I en tid när drönare blivit vardagsvapen, från Ukraina till andra konflikter, ställs också Sverige inför en dubbel uppgift: att förstå hur tekniken faktiskt påverkar civila och att omsätta den insikten i handling. Föreställningen om “precisionskrig” är ofta en farlig illusion, och det finns ett svenskt handlingsutrymme. Med kapacitet, normarbete och praktiskt stöd bidra till att minska civila förluster och höja tröskeln för drönarrelaterade krigsbrott.
Uppskattningar av det totala antalet konfliktrelaterade dödsoffer visar att Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har varit den dödligaste konflikten globalt under 2023, 2024 och 2025. En kritisk komponent i konflikten är användningen av drönare, i synnerhet obemannade flygfarkoster som idag är etablerade i modern krigföring. Många har betraktat drönare som säkra alternativ till andra anfallsformer, eftersom den ökade precisionen rimligtvis bör minska riskerna för både stridande och civila. Tekniken uppfattas till och med som en patentlösning av vissa regeringar, då drönare erbjuder ett sätt att föra krig utan dödsrisk för de egna soldaterna. När detta har undersökts empiriskt visar sig dock det motsatta vara sant. Drönarattacker är mer sannolika att döda civila än andra anfallsmetoder inom samma konfliktkontext.
Dessa farkosters storlek, uthållighet och flyghöjd varierar stort, även om de flesta drönare har gemensamt att de är avsedda att återanvändas och har liknande kärnfunktioner. Ofta inhämtning eller leverans av något, alternativt både och. Även om de inte per definition är vapen, kan de lätt bestyckas för militära ändamål, vilket inkluderar uppgifter såsom spaning och riktat dödande. Sammantaget har drönare fyra huvudfunktioner: bekämpa taktiska knutpunkter, begränsning av motståndarens rörlighet, anfall på fiendens djup samt underrättelseinhämtning.
Global spridning
Militärt drönarbruk har stadigt ökat sedan USA:s operationer efter 11:e september-attackerna. Azerbajdzjan var sedan den första stat som i stor omfattning använde drönare i konventionell mellanstatlig krigföring, mot Armenien 2020. Följaktligen bevisades det att mindre stater kunde vinna asymmetriska fördelar i luftrummet och även sänka kostnaderna för krigföring. Detta ökade i sin tur efterfrågan på drönare och industrin accelererade. Idag är drönare ofrånkomliga, och spridningen av mindre drönare har ökat kraftigt efter Rysslands invasion av Ukraina 2022, där båda sidorna använder dem i stor utsträckning. Mellan 70 och 80 procent av alla skador och dödsfall inom både den ukrainska och ryska militären åsamkas av drönare, enligt en lettisk rapport från 2026.
Drönare är alltså bevisligen kraftfulla verktyg och vapen – vilket gör illegitima aktörers tillgång till dem så oroande. Det har framkommit att våldsamma, icke-statliga grupperingar har börjat sätta in beväpnade drönare sedan 2010-talet. Bland dessa återfinns Islamiska staten, Hamas väpnade gren al-Qassam-brigaderna, samt de två grupperna People’s Defense Forces och Three-Brotherhood Alliance i Myanmar. Även om användningen hittills är småskalig och främst koncentrerad till gerillaattacker, är det troligtvis inte långt kvar tills dess att rebell- och terrorgrupper utövar storskaliga och mer precisa aktioner med drönare då tillgängligheten ökar och priserna sjunker. Konsekvenserna av detta för civila, både inom och utanför konfliktdrabbade områden, kan vara förödande då icke-statliga grupper är ökänt mer benägna att rikta våld mot civila än statliga aktörer.
Sedan 2011 har en skillnad mellan regimtyper dessutom kunnat urskiljas i spridningen av drönare. Detta uppdagades när Kina trädde in på marknaden och snabbt blev en betydande leverantör av beväpnade drönarsystem. Därefter har andra autokratier blivit åtta gånger mer benägna att köpa dessa system, till stor del från Kina. Autokratier känner sig i regel mindre förpliktade att minska mänskligt lidande till följd av krig. Återkommande gånger har man kunnat se att diktaturer använder precisionsvapen för att attackera civila, exempelvis av Saudiarabien och Förenade Arabemiraten i Jemen.
