Den 12 augusti år 2000 exploderade en torped ombord på Kursk. Ubåten hade precis lämnat Murmansk för en marinövning, den första på tio år. Men torpeden var i dåligt skick och i explosionen som följde dödades de flesta besättningsmedlemmar omedelbart. Över tjugo man gick kvävningsdöden till mötes i den bakre sektionen av ubåten.
Katastrofen blev ett förebådande om Vladimir Putins presidentskap: Desinformation, prestige, och den omänskliga behandlingen av desperata anhöriga. Den då fria ryska pressen flödade över av kritiska texter mot honom, med rubriker som: Var är presidenten? Svaret var: på semester i Sotji.
Mycket kring katastrofen är hemligstämplat. Tidigt sjösattes konspirationsteorier om att en Natoubåt krockat med Kursk. Desinformationen som medvetet spreds från den ryska räddningsledningen gjorde sitt till för ryktesspridningen. Det är emellertid utrett att explosionerna skedde på grund av dåligt underhållen materiel. Efter tio år av ekonomiskt kaos och korruption i landet hade inte ens prestigefyllda ubåtar som Kursk tillgång till korrekt utrustning.
Den sovjetiska reflexen att vare sig fatta självständiga beslut i en kris, eller leverera dåliga nyheter uppåt, visade sig också.
Explosionerna inträffade runt 11:30 lokal tid på lördagen. De hördes tydligt för omkringliggande fartyg. I synnerhet den andra smällen var förödande, stor som en mindre jordbävning. Kaptenen ombord på det närliggande fartyget Pjotr Veliki rapporterade visserligen observationen till högkvarteret, men där tog ingen notis om det inkommande meddelandet.
Radiotystnaden som följde från ubåten verkar inte heller ha varit tillräckliga skäl att blåsa nödläge. Det skedde först efter tolv timmar, och inte förrän på söndagens morgon valde högkvarteret att underrätta den nyvalde presidenten Vladimir Putin om vad som hänt. Rysk tv sände under tiden ett förinspelat program om en lyckad marinövning.
På måndagen blev olyckan allmänt känd. Den som minns katastrofen minns hur “räddningsaktionen” därefter drog ut i dagar, allt medan ovissheten växte, även ute i världen. Den ryska pressen gick till storms mot statsledningen. Till omvärldens förvåning och förbluffelse ombads nämligen inga andra länder att hjälpa till. I stället förespeglade räddningsledningen för omvärlden att det kom knackningar från skrovet, att kontakt upprättats med besättningen – en uppenbar lögn – och att räddningsarbetet var i full gång.
Naturligtvis fick de anhöriga inte veta något av substans. I stället gick ryktena. Den skamliga behandlingen av besättningens familjer är en av de mest upprörande inslagen i hela historien om Kursk. Vid ett offentligt möte, en vecka efter olyckan, satt vice premiärministern med på en presskonferens. En mamma reser sig och vrålar ut sin enorma ilska och frustration. Hon skriker till ministern: Hur kan Ryssland göra så här med sina barn? Hur kan Kreml göra så här? Det är en skandal, en skandal!
Hon blir sövd med en spruta, allt inför rullande kameror.
Medan den ryska stats- och räddningsledningen lät prestigen styra, stod Norge, Storbritannien och svenska Belos, med hemmahamn i Karlskrona, redo att hjälpa till. Först en vecka efter olyckan kom frågan till norska räddningsdykare. Men de släpptes inte ut till Kursk förrän ytterligare ett par dygn senare, alltså över en vecka efter explosionerna. Då var besättningen på Kursk död sedan länge.
Den ryska räddningsledningen hade upptäckt att den egna räddningsutrustningen var för dåligt underhållen för att kunna användas. Manskapet hade försökt att fästa en telefonboj vid skrovet upprepade gånger, en boj med vilken man kan kommunicera med besättningen inne i ubåten. Men eftersom batterierna helt enkelt var för dåliga, misslyckades försöken.
Putin dök upp i medierna först efter flera dagar. Han hade avbrutit sin semester för att ge intervjuer, och han åkte till Murmansk. Mötet med de anhöriga blev jobbigt och en tilltufsad president försökte rädda sin image. På den tiden ställde han fortfarande upp på intervjuer för västliga media. I september 2000 fick han frågan på Larry King- show om vad som egentligen hade hänt på ubåten. Han drog på munnen, ryckte nästan på axlarna: “Den sjönk.”
Så här i backspegeln kan man lätt se en diktator i vardande i det känslokalla sättet att hantera både offren och deras familjer. Den kritiska rapporteringen utlöste Putins sovjetiska reflexer. Han meddelade oligarkerna: Jag sköter mitt, ni sköter ert. Mellan 2001 fram till 2004 skedde en våg av fientliga övertaganden av granskande redaktioner och medier. I den mördades Anna Politkovskaja, 2006. Många andra journalister misshandlades, och oppositionen kördes ut ur landet.
Den totalt hänsynslösa behandlingen av den lilla människan, desinformationen, presidentens frånvaro, bristen empati, den uppblåsta och överskattade självbilden, prestigen, korruptionen: allt detta har blivit Putins signum vid makten och har numera upphöjts till rysk statsideologi.
Förlisningen av Kursk förebådade utan tvekan Rysslands återfall i diktatur.
Sylvia Asklöf Fortell är politisk chefsredaktör vid Blekinge Läns Tidning. Denna text publicerades ursprungligen i BLT.
