De senaste veckorna har vi kunnat följa den ryska militära upptrappningen kring Ukrainas gränser. För ögonblicket verkar det omedelbara hotet vara avvärjt. Men Sverige behöver en förnyad tydlighet i relationen till Ryssland. Svensk utrikespolitisk önskan om dialog får aldrig tas som intäkt för flathet, skriver riksdagsledamöterna Maria Nilsson (L) och Allan Widman (L) på Säkerhetsrådet och ger tre exempel på lärdomar att dra ifrån de baltiska staterna.
Sverige behöver en ny strategi gentemot Ryssland – vår flathet skadar inte enbart våra egna intressen utan riskerar även andras friheter, skriver Maria Nilsson (L) och Allan Widman (L). Foto: Wikimedia Commons/kremlin.ru.
Ryssland har varit i centrum av världspolitiken genom en rad händelser de senaste åren. En alltmer repressiv rysk regim har visat sig kapabla att förgifta sina egna medborgare, invadera grannländer, begå krigsbrott i Syrien och begränsa utrymmet för mänskliga fri- och rättigheter bland sina egna medborgare. Sverige behöver förtydliga sina positioner gentemot Ryssland. Winston Churchill kallade på 1930-talet Ryssland för en rebus insvept i ett mysterium inne i en gåta.
För den ryska regimen är världen uppdelad i intressesfärer. Det kan liknas vid ett schackbräde. Det är ingen slump att Sovjet var mästare i schack. En framflyttad position kräver ett motdrag. Motdragen och spelet är planerat.
När EU, genom den illa förberedda Josep Borell, tror sig kunna etablera en dialog med Sergej Lavrov går han rakt i den ryska fällan. När den ryska nationen på 1990-talet växte sig starkare växte sig samtidigt EU starkare – och försvagade nationalstatstanken i Västeuropa. För den ryska regimen, vars utrikespolitiska intressen utgår från geopolitik med nationalstaten som grund och realism, är EU som konstruktion främmande och svag. De baltiska staterna, inte minst Litauen, är föredömen i sitt agerande gentemot Ryssland och Belarus. Sin närhet och storlek till trots är de först ut på barrikaderna för att fördöma Ryssland för hur de frihetsberövade Aleksej Navalnyj och för polisbrutaliteten som uppvisades mot demonstranterna. Baltiska utrikesministrar har personligt engagerat sig i att ge en fristad för den legitima belarusiska presidenten Svetlana Thikhanovskaja och andra belarusiska frihetskämpar.
Det finns ett antal skäl till att de baltiska staterna har en sådan tydlighet. Grundläggande är deras NATO-medlemskap, institutionaliserad kunskap om ryskt agerande och mod. Därtill vet förmodligen de baltiska staterna att den ryska regimen föraktar svaghet och respekterar styrka. De baltiska staternas agerande är ett tecken på styrka inte på svaghet.
Sverige behöver en ny strategi gentemot Ryssland. Vår flathet skadar inte enbart våra egna intressen utan riskerar även andras friheter. Enligt en rapport från FOI ser de baltiska länderna Sveriges tvetydighet som ett säkerhetspolitiskt hot. Det finns välkända förespråkare, inte minst tidigare statsråd inom socialdemokratin, som med en dåres naivitet anser att den svenska linjen gentemot Ryssland behöver präglas av neutralitet och dialog med regimen. Det är en säkerhetsdoktrin som fastnat i 1980-talets geopolitik utan förmåga att se den förändrade omvärlden och inte minst det förändrande och repressiva Ryssland. I valet mellan demokrati och diktatur ska det aldrig råda något tvivel om Sveriges position.
Sveriges relation till Ryssland behöver istället kännetecknas av en lärdom ifrån våra baltiska grannländer. Låt oss ge tre exempel:
1. Nord Stream II
Det är oacceptabelt att den svenska regeringen fortfarande, med riksdagen emot sig, framhärdar att det inte är möjligt att trycka på för att stoppa färdigställandet av gasledningen som ger Ryssland permanent inflytande över europeisk energiförsörjning. Här har de baltiska länderna så väl som Ukraina ständigt kritiserat EU för att inte tydligare ta avstånd från ryskt politiskt inflytande.
2. Smarta sanktioner
Sverige ska tillsammans med baltiska staterna och Polen vara ledande inom EU i strävan efter att öka smarta sanktionerna mot Ryssland när det är motiverat. Ryssland behöver ständigt påminnas om att omvärlden inte glömt varken den ryska ockupation av Krim, annekteringen av Georgien, kriget i östra Ukraina eller i fråga om Navalnyjs rättsvidriga fängelsestraff.
3. Stå på det belarusiska och ukrainska folkets sida
Ryssland ser Belarus som en del av deras omedelbara intressesfär. Lukasjenko klamrar sig fast vid makten med hjälp av regimen i Kreml. Därför krävs att omvärlden och EU aldrig släpper blicken från de händelserna som nu utspelar sig i landet och upprätthåller trycket på att ingenting annat än en fullständig avgång av den illegitima presidenten Lukasjenko och en fredlig transferering av makten är acceptabelt.
EU behöver även vara tydligt i sin solidaritet med det ukrainska folket. Det innebär att ständigt påminna om behovet av att uppfylla Minsk-avtalet vad gäller Donbass samtidigt som EU behöver förstärka sitt arbete kring det annekterade Krim, till exempel genom ett särskilt sändebud.
Slutligen är det ingen slump att Carl Bildt var en av huvudpersonerna när den ryska statliga kanalen Ryssland 1 skulle misskreditera Navalnyj att vara en utländsk agent. Bildts kraftiga fördömande i egenskap av svensk utrikesministern vid den ryska invasionen av Georgien har satt skarpa avtryck. Vi önskar samma otvivelaktiga tydlighet från nuvarande utrikesminister.
Maria Nilsson (L)
Riksdagsledamot och ledamot i EU-nämnden
Allan Widman (L)
Riksdagsledamot och försvarspolitisk talesperson