Det är dock inte bara auktoritära stater som genomför utförliga drönarangrepp. Som nämnt har USA varit en pionjär på området. President Barack Obama rättfärdigade år 2013 användningen av drönare med argumentet att kampanjer om riktat dödande med drönare utgjorde ett ”rättfärdigt krig” (just war). Han påstod också att tekniken medförde ett krav på ”nära visshet” (near-certainty) gällande civila dödsoffer. Det finns däremot bevis för att drönare har använts för att döda män i områden med känd terroristaktivitet utan att det funnits någon grundad misstanke mot dem personligen. Detta indikerar att civila kan ha dödats på lösa grunder enbart på grund av generella riskfaktorer som plats och kön. Det har dessutom framkommit att den amerikanska militären har redigerat data så att dödsfall till följd av sidoskador istället kategoriserats som fiender dödade i strid. Oberoende rapporter har också påvisat en diskrepans mellan statliga och icke-statliga rapporter gällande antalet civila dödsoffer till följd av drönarattacker i Pakistan, där de sistnämnda redovisade avsevärt högre andelar. En analys av operativ data från USA:s insats i Afghanistan bekräftade att drönarattacker var mer benägna att resultera i civila dödsfall jämfört med andra typer av tekniker inom samma konflikt.
Likaså i Ukraina har en rapport från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) beskrivit att drönare med kort räckvidd var en av de främsta orsakerna till civila dödsfall i Ukraina mellan februari 2022 och april 2025. Vissa månader har drönare till och med varit den ledande faktorn, som i januari 2025. Många av dessa drönare är troligen utrustade med kameror, vilket ger operatören en förstapersonsvy som möjliggör större säkerhet och precision vid bedömningen av huruvida ett mål är civilt eller inte. Ändå slår de till.
Det faktum att drönaroperatörer styr farkosterna på avstånd har också fått en del av forskningen att anta att de enskilda operatörerna blir psykologiskt distanserade från konsekvenserna av sitt våldsutövande. Andra forskare har dock bestritt dessa påståenden med hänvisning till den psykiska påfrestning som många drönaroperatörer lider av.
Ny krigföring
Drönare har föranlett strategiska förändringar, vilka har omfördelat riskerna av krigföring från de stridande parterna till civilbefolkningen. Den första kan observeras i statliga och icke-statliga aktörers riskkalkyler. När drönare används minskar riskerna för operatörerna, vilket gör regeringar och ledare för icke-statliga grupper mer benägna att tillgripa våld. Detta ökar istället riskerna för motståndarna och civilbefolkningen som råkar vara i vägen.
Den andra stora förändringen kan kopplas till en process där ambitionerna hos en aktör som använder militära drönare börjar förskjutas och utvidgas bortom vad som tidigare var fallet (så kallad mission creep). Detta sker på grund av drönarnas låga kostnad, vilket ökar benägenheten att använda dem, samt den detaljerade information de kan förse operatören med, vilket kan leda till en falsk känsla av säkerhet för beslutsfattare och våldsutövare.
Slutligen har förändringar skett i stridsfältets utformning. Det moderna och asymmetriska kriget består till stor del av rörliga ytor där militära och civila objekt sammanblandas. Följaktligen kan inte försvararen kraftsamla på ett säkert sätt, vilket kan fresta dem att gömma sig bland civilbefolkningen och att flytta sina resurser till städer. Det är på så sätt mer sannolikt att drönare sätts in i urbana miljöer, eftersom städernas komplexa miljö kräver teknik med hög precision för att komma åt mål som befinner sig där. Dessutom är det mer sannolikt att explosiva attacker mot mål i urbana områden orsakar sidoskador.
En speciellt anmärkningsvärd faktor i drönarens verkan mot civila är utvecklingen av artificiell intelligens. Dessa verktyg har fått en allt större roll i att identifiera och slå ut mål självständigt, även om det hittills inte finns några belägg för att fullt utvecklade autonoma system har använts i stor utsträckning. Artificiell intelligens ökar dessutom samverkan mellan drönare, vilket till slut kan leda till autonoma drönarsvärmar som kan utföra massanfall. Utvecklingen går dessutom snabbt då både tekniken och den industriella förmågan att tillverka stora mängder drönare har ökat markant. Detta kommer att utsätta civila för större fara då det redan är svårt att bekämpa enskilda plattformar.
En människa i loopen?
