Hot och risker präglar världsbilden, men lärdomen från 1989 är att det som tycks självklart inte är givet.
(Denna text är en återpublicering från SvD Säkerhetsrådet)
Fram till och med den 12 januari kan man se utställningen 1989 på Nationalmuseum, som tar med besökaren på en rundvandring i kultur och politik detta Annus mirabilis. Frihetens timme slog när de kommunistiska diktaturerna i Europa föll. Processen fram kunde verka för bra för att vara sann, men den förväntade militära reaktionen från Sovjetunionens sida uteblev.
Michail Gorbatjov blev en återtågets hjälte – och sedan upphörde Sovjetunionen att existera några år senare.
Det är en styrka i utställningen att den också påminner om att utvecklingen inte var densamma överallt. Blodbadet inträffade på Himmelska fridens torg i Beijing och följdes av en våg av repression mot dem som ville att Kina inte skulle vara en partidiktatur. Det är också en styrka att den påminner om att det var så mycket annat som skedde – bortom storpolitiken och historiskt avgörande händelser. Vardag, teknologiska genombrott, musik summerar till en kalejdoskopisk bild av tiden.
Det utställningen tyvärr inte fångar är hur livet i ofrihet hade gestaltat sig. Förtrycket, fängslandena och förljugenheten. Att, som Vaclav Havel har beskrivit det, tvingas leva i lögn. Gulag.
1989 hägrade demokrati, rättstat och marknadsekonomi, gav löfte om en bättre framtid. Optimism och framtidstro kom sedan att prägla 1990-talet och långt in på 2000-talet dominerande de ”goda vibrationerna”. I Europa manifesterad i EU:s östutvidgning (Sverige blev också medlem) och Nato:s östutvidgning (Sverige blev dock bara partner).
När 2020-talet nu väntar är den bilden svärtad till oigenkännlighet. Och det är inte svårt att vara pessimist – inte heller att teckna en dystopisk utveckling av ett tänkbart Annus horribilis. Den liberala världsordning som tycktes cementerad för evigt visade sig sakna armeringsjärn – och nu rämnar den.
Varför det gick fel, är nu en viktig framåtblickande fråga. Det vill säga för att bättre kunna förstå nuet i dess olika dimensioner och hitta svar på vad som bör göras för att bryta utvecklingstrenden och lära för framtiden. I The Light That Failed – A Reckoning(Penguin/Random House 2019) resonerar Ivan Krastev och Stephan Holmes varför vår tid har kommit att förknippas med starka män som Viktor Orbán, Jaroslaw Kaczynski, Vladimir Putin, Xi Jinping och Donald Trump.
Deras centrala tes är att ”väst” kom att uppfattas olika på olika håll. Kort sagt, det som verkade som en ordning vara inte en riktig ordning utan snarare en synvilla.
I Östeuropa imiterade man för att bli en del av väst, men kopian visade sig också ha nackdelar. I det forna Sovjet simulerade man inledningsvis väst, men var aldrig riktigt intresserad. Och nu råder öppet avståndstagande i Putinland. I Kina lät man sig inspirera av vissa inslag från väst, men i syfte att behålla partidiktaturen.
Och i det USA som framstod som segerlandet efter kalla krigets slut valdes Donald Trump till president 2016 på ett program som stod i strid med den liberala världsordningen (och han kan trots skandaltäthet och pågående riksrättsförfarande mycket väl bli omvald). För många och långa krig, finanskris och globaliseringens negativa effekter har spelat roll för America First.
Visst har utvecklingen också bjudit på många glada nyheter om en värld som har blivit bättre. Det är dock alltför lätt att rada upp risker och hot – enskilda eller sammanlänkande. Storkrig som nyss tycktes tillhöra det förflutna, är något som inte längre kan uteslutas. Defaitism är dock en återvändsgränd. Oss givet är att i görligaste mån agera för att hotbilder inte ska bli mer än just bilder. Det finns konflikter och konfliktområden som Sverige påverkas av men knappast kan påverka. I vårt närområde kan vi däremot göra mer skillnad. Det förutsätter dock en politisk vilja att genom väsentligt stärkt militär förmåga kunna verka stabiliserande och ytterst krigsavhållande.
Inget är givet. Det är budskapet från 1989. Så låt oss inte bara fördystras när 2010-talets sista nyårskväll övergår i ett nytt år och ett nytt decennium.
CLAES ARVIDSSON är författare, mångårig ledarskribent i SvD och Säkerhetsrådets redaktör.
