Taiwan kan fortsätta att räkna med ett starkt stöd med Biden som president skriver Philip Anstrén i en analys från Taipei. Dessutom kan den nya amerikanska administrationen göra det lättare för Europa att samarbeta med USA när det gäller det lilla ö-riket i Kinas skugga.
Bild av Gordon Johnson från Pixabay.
När Joe Biden, demokraternas kandidat, vann det amerikanska presidentvalet i november 2020 svepte en våg av lättnad över den fria världen. Men i en demokrati svalde man istället nervöst: Taiwan.
Trumpåren var nämligen goda för Taiwan. De började med att Donald Trump, kort efter han valdes till president, bröt med praxis och tog emot ett gratulationssamtal från sin taiwanesiska motpart, Tsai Ing-wen. De slutade med att Mike Pompeo, USA:s dåvarande utrikesminister, hävde restriktioner på kontakter mellan taiwanesiska och amerikanska företrädare. Och mitt emellan fick Taiwan gott om stöd från Trumpadministrationen.
Så det kanske är förståeligt att det taiwanesiska samhället fruktade att det nu var slut på det goda. Men de hade fel. Biden lär bli ett stadigare stöd för Taiwan än Trump. Med honom vid det amerikanska rodret borde det också bli enklare för Europa att samarbeta med USA när det gäller Taiwan. Det är bra.
Biden har lång erfarenhet av Taiwan. Som senator var han 1979 med och röstade igenom Taiwan Relations Act, den lagstiftning som styr Washingtons förbindelser med Taipei. Det är något han ofta pratar om. Enligt vissa ser han denna röst som en av sina viktigaste. Bidens team har vid flera tillfällen uttalat sig om hans Taiwanpolitik. Då betonade de just att han står bakom TRA.
Vad betyder detta i praktiken? TRA fastställer att USA ska ha nära förbindelser med Taiwan. Lagen ålägger också Washington att sälja försvarsmateriel av defensiv typ till Taipei. Meningen är att öriket ska kunna försvara sig mot kinesiska annekteringsförsök. För att bidra till att avskräcka sådana reserverar sig också USA, enligt TRA, rätten att försvara Taiwan.
Bidens team har utlovat en “principfast” Taiwanpolitik. Det är sannolikt att hans regering kommer lägga stor vikt på att fullfölja TRA. Biden har gjort det under sin karriär. Han har stöttat överföring av försvarssystem till Taiwan, bland annat Osprey-minröjningsfartyg och Kidd-robotjagare. Och när Kina 2005 drev igenom en lag som gjorde det lagligt att använda våld för att införliva Taiwan svarade Biden med att sponsra en resolution. Denna uppmuntrade George W. Bushadministrationen att, i enlighet med TRA, uttrycka sin oro för denna utveckling samt att mana till dialog i Taiwansundet.
Bidens stöd har dock inte varit villkorslöst. När taiwanesiska ledare har provocerat fram instabilitet har Biden sagt ifrån. Han gjorde det när Lee Teng-hui, Taiwans dåvarande president, 1999 kallade förbindelserna mellan Kina och Taiwan “speciella mellanstatliga relationer”. Han gjorde det igen när Lees efterträdare, Chen Shui-bian, 2001 flörtade med steg som skulle ha lett Taiwan närmare självständighet. Biden sa då uttryckligen att USA “inte kommer gå i krig för en unilateral taiwanesisk självständighetsförklaring”.
Det är sådana reservationer som bidragit till att skapa nervositet i Taiwan. Men faktum är att de skulle kunna komma öriket till godo. Bidens hållning grundar sig inte i någon motvilja mot Taiwan, utan snarare i beräkningen att det bästa möjliga sättet att skydda Taiwans självstyre är att bevara status quo i Taiwansundet. Det är en realistisk hållning i och med Kinas växande militära övertag över Taiwan, och eftersom Kina sannolikt skulle ta till våld i händelse av en taiwanesisk självständighetsförklaring.
Bidens linje stämmer faktiskt också överens med den politik som Tsai Ing-wen, Taiwans president, driver. Hon tillhör det självständighetslutande Demokratiska framstegspartiet, men har undvikit steg mot självständighet i ljuset av en kalkyl att status quo är det bästa sättet för Taiwan att både behålla västliga länder på sin sida och undvika att överdrivet provocera Kina.
Taiwans president Tsai Ing-wen. Foto: Presidentadministationen, ”Office of the President of the Republic of China”, hämtad från Wikimedia Commons.
Biden lär också vara mer benägen att stå bakom Taiwan än Trump. Trump hade själv inga höga tankar om Taiwan. Enligt John Bolton, en av hans nationella säkerhetsrådgivare, brukade han likna öriket till spetsen på sin märkpenna. Denna jämförde han sedan med skrivbordet i det Ovala kontoret, som i sammanhanget representerade Kina. Poängen var att Taipei är obetydligt i förhållande till Peking, och policyimplikationen att det lilla öriket skulle behandlas som en spelpjäs i USA:s förbindelser med Kina.