Enligt Genévekonventionen måste det finnas en ansvarig person bakom varje avfyrat vapen, vilket inte uppfylls när autonoma vapen väljer mål självständigt, eller när de avfyrande vapnen styrs i svärmar av en individ eller av autonoma system. Fortskrider denna utveckling riskerar människoöden att äventyras och avslutas av algoritmer. Ukrainas president Volodymyr Zelensky har sagt att denna utveckling är “den farligaste kapprustningen i mänsklig historia” och att det skyndsamt behöver implementeras regelverk för användandet av denna teknologi i vapen.
Utöver att regelverk saknas för användandet av artificiell intelligens så skapas tvetydighet inom internationell humanitär lag, som ska motverka förbrytelser mot civilbefolkningen. De civila som dödats i attacker registreras ofta som offer av sidoskador. Detta begrepp beskrivs som oavsiktlig skada på civila och objekt utanför legitima militära mål. Dessa är tillåtna inom humanitär rätt om de bedöms stå i proportion till den militära fördel som förväntas av attacken, samt om angriparen vidtar alla nödvändiga åtgärder för att minimera dem.
Att avgöra vad som är oproportionerligt eller inte är dock en krävande uppgift utan tydliga måttstockar. Som ett resultat av detta kan stridande parter bli ovilliga att noggrant efterleva lagverket och istället genomföra överdrivet kraftfulla anfall, som de vet sannolikt kommer att resultera i omfattande sidoskador. På så sätt erbjuds ett kryphål. Detta kan exemplifieras av hur ukrainska civila individer och objekt har blivit måltavlor för attacker med korträckviddiga drönare nära fronten under hela invasionens förlopp. Återkommande mål är bilar och lokaltrafik i civilt bruk under färd, ambulanser, samt människor ute i sina trädgårdar, på promenader eller på cyklar. Bland de drabbade finns män, kvinnor, barn och äldre.
På senare tid har dock FN:s utredningsgrupp “Independent International Commission of Inquiry on Ukraine” kunnat urskilja ryska drönarattacker mot civila som varit avsiktliga, och därav krigsbrott. Vad som dock kommer att följa på grund av detta är ovisst då Ryssland inte är medlem i Internationella Brottmålsdomstolen (ICC).
Här för att stanna
Den allmänna diskursen har länge betraktat militära drönare som ett precist verktyg som erbjuder säkerhet både för dess operatör men även den civila befolkningen. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har tillsammans med USA:s operationer för kontraterrorism påvisat att detta inte är fallet när det gäller civil säkerhet. Sättet drönare används parallellt med det moderna krigets komplexitet har gjort att fler civila mister livet än när andra typer av attacker genomförs. Tvetydigheten i internationell humanitär rätt och dess oförmåga att lagföra förbrytare gör problemet ännu svårare att handskas med och förändra. Dessvärre står vi inför en tid av växande osäkerhet för civila, med en drönarkrigföring av autokratiska regimer och våldsamma icke-statliga grupper, samt utvecklandet av autonoma system.
Det är av yttersta vikt att det internationella samfundet förstår de verkliga konsekvenserna av krigföring med bestyckade drönare och handlar snabbt för att effektivare lagföra orättfärdig användning av drönare och våld mot civila. Sverige står här inför en unik möjlighet att minska de civila förlusterna. Under våren 2025 utvecklade FMV, flygvapnet och Saab tillsammans det mobila anti-drönarsystemet ’Loke’, som är speciellt utformat för att effektivt upptäcka och neutralisera drönare. Detta är ett avsevärt framsteg, då konventionella försvarssystem inte är anpassade för små och långsamma drönare, utan snarare för större och icke-autonoma mål, exempelvis missiler. Även om de sexton JAS 39 Gripen C/D som skänkts av Sverige till Ukraina kommer att vara ett betydande bidrag till Ukrainas försvar är de inte anpassade för värn mot drönare och dessutom alltför kostsamma att använda för detta syfte. Efter Lokes framgångsrika elddop under Nato-insatsen i Polen hösten 2025 är det bevisat att systemet fungerar. Därför bör Sverige snarast skicka Loke till Ukraina för att stoppa krigsbrotten som drönarna möjliggör.
Bestyckade drönare är här för att stanna. Det är nu upp till oss att agera för att motverka skördandet av oskyldiga civila liv.
Thilda Ohlin Stober var praktikant vid Frivärld under vårterminen 2026.
