Bild av Yury Rymko. Pixabay.
Under de senaste åren har böcker om demokratisk tillbakagång blivit något av en egen genre. Timothy Snyders On Tyranny, Jan-Werner Müllers Democracy Rules, Masha Gessens Surviving Autocracy, Steven Levitsky och Daniel Ziblatts How Democracies Die och Francis Fukuyamas Liberalism and its Discontents – ja, listan på verk i vår tid som försöker analysera den våg av autokratisering som nu verkar svepa över världen kan göras lång.
Fältets okrönta drottning är alltjämt journalisten och författaren Anne Applebaum. I den omtalade essän A Warning From Europe: The Worst Is Yet to Come, senare utvecklad i boken Twilight of Democracy från 2020, tecknar hon som polsk-amerikan en slags modern historia om den liberala elitens uppgång och splittring i det fria Polen. När hon som ung liberal på 90-talet såg kommunismens fall och demokratins snabba utbredning över världen trodde hon sig tillhöra en förlovad generation, vars intåg skulle innebära den liberala demokratins slutliga seger i Europa. Idag, beskriver hon, återstår bara spillror av den liberala optimismen. Företrädare som hon firade in det nya millenniet med tillhör nu de auktoritära rörelser som leder ett antal östeuropeiska länder bort från demokratin. Efter en kort, liberal blomstringstid har en demokratisk skymningstid inträtt.
Applebaum har kanske mer än någon annan satt tonen för vår tids debatt om demokratins tillbakagång i världen. Hennes slagkraftiga skildring har blivit till en slags standardbeskrivning av autokratiseringens process: 90-talets liberalism vann stora framgångar, men rörelsen splittrades och slogs tillbaka av en illiberal våg som nu bara tycks växa i styrka. Framtiden är därför oviss. Även om hennes bok i huvudsak begränsar sig till det polska exemplet, betraktas nu utvecklingen i vitt skilda länder som Ungern, Turkiet och Indonesien som en del av samma fenomen. Det breda, ideologiska motståndet mot den liberala demokratin som hon menar sig ha identifierat samlas under begreppet illiberalism eller illiberal demokrati, ett begrepp populariserat av den amerikanska journalisten Fareed Zakaria.
Samtidigt är det någonting provocerande med Applebaums skymningslandskap. I hennes berättelse om Polen används bara färgerna svart och vitt. Hon tvekar inte att peka ut och döma avfällingar, sammanfatta mycket komplexa skeenden i enkla ideologiska fraser och ge politiker nästan Bond-skurkaktiga kvaliteter. Den tycks följa en dramaturgisk nästan perfekt bana. En kritisk läsare tvingas ställa sig frågan: Kan det vara så enkelt? Gick demokratin verkligen från att vara på global frammarsch till lika kategorisk reträtt, som författaren vill slå fast? Och är det fråga om ett ideologiskt motstånd, en slags illiberalism, som formulerats?
Med tanke på hur forskningen kring demokratisering ser ut, kan det tyckas en aning märkligt att tanken om världens demokratiska tillbakagång nått sådan bedövande konsensus. Demokratiseringsteori är ett enormt brett och spretigt fält. Skrapar man på ytan, inser man att vi vet förvånansvärt lite om hur demokratisering egentligen fungerar, och ännu mindre om hur avdemokratisering går till. Antalet historiska exempel på tillbakagång är få, och generaliserbara samband är svåra att identifiera. Detta gör det vanskligt att göra tvärsäkra uttalanden om demokratiska förändringar. Det är också ett känslomässigt utmanande fält. Som boende i stabila, liberala demokratier är det svårt för både journalister och forskare att inte vara mycket känslosamt involverade i dess försvar.
Kanske är det också med tanke på svårigheterna att använda kvalitativa metoder som statskunskapen gått ovanligt långt i att försöka kvantifiera demokrati i olika index och rankningar. Tar man del av dem så kan man snabbt konstatera att de ger Applebaum rätt. I V-dems index, världens förmodligen mest använda demokratiranking, syns ett enormt framsteg för demokratin i världen på 90-talet. Ur ett historiskt perspektiv är förändringen exceptionell, ja nästintill overkligt snabb. Högst var indexet runt 2015, medan det idag, nästan tio år senare har skett en ganska snabb tillbakagång. Viktat per capita är världen idag enligt måttet ungefär lika demokratisk som i slutet på 80-talet. En pendelrörelse blir tydlig.
