Philip Anstrén, om att Taipei behöver omvärldens stöd och att ilska från Beijing då bör uppfattas som lågt pris att betala.
Allt fler latinamerikanska länder bryter kontakten med Taiwan. Västra halvklotet var länge den de facto självständiga öns mest stabila reservoar av formella diplomatiska relationer. Sedan lyckades Kina 2007 köpa Costa Ricas erkännande. Panama avföll 2017, El Salvador och Dominikanska republiken året därpå. Mycket tyder på att Taipeis sista partners i regionen snart kommer närma sig Kina.
Taiwans diplomatiska isolation ökar risken för kinesiska attacker mot öns demokratiska självstyre. USA har också misslyckats med att effektivt värna öns plats i det internationella samfundet. Sverige borde därför mer aktivt stödja Taipei.
Taiwan har länge sett kontakter med andra länder som en garanti för öns de facto självständighet från Kina. Den kalkylen vilar på internationell lag, som fastställer att entiteter måste ha förmågan att ingå diplomatiska relationer med andra länder för att kunna betraktas som en suverän stat. Taipei uppfyller än så länge det kriteriet och räknar med att detta ska ge ön juridiskt skydd mot kinesisk aggression.
Kanske är det naivt: Taiwans öde vilar i slutändan på de halvt outtalade försvarsgarantier ön har fått från USA. Men de ansträngningar som Beijing gör för att isolera Taipei tyder ändå på att öns diplomatiska relationer har geopolitisk vikt. Kina har – med stor framgång – spenderat dussintals miljarder kronor på att undergräva dem: Taiwan har nu bara formell diplomatisk kontakt med femton länder.
Latinamerika har varit en av de viktigaste måltavlorna för den kampanjen. Kina vann Costa Ricas erkännande för $130 miljoner i bistånd och $300 miljoner i obligationer. Summorna sköt i höjden efter självständighetsivraren Tsai Ing-wen 2016 blev Taiwans president. Panama, Dominikanska republiken och El Salvador erbjöds flera hundra miljoner dollar i bistånd och investeringar i miljardklassen. De blev bland de första länderna att få delta i nya Sidenvägenprojekt i Latinamerika.
Regionen är det sista stora hindret för Beijing. Sextio procent av de länder som fortfarande erkänner Taiwan ligger i Latinamerika eller Karibien. Den gruppen innehåller också landets viktigaste diplomatiska partners: Guatemala, Honduras, Nicaragua, Haiti och Paraguay.
Taipei klamrar sig fast i regionen med hjälp av generöst bistånd, men kan inte konkurrera med fastlandets resurser. Och USA – Taiwans viktigaste uppbackare – har visat sig oförmögen att stoppa Kinas framfart i Latinamerika. Retoriskt har Trumpadministrationen varnat för Kinas “rovlystna” och “imperialistiska” ekonomiska politik. När detta ignorerades kallade det amerikanska utrikesdepartementet hösten 2018 hem USA:s ambassadörer i Panama, El Salvador och Dominikanska republiken för konsultationer. Man har övervägt vissa sanktioner. Det har också ryktats om strafftullar.
Sådan mobbning lär dock inte fungera i längden. Taiwans diplomatiska partners är bland de fattigaste länderna i Latinamerika. Trots det har USA drastiskt skurit ner biståndet till dem. Trumpadministrationen har också blockerat lån från multilaterala utvecklingsbanker till regimen i Nicaragua. Allt detta riskerar att driva dessa länder in i Beijings famn – som lär vältra pengar över dem. Och detta särskilt efter det att demokratiprotesterna i Hong Kong bidrog till president Tsai Ing-wens omval tidigare i år.
Honduras hotade redan 2018 att gå till Beijing om USA inte ställde upp med mer biståndspengar. Haitis lojalitet hänger på en skör tråd: man har redan utnyttjat läget för att pressa $150 miljoner ur Taipei. Guatemalas nya regering vill fördjupa landets handel med Kina. Och det är svårt att tro att Daniel Ortega, vars auktoritära styre har försatt Nicaragua i ekonomisk och politisk kris, inte inom kort kommer krypande till Beijing.
Trumpadministrationens inkonsekventa respons riskerar att bli dubbelt skadlig. Lyckas Trump inte bromsa Kinas framfart sänder det en kristallklar signal att USA – inte ens på sin egen ”bakgård” – inte kan och/eller vill värna Taipeis plats i det internationella samfundet. Hela västvärlden har dock intresse av att faktiskt göra det. Taiwans BNP/capita är tre gånger högre än Kinas, och dess demokrati fick 2020 ett betyg på 93/100 av människorättsorganisationen Freedom House. Ön är ett levande argument mot Kommunistpartiets linje att liberal demokrati är ett västerländskt fenomen. Kinesiska provokationer skulle också kunna leda till enormt farliga militära konfrontationer med USA.
Sverige kan inte göra mycket för att påverka situationen. Sida bedriver visserligen utvecklingssamarbete med Guatemala, men i det geoekonomiska samman-hanget är summorna obetydliga. Sverige erkänner redan Kina, så svenska diplomater kan inte – utan att framstå som hycklare – avråda andra länder från att göra det.
Sverige kan ändå ta små men betydelsefulla steg för att stötta Taipei. Utrikesdepartementet kan minska risken att öns partners tvingas till Beijing genom att trycka på EU att bidra generöst till deras utveckling. Svenska diplomater borde också i bi- och multilaterala sammanhang lyfta de negativa konsekvenser som kinesiska investeringar har lett till i andra länder, bland annat miljöskador och skuldfällor.
Svenska diplomater borde redan nu uppmana Taipeis diplomatiska partners att insistera på en fredlig förhandlingslösning på Taiwanfrågan. Sverige kan också uppmuntra dem att – som vi och många andra länder gör – fortsätta att ha informella diplomatiska relationer med Taipei. Sådana bidrar till att bevara Taiwans förankring i det internationella systemet.
Beijing lär inte se med blida ögon på en mer aktiv svensk diplomati för att stödja Taiwan. För att minimera riskerna och maximera effekterna bör de genomföras tillsammans med andra likasinnade länder. Kommunistpartiets irritation är annars ett lågt pris att betala för att stödja en av världens mest lovande – och geopolitiskt viktiga – demokratier.
PHILIP ANSTRÉN är tidigare Fulbrightstipendiat vid Georgetown University och deltar i Frivärlds Utrikesakademi.