Taiwan lär inte bli behandlat så av Biden. Han har lovat att han ska blåsa nytt liv i amerikanska allianser och skydda amerikanska allierade i västra Stilla havet. Det syftar mest på Japan och Sydkorea, men också på Taiwan. Det signalerar att USA kommer att stå upp för Taiwan. Bidens team har också betonat detta i de ovan nämnda uttalandena. De har sagt att Biden står bakom en lösning på Taiwanfrågan som respekterar det taiwanesiska folkets önskningar. Det är en starkare formulering än tidigare amerikansk policy, som pratat om båda sidors önskningar. Bara några dagar efter Biden tillträdde som president utfärdade också det amerikanska utrikesdepartementet ett uttalande som uttryckte oro över kinesiska militära provokationer i Taiwansundet. Uttalandet betonade också att Washingtons stöd till Taiwan var ”rock-solid”. Det var ett lovande första tecken på Bidens stöd för Taiwan.
Bidens politik lär också bli mindre provokativ än Trumps. Detta är redan uppenbart. Till skillnad från Trump tog Biden inte emot ett gratulationssamtal från Tsai Ing-wen. Istället tog hans utrikesministerkandidat, Anthony Blinken, emot ett samtal från Bi-khim Hsiao, Taiwans representant i USA. Det var en elegant diplomatisk lösning som undvek att överdrivet provocera Kina.
Sådan försiktighet lär framöver karaktärisera andra delar av Washingtons förbindelser med Taipei. Det gäller kanske främst den amerikanska försvarsexporten till öriket. Denna har de senaste åren till stor del bestått av stora inköp av avancerade system, bland annat F-16 Fighting Falcon-stridsflygplan och Harpoon-sjömålsrobotar. Biden lär försöka tona ner denna export och istället fokusera på system som kan understödja Taiwans allt mer asymmetriska försvarsdoktrin. Detta är också en målsättning som Washington åtagit sig genom den så kallade Taiwan Reassurance Act.
Biden kommer möjligen också dra ner på antalet högnivåbesök till Taiwan, vilka brukar vara mycket provokativa för Kina. Det återstår att se om Biden kommer återinföra de restriktioner på kontakter mellan taiwanesiska och amerikanska företrädare som Pompeo nyligen hävde. Det skulle i så fall vara ett tydligt tecken på att Biden vill föra en mindre provokativ politik i det här avseendet. Rapporteringen tyder än så länge på att han inte formellt kommer att göra det. Det faktum att Bi-khim Hsiao, Taiwans representant i USA, fick närvara vid hans tillträdesceremoni talar också för livliga fortsatta kontakter.
Färre högnivåbesök bör oavsett inte nödvändigtvis tolkas som någonting negativt för Taiwan. Faktum är att Trumpadministrationen symbolpolitik har skapat problem för Taipei – även om örikets ledare har sett dessa som ett acceptabelt pris för närmare förbindelser med USA. Kina har konsekvent tagit ut sin frustration över amerikanska symbolhandlingar på Taiwan genom att skicka flygplan in i Taiwans luftrum. Det har lett till ökad instabilitet i Taiwansundet. En mindre provokativ Taiwanpolitik från Biden skulle kunna bidra till att motverka detta – samtidigt som hans stadigare åsikter vad gäller amerikanska allianser skulle betyda att USA ändå står tydligt bakom Taiwan.
Bidens tillträde skulle kunna gynna det transatlantiska samarbetet när det gäller Taiwan. Detta är i nuläget embryoniskt. Det har inte gått längre än att Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien och EU har gått samman med USA och andra demokratiska länder för att uttala stöd för Taiwans deltagande i Världshälsoförsamlingen. Enstaka europeiska länder – inklusive Sverige – har också deltagit i evenemang anordnade av USA, Taiwan och Japan inom ramen för det så kallade Global Training and Cooperation Framework.
Biden har lovat att blåsa nytt liv i transatlanticismen, vilket potentiellt skulle kunna bidra till att lyfta detta samarbete till en ny nivå. Det finns utrymme för det på den europeiska sidan. Kinas bristfälliga hantering av – och propaganda om – coronapandemin bidrog under 2020 till att vända den europeiska opinionen emot Peking. Taiwans maskdiplomati skapade samtidigt välvilja för Taiwan i Europa. Detta har skapat bättre förutsättningar för samarbete mellan Europa och USA när det gäller Kina – och följaktligen Taiwan.
Biden kommer förhoppningsvis dra nytta av detta, men det återstår att se. I vilket fall behövs det. Den transatlantiska gemenskapen har viktiga intressen i Taiwansundet, både vad gäller att värna den taiwanesiska demokratin och att förhindra en konflikt mellan Kina, Taiwan och USA. Taiwans utsatta läge ålägger den fria världen att stödja Taiwan. Biden kommer göra detta, med eller utan Europa. Europa bör se till att han inte behöver göra det ensam.
Philip Anstrén
Forskar om internationella relationer vid National Chengchi University, Taiwan.
Philip Anstrén i Chiang Kai-Sheks minneshall i Taipei, Taiwan.
