenser för befolkningen i händelse av en konflikt och äventyrar dessutom försvarsmaktens möjligheter att lösa sina uppgifter.

3) Vad tror du att det skulle kosta?

Att mäta försvarseffekt i termer av procent av BNP är egentligen ytterst tveksamt men att avsätta två procent av BNP för totalförsvaret har blivit något av en symbolfråga. Tvåprocentsnivån är idag ett mått på hur seriöst vi betraktar försvaret av vårt land och solidariteten med övriga länder i närområdet.

En ökning med ytterligare en halv procent skulle kunna lösa en hel del av de ofullkomligheter som finns i nuvarande beslut förutsatt att pengarna satsas rätt.

Dessutom finns det en del obegripligheter i försvarsbeslutet som skulle kunna omplaneras för att öka förmågan i det civila försvaret. Ett exempelvis är inrättandet av nya regementen. Beslutet är svårförståeligt dels därför man kan ifrågasätta den operativa effekten av enstaka bataljoner för att skydda mycket, mycket långa förbindelser där dessutom hotet framförallt utgörs av långräckviddiga precisionsvapen och inte av trupp. Dels en mycket tveksam rationalitet i förbandsproduktionen.

4) Tror du svensk politik kommer att fatta ett beslut om ytterligare satsningar, utöver det som anges i försvarsbeslutet 2020, före nästa försvarsbeslut?

Sannolikt kommer satsningarna på försvaret inte att ökas om inte det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde förvärras dramatiskt. Risken är uppenbar att ytterligare satsningar då kommer för sent.

Doktrinen bör ge tydliga signaler om att Sverige är en självklar del av det västeuropeiska försvarssamarbetet och därför omgående kommer att ansöka om medlemskap i Nato. Därmed behöver det inte råda någon tveksamhet rörande hur Sverige kommer att agera vid en framtida konflikt.

17 experter svarar på Frivärlds enkät

Kontakt

Säkerhetsrådets nyhetsbrev

Mest lästa

Senaste inläggen

Podcast