Yrsa Grüne-Luoma, om att president Sauli Niinistö har prövat gränserna för presidentinstitutionen genom att föreslå en operativ ”knytnäve” för att hantera Coronakrisen. Svaret från Sanna Marins regering är ett artigt men bestämt nej.
President Sauli Niinistö. Foto: Matti Porre/Republikens presidents kansli.
På bara ett par veckor har Finland förändrats på ett sätt som få hade kunnat föreställa sig. De så kallade beredskapslagarna togs i bruk i mars efter att presidenten och regeringen tillsammans har konstaterat att undantagstillstånd råder i landet. Skolor och universitet har övergått till distansundervisning åtminstone fram till mitten av maj, restauranger, krogar och caféer ska hålla stängt ända till den 31 maj. Landskapet Nyland är avskärmat från resten av landet åtminstone fram till den 19 april.
Den grundlagsenliga rätten till fri rörlighet har lagts på hyllan. Folk som är över 70 – de stora årskullarna – ska hålla sig borta från yngre generationer för att inte hälsovården ska klappa ihop. Detsamma gäller också andra riskgrupper. Skärpta åtgärder är att vänta, sade statsminister Sanna Marin i måndags. Det är trafiken över den norra gränsen mellan Finland och Sverige som man nu vill begränsa. Marin nämnde också begränsningar i passagerarfärjetrafiken.
Hittills har regeringens åtgärder fått stöd av både oppositionen och folket.
Regeringen förlitar sig i hög grad på hälsovårdsmyndigheternas prognoser och experters bedömning av hur sjukvårdssystemet ska kunna rädda så många liv som möjligt. Regeringen kommer också att stödja företag att ta sig igenom krisen. Men redan nu befarar man en konkursvåg och uppsägningar och cirka 300 000 uppsägnings- och permitteringsdrabbade har på kort tid lämnat in sina ansökningar om utkomststöd.
I Finland är det presidenten som i samråd med regeringen leder utrikespolitiken. EU-politiken är statsministerns bord och inrikespolitiken har presidenten egentligen ingenting att göra med. Det hindrar naturligtvis inte att presidenten kan ha en åsikt också i inrikespolitiska frågor. Covid-19 är en pandemi, en global kris och kan uppfattas som en utrikespolitisk angelägenhet. Så förefaller ååtminstone president Sauli Niinistö att ha tolkat saken.
Niinistö är jurist och var med i politiken redan på 1990-talet när Finland djupdök i en allvarlig ekonomisk kris. För att tackla den grundades olika organ som egentligen hade stor självbestämmanderätt i förhållande till regeringen, påminde Helsingin Sanomats tidigare politiske ledarskribent Unto Hämäläinen om i Yle:s morgonsändning i tisdags.
Detta som bakgrund till presidentens initiativ som förde ut dragkampen mellan de två institutionerna, presidenten och statsministern och regeringen, och in i strålkastarljuset.
Tidningen Iltalehti publicerade förra veckan en artikel där man avslöjade att det gnisslade i maskineriet mellan presidenten och regeringen. Presidenten ville upprätta en ny krisgrupp, uppgav tidningen. Det ledde till att både presidenten och statsminister Marin gick ut på twitter med identiska budskap: någon spricka i samarbetet finns inte.
Frågetecknen kvarstod ändå och i måndags offentliggjorde president Sauli Niinistö sitt brev till regeringen. Också statsminister Sanna Marin offentliggjorde sitt svar till presidenten.
Presidenten hade faktiskt förra veckan på torsdagen skickat sitt förslag skriftligen till statsministern och regeringen. På fredagen hölls presidentföredragningen i normal ordning mellan presidenten och regeringen. Statsministern hade skriftligen artigt svarat att hon tar upp förslaget med de övriga ministrarna. Regeringen tackade artigt nej till presidentens förslag.
Enligt Iltalehti var det muntliga meningsbytet mellan presidenten och statsministern ändå betydligt stormigare än de artiga formuleringarna i brevet.
Juridiska experter är eniga om att presidenten inte brutit mot lagen genom att komma med sitt utspel. Enligt dem har han inte heller gått utanför presidentinstitutionens befogenheter, eftersom han i samråd med regeringen och i egenskap av överbefälhavare har bestämt att undantagstillstånd råder i landet.
Presidenten föreslog att en speciell grupp bildas för att ”kartlägga problem, skaffa information, och samla kunnande”. Den nya gruppen kallar han en operativ ”knytnäve”.
Enligt presidenten skulle gruppen inte frånta regeringen någonting utan vara en resurs utan beslutanderätt. ”Men att kartlägga problem är i själva verket i sig en form av maktutövning”, påpekar politikforskaren Johanna Vuorelma i Helsingin Sanomat.
Det finns formuleringar i presidentens brev som väcker frågor. Han skriver ”Jag upprepar den tanke som redan flera gånger förts fram om att använda en operativ ’knytnäve’ (kursiveringarna mina)”. Det var alltså inte första gången presidenten förde fram sin tanke.
En dragkamp mellan en presidentinstitution och en regering är i sig inte någonting ovanligt. Sauli Niinistö har inte dragit sig för att i stöd av sin stora popularitet bland folket passa på att skapa en egen linje i vissa frågor. Han var antagligen den första EU-ledaren som träffade president Vladimir Putin efter Rysslands annekterande av Krim och EU:s och USA:s sanktioner med anledning av detta. Niinistö har motiverat detta med att Ryssland är Finlands granne och de bilaterala relationerna är därför viktiga, givetvis inom ramen för vad som är möjligt på grund av sanktionerna.
Sauli Niinistö är populär – men det är statsminister Sanna Marin också.
I sitt artiga svar till presidenten – hon tackar honom för hans personliga insats och omsorg om folkets väl – säger statsministern att det är av yttersta vikt att ansvarsområdena är klara, i synnerhet när det gäller att informera folket. För henne – hon har studerat förvaltning – och regeringen är det parlamentarismen som är ledstjärnan. Regeringen ska åtnjuta riksdagens förtroende. Detta gäller inte presidenten som är ett personval. En operativ ”knytnäve” skulle inte heller vara bunden av riksdagens förtroende.
Jämförelsen kanske haltar men osökt påminns man om en viss tidigare statsminister, Mauno Koivisto, som i stöd av författningen visade stor integritet gentemot president Urho Kekkonen.
Tiden var ändå en annan, politiken likaså och krisens art totalt annorlunda.
Mitt uppe i en kris är tidpunkten inte den rätta för två institutioner att ta mått på varandra.
Och när krisen väl har ridits ut, står nog båda inför betydligt större och viktigare utmaningar om det finländska samhället ska komma på fötter igen.
YRSA GRÜNE-LUOMA är frilansjournalist och tidigare utrikes- och säkerhetspolitisk kommentator i Hufvudstadsbladet i Helsingfors.