Samtidigt är detta bara ett perspektiv. Ser man till exempelvis utbildningsmöjligheter, fattigdom, livslängd och minoritetsrättigheter har dessa inte följt samma mönster, utan på många platser haft en positiv utveckling under motsvarande tid. Human freedom index, som de liberala tankesmedjorna Cato och Fraser Institute tagit fram under de senaste två decennierna och som försöker fånga människors personliga frihet och livsmöjligheter världen över, visar inte samma tvära kast. Tvärtom syns där en förhållandevis stabil utveckling i världen, där vissa försvagningar i exempelvis föreningsfriheten och yttrandefriheten, skett parallellt med minskat polisvåld, bättre utbildning och större informationsfrihet. Det här är inte ett försök att relativisera de tillbakagångar vad gäller exempelvis domstolarnas oberoende som är uppenbar i delar av världen, utan snarare att ställa frågan: vad är det vi mäter egentligen?
Den demokratiska utvecklingen kan uttryckas mer nyanserat om man, lite förenklat, skiljer på två olika ingångar i diskussionen om demokrati, ibland inordnade under rubrikerna ”hårt” och ”mjukt”. Under det demokratiskt segerrusiga 1990-talet fanns en stark tro på vad man kan kalla ett hårt synsätt, med fokus på formella institutioner och beslutsmodeller. Alla forna öststater fick konstitutioner och valsystem av västerländskt snitt och genomgick marknadsekonomiska reformer. Inte minst moderniseringsteori utövade ett stort inflytande, där modernitet och marknadsekonomi sågs som ömsesidigt förstärkande och drivande för demokratisering
Tänkare som Seymour Lipset, Samuel Huntington och Francis Fukuyama lyfte fram betydelsen av formella institutioner och system för att möjliggöra demokratisk utveckling. Historien beskrevs som linjär, och det fanns en stark tilltro till att samhällen genom olika faser kunde drivas framåt i en enkelriktad och nästan mekanisk utveckling mot liberal demokrati. Växande välstånd och rätt institutioner skulle lyfta inte minst Östeuropa. Det löfte som ställdes ut, inte minst till personer som Applebaum, var tydligt.
Utmaningarna, inte minst frågan om vilka som egentligen skulle befolka dessa institutioner, tog mindre plats. En smula tillspetsat kan man säga att man viftade bort frågan om hur personer som aldrig har röstat i ett val, aldrig granskat en regering och aldrig utövat offentlig makt som begränsats av maktdelning nu faktiskt skulle bilda röstlängd, journalistkår och makthavare.
Mot denna ingenjörsmässiga tilltro kan ställas en mjukare syn på demokratisering, med betoning på tillit, civilsamhälle, kompromiss, konsensus och tolerans. Vid sidan av formella regler har personer som Robert Dahl och Bo Rothstein lyft fram politiska partier, långsiktig opinionsbildning och olika modererande samhällskrafter som betydelsefulla inslag i ett lands demokratiseringsprocess. Demokrati bör enligt forskare som dessa betraktas lika mycket som en gräsrotspraktik eller livsstil som en styrelseform, vilket gör frågan betydligt mer komplicerad.
Debatten om huruvida det är informella normer eller formella system som bör inta huvudrollen i analysen av demokratiseringsprocesser delar statsvetare än idag. Det är dock tydligt att det hårda synsättet har vunnit vissa framgångar under 2000-talet. Det märks inte minst på hur de index som oftast används som referens i diskussionen om demokratisk utveckling och som bildat bas för den framväxande konsensusen om demokratins tillbakagång är utformade, nämligen med tonvikt på formella beslutsprocesser. På ett sätt är det inte svårt att förstå varför formella system lockar till analys. Det är mycket lättare att analysera konstitutioner, val och lagstiftning än mer svårfångade mellanmänskliga värden.
Konsekvensen av detta är dock att svängningarna blir stora och svartvita. Institutionella reformer tillmäts en vikt som i vissa fall kan bli missvisande. Länder som Polen och en rad andra unga demokratier på 90-talet klättrade snabbt högt på olika rankingar när nya, liberala institutioner inrättades, utan att förutsättningarna för dem att faktiskt fungera vägdes in. Konstitutionell maktdelning, starka domstolar, omfattande rättighetskataloger och tvåkammarsystem blev norm i hela Östeuropa. Även om det rent formellt bäddade för mycket starka demokratier, har de knappast vilat på särskilt stabila fundament.
