Bild: Oskar Qvarfort
Det finns en implicit uppfattning eller förhoppning om att militära hot mot Sverige följer våra planperioder för försvarets utveckling. Det förstärks av diskussionen om olika analyser kring hur snabbt Putinregimen kan återställa sina väpnade styrkor till den nivå de hade före invasionen den 24 februari 2022.
Några analyser säger att det kommer att ta mellan tre till sex år, andra två till fyra och åter andra ytterligare tidsspann som alla har det gemensamt att de underbygger illusionen att vi har tid på oss för att möta de hot som Ryssland står för. Det är helt fel och direkt farligt för svensk säkerhet. Glöm det.
Det är förvisso sant att det kommer att ta tid för Ryssland att återställa sin militära förmåga men det säger inte något om att det kommer att ta tid innan Ryssland vill och kan använda den militära förmåga man ändå har mot andra.
Ryssland har i angreppet mot Ukraina förlorat ungefär halva den insatsförmåga man använde.
Det är ett historiskt debacle och innebär förutom de mänskliga liv som offrats enorma förluster i stridsvagnar, stridsfordon, luftvärnsförmåga och artilleri, för att ta några konkreta exempel. Men likväl fortsätter Ryssland sitt krig och samtidigt har man ställt hela den ryska ekonomin på krigsfot.
Man återställer hela tiden även om det sannolika är att man står inför en långsiktig försvagning av sin militära förmåga så länge kriget pågår. Så det kan vara två eller fem år efter kriget, när det tar slut, innan man återställt sig helt. Det enda vi vet att det innebär är att hoten som Ryssland står för i dag kommer att vara ännu större om två till fem år. Men det säger inget om de hot som man redan i dag utgör, mot de baltiska länderna och mot Norden för att ta de två närmaste exemplen.
Även om man gjort enorma förluster och även om man binder upp en stor del av sin militära förmåga i kriget mot Ukraina har man nämligen likväl andra resurser.
Den ryska förmågan att bygga upp sin armé skulle ha en avgörande betydelse för hotbilden mot Sverige om hotet handlade om en större invasion med territoriella mål som förr. Men den hotbilden är inte relevant – snarare irrelevant – för att bedöma om Ryssland i nutid vill utveckla militärt våld, väpnade angrepp och hot mot sina grannar. Därför att man har, trots alla förluster, ett flygvapen, en marin och även arméförband som är fullt beredda att användas i väpnade operationer.
Det handlar om väpnade operationer som kan sträcka sig från terrorbombning av civila mål, försök att slå ut försvarsindustri, militära resurser, förstöra hamninlopp, förstöra infrastruktur på svenskt eller internationellt vatten, skapa ett mindre fait a accompli i ett av våra grannländer eller helt enkelt bara hota med detta. Det kräver inte en uppbyggnad som ger förvarningstid. Tvärtom är det den mest grundläggande militära strategin att överraska.
Den som hotar oss bryr sig inte om vare sig våra system för långsiktig budgetplanering eller byråkratisk upphandling. Den som planerar för något som kan hända 2027 blir därför överraskad om något trots våra egna planeringssystem händer 2024.
I Arktis, på havet, under havet och i luften samt med specialtrupper har Ryssland förmåga att agera i nuet och mycket snabbt.
Den ryska regimen har genom invasionen av Ukraina sänkt den politiska tröskeln för väpnade angrepp. Putins krigsretorik sänker tröskeln än mer när han pekar ut att det egentligen är Väst och inte Ukraina som är fienden. Putinregimen har heller inga länsstyrelser, Naturvårdsverk, upphandlingsregler eller budgetsystem som hindrar eller försvårar det man vill göra i nuet. Den har ett våldskapital som den redan använder i Ukraina och i den krigföring i den grå zonen man redan ägnar sig åt när det gäller desinformation, destabilisering, korruption, gröna män och klippta kablar.
Tro inte att hoten mot oss följer våra långsiktiga planeringssystem. Oavsett hur lång tid det tar för den ryska krigsmaskinen att återställa sig till 2022 års nivåer eller sannolikt högre så finns det möjligheter att utnyttja det våldskapital man redan har.
Den mest avgörande försvarsplanering vi behöver göra är därför att planera för hur vi med största möjliga förmåga i nuet kan motverka hot som finns nu samtidigt som vi bygger upp en ännu större förmåga som handlar om hur hotbilden utvecklas och vi själva kan komma ikapp det vi borde gjort för länge sedan.
Det är i nuet som vår beslutsförmåga prövas. Det gäller snabb anskaffning av mer luftvärnsförmåga. Mer ammunition till artilleri och soldater liksom till Gripen. Fler Gripenplan. Nya produktionslinjer för försvarsmateriel. Beslut om alla de beställningar som kan göras i dag och som tar tid för leverans. Och det gäller alla förutsättningar för att nu med ekonomiska medel öka övningstid och förmåga samt höja beredskapen.
För den som först vill analysera det säkerhetspolitiska läget kan jag ge en enkel bild:
Det råder krig i Europa som bygger på att den ryska regimen ser omvärlden som sina fiender. Det är nu vi måste ge Ukraina det stöd som krävs för att vinna det kriget. Och det är nu vi måste kunna möta de hot som kan drabba oss liksom de väpnade operationer som vi redan i dag utsätts för i form av sabotage under havsytan eller cyberattacker genom nätet.
Glöm spekulationerna om två, tre eller sex år. Agera nu.
Gunnar Hökmark, ordförande Frivärld.
