När avtalet mellan den Europeiska unionen och Storbritannien stod klart på julaftonen kom en över fyra år lång resa till sitt slut. Storbritanniens utträde och framtida avtal med EU ställer frågor om vår egna säkerhetspolitiska framtid. Sveriges linje är allt annat än tydlig och klar skriver Pasi Huikuri i Moderata Ungdomsförbundet.
Det stod klart att Storbritannien ställer sig utanför stora delar det av det polisiära samarbetet och utrikes- och försvarspolitiken släpptes för flera månader sen i förhandlingarna. En nära allierad till Sverige när det kommer till synen på unionens utveckling lämnar nu och tar sin försvarspolitiska förmåga med sig.
Storbritanniens utträde har återigen väckt frågan kring behovet av en tydlig och framtidsinriktad säkerhetspolitisk linje, något Sverige saknar idag. Flera stora säkerhetspolitiska frågor kommer att prägla detta decennium: Kinas maktambitioner i Arktis genom den så kallade Polar Silk Road, Rysslands fortsatta ockupation av två europeiska länder och en fortsatt eroderande världsordning är några av de faktorer som kommer påverka det säkerhetspolitiska läget kring Sveriges gränser.
Samtidigt ska vi vara inställda på att det säkerhetspolitiska samarbetet framåt lär se annorlunda ut. Världen förändras; multilateralismen är inte lika stark som tidigare, USA kommer oavsett tillträdande president Bidens bästa välvilja att blicka allt mer mot Asien och Storbritanniens utträde innebär att det bara finns en kärnvapenmakt och reell militärmakt kvar i EU; Frankrike. Ett fördjupat europeiskt försvarssamarbete är att önska på vissa utvalda områden. Forskning och viss gemensam försvarsmateriel är två områden där effektivisering kan ge lägre kostnader och större intermobilitet mellan medlemsländerna.
En majoritet i riksdagen står bakom en natooptionen, ett säkerhetspolitiskt steg åt rätt håll. Optionen innebär att Sverige förbehåller sig rätten att snabbt söka ett medlemskap i Nato om den säkerhetspolitiska situationen försämras.
Sverige står inför tre alternativ när det kommer till att fastställa en trovärdig säkerhetspolitisk linje: att fördjupa försvarssamarbetet inom EU; att söka ett medlemskap i Nato eller att lägga de resurser som krävs för att Sverige ensamt ska kunna avskräcka samt stå emot ett angrepp på svenskt territorium.
Ett fördjupat europeiskt försvarssamarbete av den nivån skulle sannolikt leda till fördjupad integrationen på flera områden, däribland det finanspolitiska. En upprustning av det svenska försvaret i nivån som krävs för att avskräcka samt motstå ett angrepp finns det varken tid eller resurser för. Båda alternativen skapar en inrikespolitisk debatt som inget parti vill ha eller ren ut sagt skulle klara av.
Det som återstår är då ett medlemskap i försvarsalliansen Nato. Alliansen har sedan nittiotalet vandrat en okänd väg. Hotet från Sovjetunionen var borta och amerikanerna frågade sig vad trupperna egentligen gjorde i Europa. Trupper drogs tillbaka och förflyttades samtidigt som Ryssland idag ockuperar delar av två europeiska länder. De som frågar sig varför alliansen fortfarande existerar kan sätta sig på flyget till Baltikum eller Polen och ställa samma fråga där. Ett uppvaknade väntar dem.
Utrikesminister Ann Linde
Regeringen styr riket och ansvarar för att upprätthålla en trovärdig säkerhetspolitik. När det säkerhetspolitiska läget försämras och vår närregion blir en allt mer sannolik skådeplats för konflikt räcker inte satsningar på försvarsmakten nu, satsningar som tar flera år, om inte decennier, att realiseras. Då behövs en säkerhetspolitik som till största möjliga mån upprätthåller Sveriges säkerhet och suveränitet. Ett medlemskap i Nato åstadkommer det.
Regeringen må hellre strida mellan försvars- och finansdepartement om hur mycket pengar det finns till försvarsmakten och tala om sin feministiska utrikespolitik men den sortens politik ger föga skydd till ett ryskt stridsplan över svenskt territorium eller en rysk korvett utanför Visbys strand.
Pasi Huikuri
Internationell sekreterare för Moderata ungdomsförbundet