Bakom de höga poängen doldes effektivt det faktum att Polen och andra länder som befriats från kommunismen aldrig haft en stark pluralistisk tradition eller fungerande flerpartisystem. Det kommunistiska systemets strävan efter att underminera informella institutioner och likrikta samhällets sfärer gör dess efterlämningar till en särskilt ogästvänlig demokratisk mylla. Om man på detta lägger en förvaltning som först under de senaste åren inte befolkas av personer som också förvaltat kommunismen, så inser man att de interna utmaningarna var enorma. Ett land där ideologisk renlärighet under decennier genomsyrat akademin, konsten, ekonomin och byråkratin, skulle nu omfamna opposition, granskande medier och maktdelning.
Anlägger man ett mjukare perspektiv blir de senare årens utveckling istället mer nyanserad. Tittar man på sådant som utbildningsnivå, välstånd och livstillfredsställelse växer den stadigt i hela Östeuropa. I Our World In Datas sammanställningar över tillit i exempelvis Polen återfinns bottennoteringen under det röriga 90-talet, för att sedan stiga oavbrutet fram till idag. Överraskande nog gäller det också stödet för HBTQ-rättigheter i befolkningen. Även om politiken tveklöst gått åt andra hållet, tyder opinionsundersökningar på att 2024 är det första året någonsin där en majoritet av den polska befolkningen stödjer införandet av samkönade äktenskap. Det polska samhället är i själva verket mycket mer tolerant, frihetligt, optimistiskt och EU-vänligt i dag än under den tid då såväl Applebaum som institutionella index visade på en demokratisk högkonjunktur. Det är förvisso långt kvar till västeuropeiska nivåer, men det är bara i den hårdaste av meningar som man kan påstå att Polen – liksom många andra snabbt demokratiserade länder i Östeuropa – var en stark liberal demokrati kring millennieskiftet.
Vad innebär då en sådan omtolkning för diskussionen om demokratins tillbakagång? För det första så understryker den vikten av att välja mått med omsorg. Vi bör vara betydligt mer oroade över demokratiska tillbakagångar i länder där både formella institutioner och informella normer tidigare samspelat till en fungerande demokrati, än i de länder där tidigare framsteg kanske var överdrivna eller väl ytliga. Inte minst i forna kommunistländer kan utvecklingen se mycket olika ut beroende på om man betonar formella eller informella institutioner.
För det andra bör förväntningarna på unga demokratier sättas på realistiska nivåer. Att odla en kultur som tolererar ifrågasättande, det Karl Popper kallade ”civilisationens börda”, är inget som kommer naturligt för människor. Snarare tvärtom. I de forna kommunistländerna var grogrunden för en sådan kultur särskilt svag, men samma utmaning möter alla nya demokratier. Till skillnad från ändringar i författningen eller domstolsreformer, kan inget parlament klubba igenom ökad tolerans eller fler välfungerande partier. Och att det är svårt att få sådana mekanismer på plats behöver inte vara ett uttryck för en bakomliggande ideologisk illiberalism, utan snarare handla om ganska ordinära svårigheter med att få demokrati att rota sig.
Det är just detta som saknas i Applebaums genomideologiserade berättelse – och kanske också i vår gemensamma, breda beskrivning av hur liberalismens snabba genomslag förvandlats till reträtt. Det finns anledning att fundera på om vi, liksom hon, överdriver betydelsen av formella institutioner och ägnar de svårfångade informella normstrukturer som en liberal demokrati vilar på för lite uppmärksamhet. Ett land som har grundläggande problem med tolerans, pluralism och öppenhet kan inte stärkas enbart genom att införa formella system. Demokratier är inte starkare än sitt rotsystem.
Ett antal år efter att Applebaums bok publicerades verkar hon i vissa avgörande avseenden faktiskt ha fått fel. I parlamentsvalet förra året segrade en europavänlig mittenkoalition i Polen. En ny generation politiker utan relation till kommunismen har trätt in i politiken. De har en modern relation till marknadsekonomi, EU och Nato, och är förhoppningsvis bättre på att befolka de institutioner en fungerande demokrati kräver än föregående generation. Mycket tyder på att Polens resa mot välstånd och stabil demokrati nu fortsätter. Skymningen kan mycket väl visa sig vara en ny gryning.
Adam Danieli är programansvarig och ansvarig för rättsstatsfrågor på Timbro samt alumn av Frivärlds Utrikesakademi 2024. Texten är skriven inom ramen för 2024 års Utrikesakademis examinerande inlämningsuppgift.
