Kriget i Ukraina har pågått i sju långa år. Och den senaste tiden har rysk mobilisering skapat oro för en rysk upptrappning. Nu behöver svenska politiker börja förbereda sig på att Ryssland väljer att eskalera konflikten, konstaterar Patrik Oksanen.
Frivärlds Patrik Oksanen uppmanar statsminister Stefan Löfven att bjuda in samtliga partiledare för överläggningar med anledning av det försämrade säkerhetsläget: ”Det som sker i Ukraina påverkar vår säkerhet”. Foto: Dmitrij Myravskij, Ukrainas försvarsministerium.
Rysslands allt större militära mobilisering vid Ukrainas gränser samt i det ockuperade Krim och Donbas skapar oro. Ett militärt angrepp i större skala, som då skulle trappa upp konfliktnivån i det sju år långa kriget (som inte är officiellt deklarerat), får enorma konsekvenser för europeisk säkerhet.
Vad Rysslands intentioner med upptrappning är går inte med säkerhet att säga. Kanske har inte Kreml bestämt sig heller, utan att man väljer att se vad som händer. En del handlar om att testa reaktionerna från den nye sheriffen i D.C. Hur agerar president Biden och hans administration? Men Ryssland studerar också hur EU och enskilda medlemsländer inom EU reagerar, för att om möjligt kunna slå in en kil i den västliga familjen.
James Sherr skriver i en text hos den estniska välrenommerade tankesmedjan ICDS att det minst sannolika scenariot är att Ryssland skulle annektera Donbas. Det skulle i praktiken innebära att Ryssland ger upp övriga Ukraina som sin inflytelsesfär. Ett fullskaligt angrepp kallar Sherr för mer troligt än annekteringsscenariot, men ändå osannolikt. Ryssland skulle möta en mycket starkare motståndare än 2014, den ukrainska armén skulle också gynnas av terrängen och åtminstone en tid framöver av vädret.
Mer troligt är då att Ryssland väljer en lokal eskalering, och använder det som en ursäkt att skicka in ”fredsbevarande” trupper. Det skulle då ge Ryssland fördelar på kort sikt, men också på längre sikt om Ryssland vill trappa upp konflikten senare. Pressen på Ukraina skulle öka därigenom. Här använder den ryska propagandan just nu påståenden, som förnekas av Ukraina, att ukrainsk beskjutning dödat barn för att bygga upp bilden av ”ukrainsk eskalering. Ryssland behöver alltså en ”ukrainsk attack” i det här scenariot, antingen en framprovocerad riktig attack eller en låtsasattack. Minns här exempelvis hur Sovjetunionen inledde Vinterkriget mot Finland 1939, genom skotten i Mainila. Det var sovjetiskt artilleri som besköt en sovjetisk ställning men Kreml påstod att det var Finland som besköt byn Mainila.
Även om Kreml inte bestämt sig vad syftet är med den militära uppbyggnaden är så är det ett farligt spel. Det är små marginaler när trupper ansamlas, en felaktig manöver i luften eller till sjöss, eller en av misstag avlossad kula eller granat på marken kan skapa en eskalering som leder till fullt krig.
Foto: Dmitrij Myravskij, Ukrainas försvarsministerium.
Sverige är i mångt och mycket en åskådare till vad som nu utspelar sig, men det finns saker Sverige kan bidra med till Ukrainas säkerhet, och därigenom även vår egen säkerhet. Det handlar om att bidra med sådant som får Ryssland hålla sig från att trappa upp:
- Som ordförandeland i OSSE (Organisationen för Samarbete och Säkerhet i Europa) kan Sverige använda dessa kanaler för att markera i frågan.
- Som EU-medlem kan Sverige driva på för att EU ska signalera till Ryssland, detta kan ske genom att man meddelar att man är beredd att exportera vapen till Ukraina i stor skala, exempelvis luftvärn och pansarbrytande robotar, vid en rysk militär upptrappning. EU behöver också pressa Tyskland till att stoppa gasledningen Nord Stream 2.
- Sverige kan också skicka signaler till Ryssland, tillsammans med Finland, att länderna kommer att söka medlemskap i Nato ifall Ryssland trappar upp mot Ukraina.
- Sverige bör inom den närmaste framtiden resa med utrikesminister och/eller statsminister till Ukraina för att markera stöd på plats.
Vad ska Sverige dra för slutsatser om Ryssland trappar upp ändå? Om det osannolika blir verklighet, det som kan ses som ”så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt”, för att citera Tage Danielssons Harrisburgmonolog om sannolikhetslära.
Det första som bör hända är att statsminister Löfven bjuder in samtliga partiledare för överläggningar med anledning av det försämrade säkerhetsläget. Samtalen bör leda till följande:
- Att Sverige stödjer Ukraina både med vapenleveranser och humanitärt stöd.
- Att Sverige uttalar en ny säkerhetspolitisk doktrin där Nato-medlemskap inte utesluts och att förberedelser görs för en ansökan i Nato som fullföljs om inte det ryska angreppet avbryts. Det senare koordineras med Helsingfors.
- Sverige är beredd att skicka fredsbevarande trupp till Ukraina.
- Att Sverige bestämmer sig för att nå 2 procent av BNP i försvarsutgifter redan 2026. Det är förvisso två år efter Natoländernas målsättning, men två år snabbare än Allianspartierna lovade i valet 2018. Idag ligger det politiska åtagandet 1,5 procent av BNP till 2025 genom regeringens uppgörelse med C och L. De ökade medlen används för snabbinköp av materiel som kan vara krigsavhållande på kort sikt, exempelvis skulle en större mängd kryssningsrobotar vara avskräckande i både fråga om svenskt territorium och bidra till skydd av grannländerna. Därutöver kan medel användas för att höja löner och underlätta rekrytering samt beställa nya fartyg till marinen. Den svenska flottan är alldeles för liten och anskaffningstiden på nya fartyg är alldeles för lång.
Alla partiledare som är seriösa med att vilja ta ansvar för Sverige behöver tillsammans med sina utrikes- och försvarspolitiska talespersoner sätta sig ned och diskutera vad som är Sveriges plan B om det osannolika inträffar och Ryssland höjer konfliktnivån. Att tänka sig att det sannolikt inte har hänt, lite som vi gjorde efter att kriget började 2014, är inte att rekommendera.
Ukraina ligger närmare än vad vi föreställer oss. Fågelvägen är det ungefär lika långt mellan Kiev och Stockholm som det är mellan Malmö och Umeå.
Det som sker i Ukraina påverkar vår säkerhet. Det är ett faktum och ingen sannolikhetslära.
Patrik Oksanen
Senior fellow och redaktör Säkerhetsrådet
